Awesome
Mood: NAJS
Listening to: -
Åh så nice. Var nyss ute i gräset bakom vårat hus med Madde och Luna. Vädret här är alldeles fantastiskt så Madde kom på idén att lägga sig på en filt ute i solen och plugga där istället för här inne. Och såklart så kunde vi inte lämna lilla lunis här hemma, utan hon fick följa med. Hon låg med oss hela tiden. Gawd she's cute.
Igår var vi ute på krogarna i stan. Christoffer hade länge velat gå ut, men jag & Madde har känt oss lite skeptiska pga inträdeskostnader och dyr dricka. Men då min klass skulle fira att deras tentor var klara nere på stan så kände jag att det kunde bli rätt skoj. Så vi hängde på NH och Platens fram till halv-två tiden då vår sista buss gick. En partysugen christoffer blev väldigt besviken pga vår tidiga hemgång, men fan heller att jag går hem så sent. Vi hade dessutom gått ner på stan tidigare samma dag (!), så nej. En bussresa var vi värda.
Som sagt, vi gick ner till stan vid lunch och det slutade med att jag brände en massa pengar på kläder. Madde hade tydligen i smyg bestämt sig för att jag behövde nya kläder. Vips så var jag två skjortor, ett linne, och ett par byxor rikare och 700kr fattigare.
Dagens tips: Gå ut i solen.
Listening to: -
Åh så nice. Var nyss ute i gräset bakom vårat hus med Madde och Luna. Vädret här är alldeles fantastiskt så Madde kom på idén att lägga sig på en filt ute i solen och plugga där istället för här inne. Och såklart så kunde vi inte lämna lilla lunis här hemma, utan hon fick följa med. Hon låg med oss hela tiden. Gawd she's cute.
Igår var vi ute på krogarna i stan. Christoffer hade länge velat gå ut, men jag & Madde har känt oss lite skeptiska pga inträdeskostnader och dyr dricka. Men då min klass skulle fira att deras tentor var klara nere på stan så kände jag att det kunde bli rätt skoj. Så vi hängde på NH och Platens fram till halv-två tiden då vår sista buss gick. En partysugen christoffer blev väldigt besviken pga vår tidiga hemgång, men fan heller att jag går hem så sent. Vi hade dessutom gått ner på stan tidigare samma dag (!), så nej. En bussresa var vi värda.
Som sagt, vi gick ner till stan vid lunch och det slutade med att jag brände en massa pengar på kläder. Madde hade tydligen i smyg bestämt sig för att jag behövde nya kläder. Vips så var jag två skjortor, ett linne, och ett par byxor rikare och 700kr fattigare.
Dagens tips: Gå ut i solen.
"Instrumenten som borde användas mer i popmusik"
Gitarr, bas, trummor & synth - plus minus det ena eller det andra så ingår varje i ett band som har blivit stort idag. Det finns inget som helst fel i dessa instrument i sig, självklart inte, men när ett band låter sin artistiska, orginella, och kreativa ådra tala så kan man ofta hitta alternativa, ej lika vanliga, instrument som gör låtar unika. Unika, och därmed bättre från resten. Det finns dock gränser - inte skulle det fungera att ta fram en såg & börja spela på, och en didjirido kanske inte alltid lämpar sig bra som komplement till en pop-refräng. Dock så finns det guldkorn som jag upplevt att när de väl används så förgyller de minuterna där de förekommer med väldigt, väldigt många karat. Här följer en lista. Bare in mind, though, att dessa instrument listas som komplement till de vanliga instrumenten i en t.ex. poplåt. De här instrumenten är inte ovanliga på något vis (eller ja, vissa), utan många utav dem har egna "scener" där de hör till själva nyckeln i den genre de hörs i. Så - detta är listan på de mest underskattade instrumenten i popmusik. Eller, intrumenten som vi sällan hör, men njuter av när vi väl gör det. Eller, listan på instrumenten som borde användas mer i popmusik. Eller... Ja, ni fattar vad jag menar.
Congatrummor
Jag börjar lite lätt med ett alternativ, eller utbyggnad, till slagverken. Trummor är väldigt svåra att få nog av, och ett band ska i regel inte behöva mer än en enda trummis. En duktig trummis kan leverera mycket mer än nödvändigt. Dock så kan tilllägget av en duktig person på congas höja stämningen ett snäpp. Det är särskilt bra i snabbare delar av låtar, och congas är mycket bra på att få en att dansa snabbare & snabbare!
Exempel på detta är först och främst Håkan Hällströms stora esamble där en snubbe på congatrummor infinner sig. Annars så har vi, inom den lite hårdare musiken, Opeth som på en av sina plattor experimenterar med många inslag av ovannämnda instrument. Någonting som fungerar väldigt bra.
Trumpet / Trombon
Blåsinstrument är väldigt mäktiga instrument, och inom funk & jazz exempelvis är de nyckelelement. Inom popmusik, dock, så kan en refräng som kör om och om igen, för att sedan göra en höjning med en hög ton från en trumpet i bakgrunden ge en rysningar. När trumpeten förekommer så tar den väldigt lätt övertag, så att ha med den genom hela låtar må kanske inte vara så klokt; men att plocka fram den i refränger eller intron är genialiskt. Dess kusin Trombonet, ett något mörkare och skyggare blåsinstrument (anser jag då) får inte vara onämnt, och jag vet exempel där det används väldigt flitigt för att lägga till kraft och slag i texter.
Exempel på dessa två är i huvudsak Get Cape. Wear Cape. Fly., där Sam Duckworth anlitat två stycken trumpetare att ha med sig på sina gig. Någonting som han gjorde väldigt klokt i. Trombon förekommer i väldigt många Moving Mountains låtar.
Orgel
Jag har mycket länge haft en svag punkt för detta instrumet. Att skriva att det är mäktigt behövs väl knappast. Där det dock går att finna, och där det lämpar sig bäst, är inom Powermetal (ja, sorry). Hur pass bra dessa gigantiska blåsinstrument ter sig där är nästan skrämmande, när använt rätt.
Ett annat exempel är när jag var på den väldigt häftiga konserten Play! för några år sedan, och musik ur vampyrspelet Castlevaina spelades upp. Här, under snabbare delar av låten, så körde orgeln på och det var beundransvärt hur mäktigt det lät tillsammans med resten av orkestern.
Banjo
Ett av de mysigaste instrumenten jag vet om. På något vis får tonerna från en banjo mig att tänka på frihet och natur, med dess lite hårdare, gällare toner. Det är dock inte ett instrument man ofta hittar inom populärare pop-band, och kanske är det förståeligt. Banjon ter sig bättre till typen av musik såsom country, inte svår musik som missförstådda ungdomar ska känna igen sig i.
Exempel finns dock att hitta i bland annat Band of Horses, där en banjo används till det oerhört bra outrot till Cease To Begin-plattan. Väldigt mysigt. Om man dock har någon som helst tvivel på det här instrumentets potential så är det bara att gå in på youtube och knappa in "Dueling Banjos". 'Nuff said.
Gospelkör
Jag vet. Inget instrument. Men, ändå! Jag förstår inte varför inte fler band använder sig utav detta. Eller ja, viss förståelse har jag möjligen. Det är väldigt svårt att få med sig en kör på turnéer - men det finns lösningar: Låt publiken sjunga deras delar instället! Gospelkörer, eller vanliga körer, eller som i Anberlin's (*fin), barnkörer, gör låtarna kort sagt episka.
Ytterligare exempel är såklart All These Things That I've Done med Killers. Inte övertygad? Dream Theater använder sig utav det ett par gånger, Editors i en låt, Infected Mushroom... ja, the list goes on.
Cello
Stråkinstrument är fantastiskt vackert. Fiol är såklart det ledande inom denna kategori, men dock så ter sig inte fiolen så bra ihop med gitarrer eller dylikt. Cellon, dock, passar in utmärkt. Personligen är det mitt favorit inom stråkarna. Den är så väldigt mörk att man nästan ser natten framför sig, men samtidigt ack så vacker. Om man ska ha en sänkning och vill krydda denna ska man dra nytta av detta instrument.
Det bästa exemplet jag har på detta måste vara Simon and Garfunkel's Bridge Over Troubled Water. När andra etappen av låten börjar och trummorna sätts in, så hör man tydligt det melankoliska ropet ifrån en orgel, tillsammans med låtens allra kraftigaste textrader. Redan omnämnda Get Cape. Wear Cape. Fly. använder sig också utav denna, fast då i elektronisk väg - men ack så bra ändå.
Det var i princip alla. Jag hade ett par till, men de är knappast värda att nämna då de endast förekommer på något enstaka håll.
Har ni något ni vill tilllägga? Kommentera!
Congatrummor
Jag börjar lite lätt med ett alternativ, eller utbyggnad, till slagverken. Trummor är väldigt svåra att få nog av, och ett band ska i regel inte behöva mer än en enda trummis. En duktig trummis kan leverera mycket mer än nödvändigt. Dock så kan tilllägget av en duktig person på congas höja stämningen ett snäpp. Det är särskilt bra i snabbare delar av låtar, och congas är mycket bra på att få en att dansa snabbare & snabbare!
Exempel på detta är först och främst Håkan Hällströms stora esamble där en snubbe på congatrummor infinner sig. Annars så har vi, inom den lite hårdare musiken, Opeth som på en av sina plattor experimenterar med många inslag av ovannämnda instrument. Någonting som fungerar väldigt bra.
Trumpet / Trombon
Blåsinstrument är väldigt mäktiga instrument, och inom funk & jazz exempelvis är de nyckelelement. Inom popmusik, dock, så kan en refräng som kör om och om igen, för att sedan göra en höjning med en hög ton från en trumpet i bakgrunden ge en rysningar. När trumpeten förekommer så tar den väldigt lätt övertag, så att ha med den genom hela låtar må kanske inte vara så klokt; men att plocka fram den i refränger eller intron är genialiskt. Dess kusin Trombonet, ett något mörkare och skyggare blåsinstrument (anser jag då) får inte vara onämnt, och jag vet exempel där det används väldigt flitigt för att lägga till kraft och slag i texter.
Exempel på dessa två är i huvudsak Get Cape. Wear Cape. Fly., där Sam Duckworth anlitat två stycken trumpetare att ha med sig på sina gig. Någonting som han gjorde väldigt klokt i. Trombon förekommer i väldigt många Moving Mountains låtar.
Orgel
Jag har mycket länge haft en svag punkt för detta instrumet. Att skriva att det är mäktigt behövs väl knappast. Där det dock går att finna, och där det lämpar sig bäst, är inom Powermetal (ja, sorry). Hur pass bra dessa gigantiska blåsinstrument ter sig där är nästan skrämmande, när använt rätt.
Ett annat exempel är när jag var på den väldigt häftiga konserten Play! för några år sedan, och musik ur vampyrspelet Castlevaina spelades upp. Här, under snabbare delar av låten, så körde orgeln på och det var beundransvärt hur mäktigt det lät tillsammans med resten av orkestern.
Banjo
Exempel finns dock att hitta i bland annat Band of Horses, där en banjo används till det oerhört bra outrot till Cease To Begin-plattan. Väldigt mysigt. Om man dock har någon som helst tvivel på det här instrumentets potential så är det bara att gå in på youtube och knappa in "Dueling Banjos". 'Nuff said.
Gospelkör
Jag vet. Inget instrument. Men, ändå! Jag förstår inte varför inte fler band använder sig utav detta. Eller ja, viss förståelse har jag möjligen. Det är väldigt svårt att få med sig en kör på turnéer - men det finns lösningar: Låt publiken sjunga deras delar instället! Gospelkörer, eller vanliga körer, eller som i Anberlin's (*fin), barnkörer, gör låtarna kort sagt episka.
Ytterligare exempel är såklart All These Things That I've Done med Killers. Inte övertygad? Dream Theater använder sig utav det ett par gånger, Editors i en låt, Infected Mushroom... ja, the list goes on.
Cello
Stråkinstrument är fantastiskt vackert. Fiol är såklart det ledande inom denna kategori, men dock så ter sig inte fiolen så bra ihop med gitarrer eller dylikt. Cellon, dock, passar in utmärkt. Personligen är det mitt favorit inom stråkarna. Den är så väldigt mörk att man nästan ser natten framför sig, men samtidigt ack så vacker. Om man ska ha en sänkning och vill krydda denna ska man dra nytta av detta instrument.
Det bästa exemplet jag har på detta måste vara Simon and Garfunkel's Bridge Over Troubled Water. När andra etappen av låten börjar och trummorna sätts in, så hör man tydligt det melankoliska ropet ifrån en orgel, tillsammans med låtens allra kraftigaste textrader. Redan omnämnda Get Cape. Wear Cape. Fly. använder sig också utav denna, fast då i elektronisk väg - men ack så bra ändå.
Det var i princip alla. Jag hade ett par till, men de är knappast värda att nämna då de endast förekommer på något enstaka håll.
Har ni något ni vill tilllägga? Kommentera!
Heartbreak under a streetlight
Mood: Fint!
Listening to: Suis La Lune - Utter Silence is Fragile (Quiet, Pull The Strings! (2006))
Så najs! Jag får köpa Nils högtalarsystem för lite över 500-lappen. Det är ett Harman Kardon-system, vilket är sjukt bra märke tydligen. Bara väldigt bra kritik på diverse sidor, och Nils ska till och med ta fram löd-donet och få dem extra top-notch innan jag köper.
/Joy!
Listening to: Suis La Lune - Utter Silence is Fragile (Quiet, Pull The Strings! (2006))
Så najs! Jag får köpa Nils högtalarsystem för lite över 500-lappen. Det är ett Harman Kardon-system, vilket är sjukt bra märke tydligen. Bara väldigt bra kritik på diverse sidor, och Nils ska till och med ta fram löd-donet och få dem extra top-notch innan jag köper.
/Joy!
Nu ska jag gå till Skäggetorp och äta hamburgare med the bros. Cya.
"... half an hour before we'd gone to bed"
Mood: Mjä.
Listening to: Bruce Springsteen - Radio Nowhere (Magic (2007))
Listening to: Bruce Springsteen - Radio Nowhere (Magic (2007))
Mys.
Mood: Seg
Listening to: -
I woke up to the sound of my cat puking outside my bedroom door. Twice.
& det var inga små spyor heller. Fy fan vad äckligt. Det var den frukost-aptiten åt helvete.
Listening to: -
I woke up to the sound of my cat puking outside my bedroom door. Twice.
& det var inga små spyor heller. Fy fan vad äckligt. Det var den frukost-aptiten åt helvete.
...and we will bury ourselves in the ground; hallelujah
Mood: bajs
Listening to: Band of Horses - The First Song (Everything All The Time (2006))
Det sötaste som finns:
När Luna ligger på dynan jag lagt bredvid mig vid datorn och sover. Efter ett tag börjar hon drömma. Ibland gör hon små kvävda jamanden eller pip - som att hon pratar med någon. Ibland rycker det i hennes små små tassar - som att hon är ute och springer. Ibland så smaskar hon med munnen och sniffar med nosen - som att hon äter någonting smaskigt.
Ibland drömmer hon dock mardrömmar. Det börjar rycka i hela hennes kropp och hon gör små ljud och det rycker i hennes ögon"bryn". Då kan man försiktigt klappa hennes så lugnar det hela ner sig.
Fy fan vad jag älskar den katten. Hon är helt underbar. Och fan vad jag är ledsen att vi har tagit Oliver ifrån henne - hon är märkbart ledsen och saknar honom. Hon är ensam och vill konstant vara nära mig. Hon har inte ens ätit någonting idag - på hela dagen - för att hon vill vara med mig hela tiden. Så fort jag går någonstans följer hon med. Kanske tror hon vi kommer hitta Oliver någonstans. Suck. Älskling. Jag hade hopp om att ha en kompis här under sommaren när Madde ska upp till Hudiksvall och jobba, men som det är nu måste jag sälja henne så fort som möjligt. Hon måste ha en kompis, annars kanske hon börjar skära sig i armarna.
For your viewing pleasure:
Jag antar att du inte riktigt ser vad det är - men tillåt mig upplysa dig. Detta är vad Christoffer åt en kväll i Skäggetorp när jag var på plats. Det serverades kycklingvingar med bbq-sås och bearneise-sås till. Väldigt budget. Nåväl - Chirstoffer skulle spice'a till det hela, så han tog sina vingar - och strödde på lite chips. När jag proklamerade tjockheten i denna gudsförgätna kreation så höll han upp ett finger och sa med ett leende: "Vänta - jag är inte klar än" och strödde omsorgsfullt på lite bbq-sås.
Härligt.
Listening to: Band of Horses - The First Song (Everything All The Time (2006))
Det sötaste som finns:
När Luna ligger på dynan jag lagt bredvid mig vid datorn och sover. Efter ett tag börjar hon drömma. Ibland gör hon små kvävda jamanden eller pip - som att hon pratar med någon. Ibland rycker det i hennes små små tassar - som att hon är ute och springer. Ibland så smaskar hon med munnen och sniffar med nosen - som att hon äter någonting smaskigt.
Ibland drömmer hon dock mardrömmar. Det börjar rycka i hela hennes kropp och hon gör små ljud och det rycker i hennes ögon"bryn". Då kan man försiktigt klappa hennes så lugnar det hela ner sig.
Fy fan vad jag älskar den katten. Hon är helt underbar. Och fan vad jag är ledsen att vi har tagit Oliver ifrån henne - hon är märkbart ledsen och saknar honom. Hon är ensam och vill konstant vara nära mig. Hon har inte ens ätit någonting idag - på hela dagen - för att hon vill vara med mig hela tiden. Så fort jag går någonstans följer hon med. Kanske tror hon vi kommer hitta Oliver någonstans. Suck. Älskling. Jag hade hopp om att ha en kompis här under sommaren när Madde ska upp till Hudiksvall och jobba, men som det är nu måste jag sälja henne så fort som möjligt. Hon måste ha en kompis, annars kanske hon börjar skära sig i armarna.
For your viewing pleasure:
Jag antar att du inte riktigt ser vad det är - men tillåt mig upplysa dig. Detta är vad Christoffer åt en kväll i Skäggetorp när jag var på plats. Det serverades kycklingvingar med bbq-sås och bearneise-sås till. Väldigt budget. Nåväl - Chirstoffer skulle spice'a till det hela, så han tog sina vingar - och strödde på lite chips. När jag proklamerade tjockheten i denna gudsförgätna kreation så höll han upp ett finger och sa med ett leende: "Vänta - jag är inte klar än" och strödde omsorgsfullt på lite bbq-sås.
Härligt.
If love's a word
Mood: Mkay
Listening to: Death Cab For Cutie - Different Names For The Same Thing (Plans (2005))
Sådär. Nu har jag varit och handlat en 2liters-cola, två bakelser och en choklad-stycksak. Jag har haft helt otroliga munchies for something sweet aslänge nu. Och i Skäggetorp är det alltid överflöd av läsk, vilket har fått mig att gå runt & vara sugen på det. Här dricks det bara vatten annars. Vatten eller te. Vilket, iofs, också är vatten. Ingen mjölk eller så, bara vatten. Förutom ikväll, då. Ikväll ska det drickas Cola och äta godsaker. Mumma.
I förrgår gick jag till killarna i Skäggetorp vid klockan halv två på natten, precis som på den gamla goda tiden. Vi var uppe hela natten och tittade på film & hade oss. Marcus somnade rätt snabbt, som vanligt (heh) medan jag och Christoffer såg Nightmare on Elmstreet och Fanboys. Den senare var fantastiskt jävla bra. Det pratades om luffen i sommar och hur mycket vi ska göra om i lägenheten när jag flyttar in. Tapetsera, köpa nya möbler, etc. Vi bestämde oss för att ha en liten myshörna i vardagsrummet - det kommer bli asnice.
Nåväl, jag gick hem vid klockan 12 typ nästa morgon, och när jag precis kom ut ur Rydskogen så ringde Stefan mig och sa att de var på LinCon och att jag skulle komma över. Visst, sa jag. Jag hade oplattat hår och luktade skit - men jag täntke att det bara kommer vara nördar där ändå så vad gör det. Det var riktigt trevligt - vi gick in utan att betala och bara tittade. Helt sjukt vad saker det finns. Vilka brädspel som görs. Och figurspel, för den delen. Nästa år ska jag få med mig några så ska vi delta lite i lekandet. Efter det så stack jag hem till min lilla ensamma gnällspik, Luna. Hon har blivit som Oliver och bara går omkring och jamar konstant. Stackarn.
Var uppe till typ halv två tror jag och kände mig riktigt deppig. Hrm.
Nåväl, idag har varit en bättre dag. Och jag har godsaker till kvällen - så den ser lovande ut. Ska börja plugga inför fysiktentan på Fredag också. Hugaligen.
Några filmer jag sett nyligen som jag inte vet om jag kommer orka recensera:
Wristcutters: A Love Story - 8/10
Fanboys - 8/10
Stranger Than Fiction - 7/10
Office Space - 7/10
Nightmare On Elmstreet - 5/10
Soul Man - 5/10
Tristram Shandy - 2/10
Listening to: Death Cab For Cutie - Different Names For The Same Thing (Plans (2005))
Sådär. Nu har jag varit och handlat en 2liters-cola, två bakelser och en choklad-stycksak. Jag har haft helt otroliga munchies for something sweet aslänge nu. Och i Skäggetorp är det alltid överflöd av läsk, vilket har fått mig att gå runt & vara sugen på det. Här dricks det bara vatten annars. Vatten eller te. Vilket, iofs, också är vatten. Ingen mjölk eller så, bara vatten. Förutom ikväll, då. Ikväll ska det drickas Cola och äta godsaker. Mumma.
I förrgår gick jag till killarna i Skäggetorp vid klockan halv två på natten, precis som på den gamla goda tiden. Vi var uppe hela natten och tittade på film & hade oss. Marcus somnade rätt snabbt, som vanligt (heh) medan jag och Christoffer såg Nightmare on Elmstreet och Fanboys. Den senare var fantastiskt jävla bra. Det pratades om luffen i sommar och hur mycket vi ska göra om i lägenheten när jag flyttar in. Tapetsera, köpa nya möbler, etc. Vi bestämde oss för att ha en liten myshörna i vardagsrummet - det kommer bli asnice.
Nåväl, jag gick hem vid klockan 12 typ nästa morgon, och när jag precis kom ut ur Rydskogen så ringde Stefan mig och sa att de var på LinCon och att jag skulle komma över. Visst, sa jag. Jag hade oplattat hår och luktade skit - men jag täntke att det bara kommer vara nördar där ändå så vad gör det. Det var riktigt trevligt - vi gick in utan att betala och bara tittade. Helt sjukt vad saker det finns. Vilka brädspel som görs. Och figurspel, för den delen. Nästa år ska jag få med mig några så ska vi delta lite i lekandet. Efter det så stack jag hem till min lilla ensamma gnällspik, Luna. Hon har blivit som Oliver och bara går omkring och jamar konstant. Stackarn.
Var uppe till typ halv två tror jag och kände mig riktigt deppig. Hrm.
Nåväl, idag har varit en bättre dag. Och jag har godsaker till kvällen - så den ser lovande ut. Ska börja plugga inför fysiktentan på Fredag också. Hugaligen.
Några filmer jag sett nyligen som jag inte vet om jag kommer orka recensera:
Fanboys - 8/10
Stranger Than Fiction - 7/10
Office Space - 7/10
Nightmare On Elmstreet - 5/10
Soul Man - 5/10
Tristram Shandy - 2/10
Just like you
Mood: Better
Listening to: Dream Theater - Octavarium (Octavarium (2005))
Fan vad skönt. Nu har jag varit ute och spelat basket med Nils i en timme ute i solskenet. Det behövde jag. Fick ett släng av grav deppression igårkväll. Nu känns det genast mycket bättre dock. Sen mötte vi Sofia som behövde låna en gradskiva så hon följde med hit och klappade lite på Lunis som genast kände sig lite gladare, tror jag. Nu ska jag duscha efter att jag stillat lite av kattens jaga-rep-längs-golvet-behov. Ett behov som för övrig inte har någon botten.
Listening to: Dream Theater - Octavarium (Octavarium (2005))
Fan vad skönt. Nu har jag varit ute och spelat basket med Nils i en timme ute i solskenet. Det behövde jag. Fick ett släng av grav deppression igårkväll. Nu känns det genast mycket bättre dock. Sen mötte vi Sofia som behövde låna en gradskiva så hon följde med hit och klappade lite på Lunis som genast kände sig lite gladare, tror jag. Nu ska jag duscha efter att jag stillat lite av kattens jaga-rep-längs-golvet-behov. Ett behov som för övrig inte har någon botten.
Schyffert
Mood: Ups and downs
Listening to: Counting Crows - Hangingaround (This Desert Life (1999))
Intressant TV-kväll. Eller ja, intressant dag. Men jag vet inte om jag orkar dra hela dagen nu.
Jag slängde mig på soffan med en nyinköpt såndär smaskig ungspizza för extrapris på Hemköp - höjden av slackig- och omognads-het (Köpte den samt två paket nudlar. Stod där i kassan med krulligt, oplattat hår, orakad, stora jävla påsar under ögonen och lodis-kläder... så stod jag och betalade för två paket nudlar och en slackerpizza med en 34-kronors bonussedel som jag och Madelene samlat ihop under månader som gått och suckade när jag märkte att den inte ens räckte. Fint. Jag har säkert stor chans på den här kassörskan just nu.) - och såg att fan - det är någon skit om japanska barn som tvingas bli akrobatiska under av deras hjärnskadade leva-ut-sitt-liv-genom-sitt-barn-föräldrar på tv! Najs. Eller ja, inte fan var det nice. Det var rent av sjukt hemskt, det var vad det var. Jag tror att 20minuter av de 25 jag kollade så grät minst ett barn i bild, och de vuxna gav blanka fan. Men så är det väl, antar jag. Om man bor i ett land där alla är likadana och alla vill samma sak så måste man ta mig fan vara bäst - annars blir det inget. Annars blir man en jävla kostymnisse i ett litet bås i den där skyskrapan som alla andra, och förstår inte hur utlänningar kan tycka att alla japaner ser likadana ut.
Det här var inte ens det jag ville skriva om.
Detta programmet drog min uppmärksamhet till SVT 1 - en kanal som är föga utnött i min tv-tablå - vilket efter detta spektakel visade Henrik Schyffert live (live! direksändning, omg!) när han drog sitt så kallade "The 90's - ett försvarstal" i två timmar. Detta är då en show som han har turnérat med i ett och ett halvt år; en turné som vars reklamplancher jag sneglat på i halvt intresse när det begav sig. Av ren händelse visar de detta stå-upp av en komiker som jag aldrig ritkigt fattat vad han tillfört till humor-eliten, och av ren händelse väljer jag att hänge denna väldigt slackig-inritkade dag(ar)'s kväll åt Schyffert. Och by god, fy fan vad rätt jag gjorde i det.
Efter (och under måste jag erkänna) föreställningen tänkte jag att "Fan, detta måste jag skriva om på min blogg!". Varför, undrar du? Jo, uppenbarligen pga att det var så jävla bra -
Men sen frågade jag mig själv att "Vafan. Varför skulle andra vilja läsa om när du har upplevt en larger-than-life-upplevelse och du känner dig sådär sjukt speciell att du just, just nu precis, gillade det där och att säkert inte en enda jävel förutom du förstod sig på det?" Liksom wtf? Halva Svergie såg det där, Jonatan. Varför känner du dig så jävla speciell för? Du var ju bara vid fullt medvetande under halva 90-talet; kan du ens relatera till den där skiten? Av någon anledning hör jag den där sista frågan i Maddes röst. Eller ja, det kanske inte är så konstigt egentligen.
Så med ens kände jag mig melankolisk och bortkommen.
Och då loggar jag in på msn och får en massa skit kastat i ansiket direkt och bestämmer mig för att fan nej nu ska jag fan skriva om den där schyffert ändå i ett inlägg på ett lite dubbelmoraliskt passivt vis så att jag kan försöka vara lite rolig och försöka skriva på ett kreativt sätt till mitt dussin läsare och igenom det känna mig social och häftig och accepterad och att fan, ja, jag gillade ju schyffert och det är jag som tipsar andra om att se den också och att jag måste vara jävligt snabb med att skriva detta innan någon annan hinner tipsa först för att då, ja då, då är du fan inte så jävla speciell längre Jonatan.
Ursäkta.
Listening to: Counting Crows - Hangingaround (This Desert Life (1999))
Intressant TV-kväll. Eller ja, intressant dag. Men jag vet inte om jag orkar dra hela dagen nu.
Jag slängde mig på soffan med en nyinköpt såndär smaskig ungspizza för extrapris på Hemköp - höjden av slackig- och omognads-het (Köpte den samt två paket nudlar. Stod där i kassan med krulligt, oplattat hår, orakad, stora jävla påsar under ögonen och lodis-kläder... så stod jag och betalade för två paket nudlar och en slackerpizza med en 34-kronors bonussedel som jag och Madelene samlat ihop under månader som gått och suckade när jag märkte att den inte ens räckte. Fint. Jag har säkert stor chans på den här kassörskan just nu.) - och såg att fan - det är någon skit om japanska barn som tvingas bli akrobatiska under av deras hjärnskadade leva-ut-sitt-liv-genom-sitt-barn-föräldrar på tv! Najs. Eller ja, inte fan var det nice. Det var rent av sjukt hemskt, det var vad det var. Jag tror att 20minuter av de 25 jag kollade så grät minst ett barn i bild, och de vuxna gav blanka fan. Men så är det väl, antar jag. Om man bor i ett land där alla är likadana och alla vill samma sak så måste man ta mig fan vara bäst - annars blir det inget. Annars blir man en jävla kostymnisse i ett litet bås i den där skyskrapan som alla andra, och förstår inte hur utlänningar kan tycka att alla japaner ser likadana ut.
Det här var inte ens det jag ville skriva om.
Detta programmet drog min uppmärksamhet till SVT 1 - en kanal som är föga utnött i min tv-tablå - vilket efter detta spektakel visade Henrik Schyffert live (live! direksändning, omg!) när han drog sitt så kallade "The 90's - ett försvarstal" i två timmar. Detta är då en show som han har turnérat med i ett och ett halvt år; en turné som vars reklamplancher jag sneglat på i halvt intresse när det begav sig. Av ren händelse visar de detta stå-upp av en komiker som jag aldrig ritkigt fattat vad han tillfört till humor-eliten, och av ren händelse väljer jag att hänge denna väldigt slackig-inritkade dag(ar)'s kväll åt Schyffert. Och by god, fy fan vad rätt jag gjorde i det.
Efter (och under måste jag erkänna) föreställningen tänkte jag att "Fan, detta måste jag skriva om på min blogg!". Varför, undrar du? Jo, uppenbarligen pga att det var så jävla bra -
Men sen frågade jag mig själv att "Vafan. Varför skulle andra vilja läsa om när du har upplevt en larger-than-life-upplevelse och du känner dig sådär sjukt speciell att du just, just nu precis, gillade det där och att säkert inte en enda jävel förutom du förstod sig på det?" Liksom wtf? Halva Svergie såg det där, Jonatan. Varför känner du dig så jävla speciell för? Du var ju bara vid fullt medvetande under halva 90-talet; kan du ens relatera till den där skiten? Av någon anledning hör jag den där sista frågan i Maddes röst. Eller ja, det kanske inte är så konstigt egentligen.
Så med ens kände jag mig melankolisk och bortkommen.
Och då loggar jag in på msn och får en massa skit kastat i ansiket direkt och bestämmer mig för att fan nej nu ska jag fan skriva om den där schyffert ändå i ett inlägg på ett lite dubbelmoraliskt passivt vis så att jag kan försöka vara lite rolig och försöka skriva på ett kreativt sätt till mitt dussin läsare och igenom det känna mig social och häftig och accepterad och att fan, ja, jag gillade ju schyffert och det är jag som tipsar andra om att se den också och att jag måste vara jävligt snabb med att skriva detta innan någon annan hinner tipsa först för att då, ja då, då är du fan inte så jävla speciell längre Jonatan.
Ursäkta.
WHEN THERE IS TRAP
Mood: Peppish
Listening to: Gogol Bordello - Through the Roof 'n' Underground (Wristcutters: A Love Story OST)
Ja just det. Det skulle jag säga -
Luna har någon dum ovana att tugga på sladdar (och på något konstigt vid är fortfarande vid liv), och har tuggat sönder min högtalarsladd så bara min högra fungerar. Väldigt kul. Hon har också tuggat på mina nya mp3-hörlurar som jag köpte förra veckan drygt. Dessa är dock fortfarande fungerande, men det är väl bara en tidsfråga innan de kapitulerar de också
Listening to: Gogol Bordello - Through the Roof 'n' Underground (Wristcutters: A Love Story OST)
Ja just det. Det skulle jag säga -
Luna har någon dum ovana att tugga på sladdar (och på något konstigt vid är fortfarande vid liv), och har tuggat sönder min högtalarsladd så bara min högra fungerar. Väldigt kul. Hon har också tuggat på mina nya mp3-hörlurar som jag köpte förra veckan drygt. Dessa är dock fortfarande fungerande, men det är väl bara en tidsfråga innan de kapitulerar de också
Skrivkramp
Mood: Hyperaktiv spottkörtel
Listening to: -
Det är ju inte som att det inte händer någonting här, eller att jag inte har något att skriva om. Jag har massor utav saker att skriva om. Har en hel .doc fil med saker att skriva om. Och saker händer, och jag tänker på saker, och jag vill recensera saker. Men ugh. Jag är fruktansvärt omotiverad att skriva ibland. Sen så vill jag ha mer kommentarer, annars känns det rätt ovärt med hela grejen ändå.
Inte för att jag inte uppskattar att ni som läser & kommenterar gör det. Men. Jag är väldigt girig bara. Kommentar- och uppmärksamhet-girig.
Jag kan väl börja i lördags.
Madelene och jag fyllde 2år och 9månader tillsammans, och Madde hade lovat att hålla sig borta från Uppsala eller andra upptåg så jag hade henne för mig själv en hel helg för ovanlighets skull. Så, trots lätta plånböcker kände jag att det var dags att vi gick på restaurang igen, något vi bara gjort en (två) gång tidigare. Att hitta en värdig (läs: bra & billig) restaurang för detta ändamål visade sig vara lite utav en hassle dock. Det kryllar av restauranger här, men restauranger som har möjlighet att göra en något så när bra hemsida råder det stor jävla brist på. Hur som helst blev det "Kniv å Gaffel" på Drottninggatan. En grekisk liten oas några meter från trädgårdstorget.
*reklam*
Listening to: -
Det är ju inte som att det inte händer någonting här, eller att jag inte har något att skriva om. Jag har massor utav saker att skriva om. Har en hel .doc fil med saker att skriva om. Och saker händer, och jag tänker på saker, och jag vill recensera saker. Men ugh. Jag är fruktansvärt omotiverad att skriva ibland. Sen så vill jag ha mer kommentarer, annars känns det rätt ovärt med hela grejen ändå.
Inte för att jag inte uppskattar att ni som läser & kommenterar gör det. Men. Jag är väldigt girig bara. Kommentar- och uppmärksamhet-girig.
Jag kan väl börja i lördags.
Madelene och jag fyllde 2år och 9månader tillsammans, och Madde hade lovat att hålla sig borta från Uppsala eller andra upptåg så jag hade henne för mig själv en hel helg för ovanlighets skull. Så, trots lätta plånböcker kände jag att det var dags att vi gick på restaurang igen, något vi bara gjort en (två) gång tidigare. Att hitta en värdig (läs: bra & billig) restaurang för detta ändamål visade sig vara lite utav en hassle dock. Det kryllar av restauranger här, men restauranger som har möjlighet att göra en något så när bra hemsida råder det stor jävla brist på. Hur som helst blev det "Kniv å Gaffel" på Drottninggatan. En grekisk liten oas några meter från trädgårdstorget.
*reklam*
Väldigt trevlig sevitör, mindre bra platser. Tråkig utsikt över en väldigt spännande gata & tegelvägg på andra sidan. Väldigt god mat. Jag åt grillade chiliräkor till förrätt och den godaste grillspetten (Sluvaki?) med stekt potatis & sallad & tastsiki jag någonsin mumsat på till varmrätt. Totalt med vin gick det på dryga 350kr tror jag bestämt.
Moving on...
Vi har sålt våran ena katt nu, Oliver. Maddes katt. Vi ska sälja båda två, då Madde inte kan ha djur i hennes framtida studentkorridor, och skäggetorplägenheten inte har en bra atmosfär för små söta krabater. Så, det är bara jag och Luna här hemma nu. Madelene lever livet borta i Uppsala & ska gå på någon bal och ha så kul. Luna är dock skitledsen för att Oliver har försvunnit. Hon har i princip aldrig jamat tidigare, men nu gnäller hon väldigt ofta. Mitt hjärta har blödit bort en stor del under dessa dagar på grund av detta. Understimulerad är hon också då hon inte har någon att bråka med, så jag vet inte hur många timmar jag har spenderat med de väldigt roliga aktiviteterna som involverar spänning för katter. I princip handlar alla om att man har sak x, som man rör i en bana y, och katten Luna försöker desperat ta tag i saken x. Dock så måste alltid banan y vara nyskapande och spännande, så man kan inte precis titta på tv eller sitta vid datorn samtidigt.
Joy.
Aja. Jag skriver mer snart igen.
Moving on...
Vi har sålt våran ena katt nu, Oliver. Maddes katt. Vi ska sälja båda två, då Madde inte kan ha djur i hennes framtida studentkorridor, och skäggetorplägenheten inte har en bra atmosfär för små söta krabater. Så, det är bara jag och Luna här hemma nu. Madelene lever livet borta i Uppsala & ska gå på någon bal och ha så kul. Luna är dock skitledsen för att Oliver har försvunnit. Hon har i princip aldrig jamat tidigare, men nu gnäller hon väldigt ofta. Mitt hjärta har blödit bort en stor del under dessa dagar på grund av detta. Understimulerad är hon också då hon inte har någon att bråka med, så jag vet inte hur många timmar jag har spenderat med de väldigt roliga aktiviteterna som involverar spänning för katter. I princip handlar alla om att man har sak x, som man rör i en bana y, och katten Luna försöker desperat ta tag i saken x. Dock så måste alltid banan y vara nyskapande och spännande, så man kan inte precis titta på tv eller sitta vid datorn samtidigt.
Joy.
Aja. Jag skriver mer snart igen.
Hopp.
Mood: >.<
Listening to: ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Isis Unveild (The Century of Self (2009))
Här skrivs det inte mycket.
Listening to: ...And You Will Know Us by the Trail of Dead - Isis Unveild (The Century of Self (2009))
Här skrivs det inte mycket.
Evil Dead 4 & Iron man 2 m.m
Mood: Mätt & belåten
Listening to: Band of Horses - The First Song (Everything All The Time (2006))
Jag vet inte om jag är sent ute, men detta är coolt. Sam Raimi skriver på Evil Dead 4.
Tydligen så, i en intervju med någon Empire Magazine så säger Sam att han och hans bror har skrivit på filmen under en kortare tid. Det verkar inte vara några osäkerheter någonstans att Sam någonsin tvekat till att göra en fyra, och han låter väldigt positiv till projektet. I slutet i artikeln så uttrycker skribenten sin oro över att Bruce himself kanske inte vill vara med - och vad blir det då för en Evil Dead-anda ifall inte han är med?
Dock så, i den här intervjun ( http://denofgeek.com/movies/199980/interview_bruce_campbell.html ) så säger Bruce att:
"You know Sam and I have nothing but good feelings towards those movies. We have nothing against them and I don’t try and run from them or anything, but Sam’s got five kids, he’s making Spider-Man 4 that’s another two/three years. I got a five year commitment to a TV show Burn Notice."
Så, en Evil Dead 4 om kanske fem år, med Bruce i spetsen? Ja tack!
Sen så är tydligen också Spider Man 4 i startgroparna - vilket jag inte hade en aning om - så fort Sam gjort klart sitt nuvarande horror-projekt Drag me to Hell. Psyched about that too!
Sen så är ju Iron Man 2 på väg också. Den började filmas i början på april, och saker ser väldigt lovande ut. Jag är nästan mer pepp på denna än ettan; utöver herr Downey Jr & förken Paltrow så får vi ju se Mickey Rourke och Scarlett Johansson. Peppish.
Läste också i DN att Ang Lee gör en Woodstock-film med Emile Hirsh i spetsen. Woodstock + Emile? Låter som en underbar kombination.
Listening to: Band of Horses - The First Song (Everything All The Time (2006))
Jag vet inte om jag är sent ute, men detta är coolt. Sam Raimi skriver på Evil Dead 4.
Tydligen så, i en intervju med någon Empire Magazine så säger Sam att han och hans bror har skrivit på filmen under en kortare tid. Det verkar inte vara några osäkerheter någonstans att Sam någonsin tvekat till att göra en fyra, och han låter väldigt positiv till projektet. I slutet i artikeln så uttrycker skribenten sin oro över att Bruce himself kanske inte vill vara med - och vad blir det då för en Evil Dead-anda ifall inte han är med?
Dock så, i den här intervjun ( http://denofgeek.com/movies/199980/interview_bruce_campbell.html ) så säger Bruce att:
"You know Sam and I have nothing but good feelings towards those movies. We have nothing against them and I don’t try and run from them or anything, but Sam’s got five kids, he’s making Spider-Man 4 that’s another two/three years. I got a five year commitment to a TV show Burn Notice."
Så, en Evil Dead 4 om kanske fem år, med Bruce i spetsen? Ja tack!
Sen så är tydligen också Spider Man 4 i startgroparna - vilket jag inte hade en aning om - så fort Sam gjort klart sitt nuvarande horror-projekt Drag me to Hell. Psyched about that too!
Sen så är ju Iron Man 2 på väg också. Den började filmas i början på april, och saker ser väldigt lovande ut. Jag är nästan mer pepp på denna än ettan; utöver herr Downey Jr & förken Paltrow så får vi ju se Mickey Rourke och Scarlett Johansson. Peppish.
Läste också i DN att Ang Lee gör en Woodstock-film med Emile Hirsh i spetsen. Woodstock + Emile? Låter som en underbar kombination.
We can't stop here. This is -
Mood: Okay
Listening to: ...And You Will Know Us By the Trail of Dead - Isis Unveild (The Century of Self (2009))
Hej.
Um.
Idag sålde de posters på skolan till väldigt överkomliga priser. Inga dåliga posters heller - jag hittade en hel drös som jag hade kunnat köpa. Tankarna begav sig genast till de stackars kisarna i Skägget som skulle behöva byta ut deras gigantiska JL-annons som de har på väggen mot något ... ja, snyggare.
Beslutet låg mellan en Flight of the Conchords-, Rocky Horror Picture Show- eller Fear and Loathing in Las Vegas-poster. Det fick slutligen bli Fear and Loathing'en, då den helt enkelt var coolast. Den ser ut såhär:
Listening to: ...And You Will Know Us By the Trail of Dead - Isis Unveild (The Century of Self (2009))
Hej.
Um.
Idag sålde de posters på skolan till väldigt överkomliga priser. Inga dåliga posters heller - jag hittade en hel drös som jag hade kunnat köpa. Tankarna begav sig genast till de stackars kisarna i Skägget som skulle behöva byta ut deras gigantiska JL-annons som de har på väggen mot något ... ja, snyggare.
Beslutet låg mellan en Flight of the Conchords-, Rocky Horror Picture Show- eller Fear and Loathing in Las Vegas-poster. Det fick slutligen bli Fear and Loathing'en, då den helt enkelt var coolast. Den ser ut såhär:
Den ska få lysa upp min ungkarlslya när jag flyttar tillbaka till skäggetorp. Jag har för övrigt planer att köpa ett par LP-skivor tills dess som jag ska sätta upp på väggen, samt en gitarr-hållare som också ska upp på väggen, emellan båda dessa skivor. Snyggt? Hope so.
Tradera är sjukt farligt, för andra gången. Jag råder till alla att inte göra som jag & kolla igenom det varannan timme ifall det är någon dvd-auktion på väg ut till bra pris. Nu råkade jag köpa The Number 23. Hah. 24kr för filmen är väldigt bra pris, men när det ständigt ska läggas på 25kr i frakt så blir det i slutändan inte alls lika värt pengarna som att köpa en drös filmer från Discshop.
Nåväl.
Tradera är sjukt farligt, för andra gången. Jag råder till alla att inte göra som jag & kolla igenom det varannan timme ifall det är någon dvd-auktion på väg ut till bra pris. Nu råkade jag köpa The Number 23. Hah. 24kr för filmen är väldigt bra pris, men när det ständigt ska läggas på 25kr i frakt så blir det i slutändan inte alls lika värt pengarna som att köpa en drös filmer från Discshop.
Nåväl.
Moderatsvin.
Mood: Arg
Listening to: -
GAAAAH.
Jag förlorade auktionen på Matrix-boxen. Fy fan vad sur jag blir. Jag ledde auktionen i säkert 12 timmar. Sen, 56 sekunder innan auktionen skulle ta slut, så kommer någon jävla "Tobbe Toresson" och slänger in ett äckligt jävla bajsbud. Fy fan vad sur jag blir. Det var asbra pris, och jag har länge velat kolla igenom de där jävla filmerna igen. Men neeeej. Här försöker man vara hederlig medborgare och inte ladda hem en massa skit från internet - och blir helt motarbetad av hela samhället! Vad är det för jävla stil? Hur kan de förvänta sig att jag ska hålla vantarna borta från diverse torrentsidor när utsända, äckliga, moderatsvin kommer och budar över stackars studenter vars slantar är sjukt snålt förvärvade? Va?
Nu ska jag gå och sparka på katterna.
Hejdå.
(Jag vann auktionen till Band of Brothers Boxen, men det är en annan sak)
Listening to: -
GAAAAH.
Jag förlorade auktionen på Matrix-boxen. Fy fan vad sur jag blir. Jag ledde auktionen i säkert 12 timmar. Sen, 56 sekunder innan auktionen skulle ta slut, så kommer någon jävla "Tobbe Toresson" och slänger in ett äckligt jävla bajsbud. Fy fan vad sur jag blir. Det var asbra pris, och jag har länge velat kolla igenom de där jävla filmerna igen. Men neeeej. Här försöker man vara hederlig medborgare och inte ladda hem en massa skit från internet - och blir helt motarbetad av hela samhället! Vad är det för jävla stil? Hur kan de förvänta sig att jag ska hålla vantarna borta från diverse torrentsidor när utsända, äckliga, moderatsvin kommer och budar över stackars studenter vars slantar är sjukt snålt förvärvade? Va?
Nu ska jag gå och sparka på katterna.
Hejdå.
(Jag vann auktionen till Band of Brothers Boxen, men det är en annan sak)
19:27
Mood: Träningsväääärk >.<
Listening to: ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - It Was There That I Saw You (Source Tags & Codes (2002))
Nu har jag varit dålig igen och inte skrivit någonting sedan i torsdags. Skäms. Varför? Jag vet inte. Ibland får jag ryck och skriver flera dagar i sträck, flera ggr om dagen, och sen så blir det såhär och jag c.b.a. att skriva någonting över huvud taget. En liten anledning till att jag inte skrivit var för att jag lovade mig själv att skriva någon form av recension av spelningarna i torsdags, och då också klämma in andra spelningar jag varit på sista tiden - något som skrämt iväg mig & fått mig att skjuta upp det helt och hållet istället. Shame.
Nåväl. Nu är det måndag och väldigt händelselös helg har passerat. Jag sitter och njuter av det enkla, underskattade nöjet av att bara sitta ner med lite ny musik att lyssna igenom. I love that. Att få hem en platta och lyssna igenom den för första gången, utan några förväntningar eller större kunskap om bandet... det är väldigt, väldigt fint. Det var btw väldigt kul att skriva de där kortare skrivrecensionerna jag skrev förra veckan. Det blir något som ni får se igen, om ni stannar kvar länge nog.
Men ja, torsdags var jävligt bra. Men de där konsertrecensionerna får jag skjuta upp tills jag orkar. Fredags... Tog jag igen mig. Lördags... Åkte vi till Tornby. Söndags... Gjorde jag inget alls. Det enda var väl att Maddes kompis Kalle var här fre-söndag, men han var borta hela dagarna på någon HC-festival på Skylten, så det är knappast nämnvärt.
Igår och idag har vi dock varit väldigt duktiga och sprungit båda två. Till min stora förtjusning så orkade jag springa hela sträckan - finally - idag utan något dumt avbrott. Proggress. Dock så har jag en sjujävla träningsverk i benen och bröstet nu efter vårat tränings-ryck. Inte coolt.
Jag tittade in på Tradera igår då jag skulle hjälpa Madde att få lite fart på hennes auktion (hö hö), och det slutade med att jag började browsa lite i DVD-box-sektionen. Farligt. Slutade med bud på 4 stycken olika. Två stycken går ut idag - Band of Brothers och The Matrix - so wish me luck!
Aja. Jag återkommer med lite roligare inlägg senare.
Har'e!
Listening to: ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - It Was There That I Saw You (Source Tags & Codes (2002))
Nu har jag varit dålig igen och inte skrivit någonting sedan i torsdags. Skäms. Varför? Jag vet inte. Ibland får jag ryck och skriver flera dagar i sträck, flera ggr om dagen, och sen så blir det såhär och jag c.b.a. att skriva någonting över huvud taget. En liten anledning till att jag inte skrivit var för att jag lovade mig själv att skriva någon form av recension av spelningarna i torsdags, och då också klämma in andra spelningar jag varit på sista tiden - något som skrämt iväg mig & fått mig att skjuta upp det helt och hållet istället. Shame.
Nåväl. Nu är det måndag och väldigt händelselös helg har passerat. Jag sitter och njuter av det enkla, underskattade nöjet av att bara sitta ner med lite ny musik att lyssna igenom. I love that. Att få hem en platta och lyssna igenom den för första gången, utan några förväntningar eller större kunskap om bandet... det är väldigt, väldigt fint. Det var btw väldigt kul att skriva de där kortare skrivrecensionerna jag skrev förra veckan. Det blir något som ni får se igen, om ni stannar kvar länge nog.
Men ja, torsdags var jävligt bra. Men de där konsertrecensionerna får jag skjuta upp tills jag orkar. Fredags... Tog jag igen mig. Lördags... Åkte vi till Tornby. Söndags... Gjorde jag inget alls. Det enda var väl att Maddes kompis Kalle var här fre-söndag, men han var borta hela dagarna på någon HC-festival på Skylten, så det är knappast nämnvärt.
Igår och idag har vi dock varit väldigt duktiga och sprungit båda två. Till min stora förtjusning så orkade jag springa hela sträckan - finally - idag utan något dumt avbrott. Proggress. Dock så har jag en sjujävla träningsverk i benen och bröstet nu efter vårat tränings-ryck. Inte coolt.
Jag tittade in på Tradera igår då jag skulle hjälpa Madde att få lite fart på hennes auktion (hö hö), och det slutade med att jag började browsa lite i DVD-box-sektionen. Farligt. Slutade med bud på 4 stycken olika. Två stycken går ut idag - Band of Brothers och The Matrix - so wish me luck!
Aja. Jag återkommer med lite roligare inlägg senare.
Har'e!
HG, baby!
Mood: Party
Listening to: -
Nu bär det strax av till Nils för att snylta på hans vin & hänga med lite folk för att sen gå & pimpla bärs på HG. Vi får verkligen se hur det blir med att se Handsome Furs. De är okej n' all, men kanske inte tillräckligt. Får se vilket sinnelag jag befinner mig i när det börjar bli dags.
Goda nyheter dock - Madde har fått hennes Bostadsbidrag godkännt! 1100kr extra i månaden. Så najs! Sen så, eftersom de var så otroligt sega med att godkänna den, så får hon 3300kr för de tre månader som passerat sedan hon lade fram förfrågan. Dessa 3300kr får hon imorgon. Så, ikväll blir det fest för bostadsbidragspengarna!
Toodles.
Listening to: -
Nu bär det strax av till Nils för att snylta på hans vin & hänga med lite folk för att sen gå & pimpla bärs på HG. Vi får verkligen se hur det blir med att se Handsome Furs. De är okej n' all, men kanske inte tillräckligt. Får se vilket sinnelag jag befinner mig i när det börjar bli dags.
Goda nyheter dock - Madde har fått hennes Bostadsbidrag godkännt! 1100kr extra i månaden. Så najs! Sen så, eftersom de var så otroligt sega med att godkänna den, så får hon 3300kr för de tre månader som passerat sedan hon lade fram förfrågan. Dessa 3300kr får hon imorgon. Så, ikväll blir det fest för bostadsbidragspengarna!
Toodles.
Heaven was a place we built out of stone
Mood: Grrreat!
Listening to: Handsome Furs - All We Want, Baby, Is Everything (Face Control (2009))
Idag har varit en väldigt chill dag. Först upp till skolan vid 9, sitta på en mattelektion och bli påmind och att jag ligger efter (oh, så efter) och sen hem direkt igen i det väldigt härliga (läs: regniga) vårvädret. Jag anser, appropå det, att det är rätt okej att det är lite skitväder nu med tanke på hur jävla underbart det var under valborg. Om det är så att det måste upprätthållas en viss balans - visst, I can go with that.
Madde och jag hade tänkt gå (gå) till Tornby. Jag måste nämnligen lämna in mina hörlurar samt köpa lite sommarbyxor. Meeeen, då vädret sög så stannade vi hemma. Det fick bli en kortare promenad till Hemköp istället, där det köptes korvbröd & korv. Dessa frossades det i med god måtta senare på kvällen. Såklart blev det super-väder igen nu på kvällen, men men.
Får se om jag orkar gå på Handsome Furs imorgon eller inte. Lockande, men utan ett riktigt "gäng" att gå med är det inte så kul. Madde har inte råd, och killarna borta i Skägget är tydligen, i deras egna ord, "fattigare än de någonsin varit förut". Och vilket datum är det? Jo, 6'e. Hur ska dessa män och kvinna överleva, I wonder. Jag borde spara pengar också, I guess. Det verkar inte bättre än att jag måste betala CSN en penning för min lathet. Eheh.
Nu ska det tittas på vänner & äta äggmackor med té. Har tyvärr inget intressant att skriva om.
Recension av Eastern Promises och Apocalypse Now är på ingång, samt ska jag ta itu med att lyssna på Thåström-plattan också.
Peace!
Chill en regnig dag.
Listening to: Handsome Furs - All We Want, Baby, Is Everything (Face Control (2009))
Idag har varit en väldigt chill dag. Först upp till skolan vid 9, sitta på en mattelektion och bli påmind och att jag ligger efter (oh, så efter) och sen hem direkt igen i det väldigt härliga (läs: regniga) vårvädret. Jag anser, appropå det, att det är rätt okej att det är lite skitväder nu med tanke på hur jävla underbart det var under valborg. Om det är så att det måste upprätthållas en viss balans - visst, I can go with that.
Madde och jag hade tänkt gå (gå) till Tornby. Jag måste nämnligen lämna in mina hörlurar samt köpa lite sommarbyxor. Meeeen, då vädret sög så stannade vi hemma. Det fick bli en kortare promenad till Hemköp istället, där det köptes korvbröd & korv. Dessa frossades det i med god måtta senare på kvällen. Såklart blev det super-väder igen nu på kvällen, men men.
Får se om jag orkar gå på Handsome Furs imorgon eller inte. Lockande, men utan ett riktigt "gäng" att gå med är det inte så kul. Madde har inte råd, och killarna borta i Skägget är tydligen, i deras egna ord, "fattigare än de någonsin varit förut". Och vilket datum är det? Jo, 6'e. Hur ska dessa män och kvinna överleva, I wonder. Jag borde spara pengar också, I guess. Det verkar inte bättre än att jag måste betala CSN en penning för min lathet. Eheh.
Nu ska det tittas på vänner & äta äggmackor med té. Har tyvärr inget intressant att skriva om.
Recension av Eastern Promises och Apocalypse Now är på ingång, samt ska jag ta itu med att lyssna på Thåström-plattan också.
Peace!
Chill en regnig dag.
Oliver sees you!
Fadeouts.
Det absolut slöaste en artist kan göra med en låt är att avsluta den med en fadeout. Det är trist och jag tycker det bara tyder på dålig färdighet att kunna avsluta den på ett bra vis. Ingen fantasi.
Trist och bara jobbigt att lyssna på.
Trist och bara jobbigt att lyssna på.
A spaceman.
Mood: Najs!
Listening to: Band of Horses - Is There a Ghost (Cease to Begin (2007))
Idag har vi städat hela lägenheten efter dryga tre veckors nedsmutsning. Det är nog väldigt svårt för folk som själv inte äger två långhåriga, vithåriga katter & äger väldigt många svarta möbler att förstå hur ofantligt stor skillnad det blir när man väl städar. Hela lägenheten går från hur äcklig som helst till skitsnygg. Det är en fröjd att vistas där det innan bara var deprimerande & jobbigt. Härligt!
Vi åt nyss också. "Färsk" kyckling blandat med pasta med pesto & permesan, sen cocktailtomater och ruccolasallad på det. Mumsfilismask!
På torsdag blir det att se Handsome Furs på HG - något att se fram emot! Jag har ännu inte lyssnat in mig på dem, men jag har hört mycket gott, och DN skrev kort och gott att det var väldigt party musik. Det tycker jag låter tillräckligt bra för att ses. Det här med konserter har det varit på tok för lite av på senaste tiden.
Nu ska jag dock plugga lite matematik tänkte jag, i ljuset från solen i vårat nystädade vardagsrum. En fröjd!
Listening to: Band of Horses - Is There a Ghost (Cease to Begin (2007))
Idag har vi städat hela lägenheten efter dryga tre veckors nedsmutsning. Det är nog väldigt svårt för folk som själv inte äger två långhåriga, vithåriga katter & äger väldigt många svarta möbler att förstå hur ofantligt stor skillnad det blir när man väl städar. Hela lägenheten går från hur äcklig som helst till skitsnygg. Det är en fröjd att vistas där det innan bara var deprimerande & jobbigt. Härligt!
Vi åt nyss också. "Färsk" kyckling blandat med pasta med pesto & permesan, sen cocktailtomater och ruccolasallad på det. Mumsfilismask!
På torsdag blir det att se Handsome Furs på HG - något att se fram emot! Jag har ännu inte lyssnat in mig på dem, men jag har hört mycket gott, och DN skrev kort och gott att det var väldigt party musik. Det tycker jag låter tillräckligt bra för att ses. Det här med konserter har det varit på tok för lite av på senaste tiden.
Nu ska jag dock plugga lite matematik tänkte jag, i ljuset från solen i vårat nystädade vardagsrum. En fröjd!
Rise or Die Trying, Death of a Dead Day och Cease to Begin
Tre snabba skivrecensioner en solig söndageftermiddag! Inte helt fel, väl?
Pop-punk/harcore är en väldigt härlig genre. Lättlyssnad som den är så hittar dess alster snabbt ofta vägar in på en. I alla fall in i huvudet på en. Catchy refränger och sing-alongs är två element som utgör halva charmen, där breakdowns ofta förekommer för att krydda till grytan något extra. Four Year Strong lyckas med två av dessa tre.
Skivan gör mig på väldigt bra humör. De två sångarna kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt, med en lite hårdare röst & en ljusare som oftast turas om att sjunga i varannan rad i verserna. Texterna hamnar i feel-good facket där man nästan får lust att höja näven och sjunga med - här sjungs inte om hjärtesorg i samma grad som A Day To Remember gör det, utan istället nästan bara "Vi äger tillsammans"-texter (någonting som när ADtR gör det måste vara en förebild). Dessa saker i kombinationer leder som sagt till att man blir på väldigt bra humör. Verserna & refrängerna är catchy och sångerna vet vad de gör. Men så faller allt samman när de lägger in sina breakdowns. Värre breakdowns får man leta efter. Det är så att jag himlar med ögonen och är tålmodigt tvungen att vänta på att det ska vara över så att refrängen kan börja igen.
Där låtarna kunde ha varit monotona och repetitiva räddar gittarrerna showen. Riffen i "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", där screetches kombineras med hårda, vardagliga strokes när sångaren går upp i tonarten är skitbra.
Skivan innehåller några få väldigt bra spår - "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", "Wrecked 'Em? Damn Near Killed 'Em" och "Beatdown in the Key of Happy", medan de andra funkar väldigt bra de två första lyssningarna, för att sedan bli tråkiga. En stark skiva - men jobba för fan på breakdown'sen eller ta bort de helt och hållet.
Vad händer om Mindless Self Indulgence bestämmer sig för att göra metalcore istället? Jo, antagligen bildas metalcore-akten SikTh.
Det som slår mig direkt efter en genomlyssning är hur duktiga sångarna är på det de gör - och hur jävla kul de måste ha. Det måste nästan höras för att förstås, men de leker verkligen omkring med alla möjliga grow-sätt jag kan tänka mig. Låga growls, höga, screams, rensång & bara skojfriska halv-seriösa röster. Och de är jävligt bra på det. Själva musiken är kaotisk, men något tyglad sådan. Det som bär upp allting i slutändan måste nog vara basen och trummorna, medans gitarrerna oftast är lite halvtråkiga (men inte på något vis dåliga).
Vad SikTh förlorar på är hur ostruktruerade deras låtar är. Det saknas riktiga refränger & verser - de kör bara på genom en låt med konstanta variationer och nya partier. Detta skulle kunnat fungera utmärkt, men det är helt enkelt inte så jävla bra framfört. Jag har svårighet att hitta partier som sticker ut & jag kan tycka om, och låtarna blir istället bara ett stort moln av röster & gitarrer. Musiken går att lyssna på, och tycka om, men det är ingenting för den med lite tålamod & har lätt att gå vilse i stormar av ljud.
Skivans svaghet är att den inte har "någon bästa låt". Alla låtar är helt okej (medans vissa är dåligare än andra), men ingen sticker ut. Öppningsspåret "Bland Street Bloom" är den som fastnat mest, med väldigt härliga partier, och trummorna i kombination med basgången i "Summer Rain" är väldigt tillfredställande. "Mermaid Slur" är en 50-sekunders lång ... monolog. Här leker sångarna med sina röster utan instrument och försöker låta mörka & besynnerliga, säga coola saker & försöka skapa någon form av häftig stämning. Men, geez, det är bara fjantigt. Rader i denna "låt" är bland annat "Where did the wilderness weep tonight?" "Baked beans upon your plate" & "Did the forest see itself slaughtered And modelled to decay?" - halvtaskiga försök som bara blir pinsamt.
En underbar sångare med välskrivna, känslosamma låtar framfört med bra trummor & måttligt använda delaypedaler - jag har hittat den här sommarens säkra soundtrack.
Jag måste börja med att kommentera hur mysiga bandet ser ut. Skäggiga, mysiga karlar i flanellskjortor, det passar så väldans bra ihop med deras musik att jag vill le. Det här är musik som gör mig riktigt lycklig, och den här skivan måste nog vara en av de absolut bästa indiesläppen ifrån 2007. Skivan är väldigt stark från början till slut, och jag befinner mig genom hela turen på en blommig stig med ett sorgligt leende på läpparna. Ben Bridwell's röst går att döda för, och gitarrernas riff är geniala. Sättet som de skapar en härlig sorts melankoli är ovanlig, så att även fast man hör sorgen i Ben's röst och dysterheten i gitarrerna så känner man sig lycklig. Lycklig, kanske, för att man får vara med och ta del av så underbar musik.
Cease to Begin börjar starkt med Is There A Ghost (även fast texten är repetitiv) och Ode to LRC, två något gladare, simpla låtar som ändå lägger sig varmt om hjärtat. No One's Gonna Love You är en helt underbar kärlekssång där Ben's röst nästan ger mig tårar i ögonen. Raden "anything to make you smile" ger mig ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Det finns få svaga låtar på skivan, men för att välja ut en annan favorit så blir det Islands on the Coast. Den här låten slår en med häpnad över dess gladare gitarriff i högt tempo som fortsätter genom hela låten. En feel-good "gå-låt" som är näst intill perfekt i mina öron.
Om du missat dessa karlar så råder jag dig till att kolla upp dem med ens, och börja med Cease to Begin - så kan du med mig dela en skiva som kommer att vara igång genom hela min sommar.
Rise or Die Trying
Four Year Strong
2007
33 min, 11 spår
Four Year Strong
2007
33 min, 11 spår
Pop-Punk / Hardcore
Pop-punk/harcore är en väldigt härlig genre. Lättlyssnad som den är så hittar dess alster snabbt ofta vägar in på en. I alla fall in i huvudet på en. Catchy refränger och sing-alongs är två element som utgör halva charmen, där breakdowns ofta förekommer för att krydda till grytan något extra. Four Year Strong lyckas med två av dessa tre.
Skivan gör mig på väldigt bra humör. De två sångarna kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt, med en lite hårdare röst & en ljusare som oftast turas om att sjunga i varannan rad i verserna. Texterna hamnar i feel-good facket där man nästan får lust att höja näven och sjunga med - här sjungs inte om hjärtesorg i samma grad som A Day To Remember gör det, utan istället nästan bara "Vi äger tillsammans"-texter (någonting som när ADtR gör det måste vara en förebild). Dessa saker i kombinationer leder som sagt till att man blir på väldigt bra humör. Verserna & refrängerna är catchy och sångerna vet vad de gör. Men så faller allt samman när de lägger in sina breakdowns. Värre breakdowns får man leta efter. Det är så att jag himlar med ögonen och är tålmodigt tvungen att vänta på att det ska vara över så att refrängen kan börja igen.
Där låtarna kunde ha varit monotona och repetitiva räddar gittarrerna showen. Riffen i "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", där screetches kombineras med hårda, vardagliga strokes när sångaren går upp i tonarten är skitbra.
Skivan innehåller några få väldigt bra spår - "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", "Wrecked 'Em? Damn Near Killed 'Em" och "Beatdown in the Key of Happy", medan de andra funkar väldigt bra de två första lyssningarna, för att sedan bli tråkiga. En stark skiva - men jobba för fan på breakdown'sen eller ta bort de helt och hållet.
7/10
Death of a Dead Day
SikTh
2006
53 min, 12 spår
Proggressive Metal / Metalcore
SikTh
2006
53 min, 12 spår
Proggressive Metal / Metalcore
Vad händer om Mindless Self Indulgence bestämmer sig för att göra metalcore istället? Jo, antagligen bildas metalcore-akten SikTh.
Det som slår mig direkt efter en genomlyssning är hur duktiga sångarna är på det de gör - och hur jävla kul de måste ha. Det måste nästan höras för att förstås, men de leker verkligen omkring med alla möjliga grow-sätt jag kan tänka mig. Låga growls, höga, screams, rensång & bara skojfriska halv-seriösa röster. Och de är jävligt bra på det. Själva musiken är kaotisk, men något tyglad sådan. Det som bär upp allting i slutändan måste nog vara basen och trummorna, medans gitarrerna oftast är lite halvtråkiga (men inte på något vis dåliga).
Vad SikTh förlorar på är hur ostruktruerade deras låtar är. Det saknas riktiga refränger & verser - de kör bara på genom en låt med konstanta variationer och nya partier. Detta skulle kunnat fungera utmärkt, men det är helt enkelt inte så jävla bra framfört. Jag har svårighet att hitta partier som sticker ut & jag kan tycka om, och låtarna blir istället bara ett stort moln av röster & gitarrer. Musiken går att lyssna på, och tycka om, men det är ingenting för den med lite tålamod & har lätt att gå vilse i stormar av ljud.
Skivans svaghet är att den inte har "någon bästa låt". Alla låtar är helt okej (medans vissa är dåligare än andra), men ingen sticker ut. Öppningsspåret "Bland Street Bloom" är den som fastnat mest, med väldigt härliga partier, och trummorna i kombination med basgången i "Summer Rain" är väldigt tillfredställande. "Mermaid Slur" är en 50-sekunders lång ... monolog. Här leker sångarna med sina röster utan instrument och försöker låta mörka & besynnerliga, säga coola saker & försöka skapa någon form av häftig stämning. Men, geez, det är bara fjantigt. Rader i denna "låt" är bland annat "Where did the wilderness weep tonight?" "Baked beans upon your plate" & "Did the forest see itself slaughtered And modelled to decay?" - halvtaskiga försök som bara blir pinsamt.
5/10
Cease to Begin
Band of Horses
2007
35 min, 10 spår
Indierock
Band of Horses
2007
35 min, 10 spår
Indierock
En underbar sångare med välskrivna, känslosamma låtar framfört med bra trummor & måttligt använda delaypedaler - jag har hittat den här sommarens säkra soundtrack.
Jag måste börja med att kommentera hur mysiga bandet ser ut. Skäggiga, mysiga karlar i flanellskjortor, det passar så väldans bra ihop med deras musik att jag vill le. Det här är musik som gör mig riktigt lycklig, och den här skivan måste nog vara en av de absolut bästa indiesläppen ifrån 2007. Skivan är väldigt stark från början till slut, och jag befinner mig genom hela turen på en blommig stig med ett sorgligt leende på läpparna. Ben Bridwell's röst går att döda för, och gitarrernas riff är geniala. Sättet som de skapar en härlig sorts melankoli är ovanlig, så att även fast man hör sorgen i Ben's röst och dysterheten i gitarrerna så känner man sig lycklig. Lycklig, kanske, för att man får vara med och ta del av så underbar musik.
Cease to Begin börjar starkt med Is There A Ghost (även fast texten är repetitiv) och Ode to LRC, två något gladare, simpla låtar som ändå lägger sig varmt om hjärtat. No One's Gonna Love You är en helt underbar kärlekssång där Ben's röst nästan ger mig tårar i ögonen. Raden "anything to make you smile" ger mig ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Det finns få svaga låtar på skivan, men för att välja ut en annan favorit så blir det Islands on the Coast. Den här låten slår en med häpnad över dess gladare gitarriff i högt tempo som fortsätter genom hela låten. En feel-good "gå-låt" som är näst intill perfekt i mina öron.
Om du missat dessa karlar så råder jag dig till att kolla upp dem med ens, och börja med Cease to Begin - så kan du med mig dela en skiva som kommer att vara igång genom hela min sommar.
9/10
Akustiska versioner - worthless & pointless
Mood: Mjäääh.
Listening to: Death Cab for Cutie - Marching Bands of Manhattan (Plans (2005))
Ett stort fenomén inom den musik"scenen" som jag lyssnat mycket på - alt. rock, mainly - är att på ett eller annat vis göra en av sina stora hits till akustiska versioner. Det är heller inte ovanligt att hela liveframträdanden spelas med endast akustiska gitarrer.
Den graden till vilken jag stör mig på detta fenomén är skyhög.
Vi kan väl börja där - konserterna utan bas, trummor & elgitarrer. Tänk dig att äntligen kommer ett band du tycker mycket om till Svergie och ska hålla en konsert, och du lyckas roffa åt dig biljetter med de få snålt förvärvade slantar du har. Väl där står du i folkvimlet och är pepp till tusan, och undrar vilkenlåtskadeöppnamed & funderar över hoppasdespelardendärlåtendemåstejuspeladendärlåtenfördenärjubäst & tänker på undraromdeharnågonencoredetbordedeha etc. etc. You know the drill. Nåväl. Ridån går upp och du möts av "TJA! Vi har hört att ni typ gillar våran musik, så till er ära så ska vi förlama & mesa till alla våra skittuffa låtar till en låg, känslosam nivå så att ni tycker vi är tuffa musiker. (Och för att det är fett poppis att göra så nuförtiden, har vi hört)."
Jag skulle kastat min öl på dem. Om jag inte hade en så skulle skon duga bra.
Men ja, hela konserter som akustiskiseras (ja, that's a word now) är oftats till orsak av att någon bandmedlem, oftast trummisen, är sjuk eller borta av en eller annan anledning. Så till deras försvar är det väldigt schysst av dem att ändå göra ett framträdande om det nu ändå visar sig vara lamt & trist. Bättre det än inte alls.
MEN - det förekommer ändå tidpunkter då, mitt under en fullt bemannad konsert, att elgitarrerna läggs ner & trummiser går för att ta en öl, och sångaren stolt proklamerar att deras största hit, din personliga favoritlåt, nu ska göras om till en akustisk version. Snacka om att bli snuvad på konfekten.
Varför i hela världen skulle man vilja höra en låt som saknar 3 av 5 element? Om jag gillade akusisk musik så lyssnar jag på en Singer/Songwriter. För i hevelte, hälften av låtarna är inte gjorda för att vara känslosamma - de är hårda, välskrivna låtar med breakdowns, how in the fuck kunde ni tro att folk skulle vilja höra det? Har ni någonsin hört ett akustiskt breakdown? Vänta, jag har ett här:
Snacka om att massakera låten. Han säger åtminstonde "Okay this one will be pretty wierd acoustic, but I guess we'll do it", tack och lov.
Jag hatar att det här har blivit så himla populärt och begriper mig inte på folk som föredrar akustiska versioner över orginalen. Det är som att föredra att titta på stumfilm. Eller som att äta okokt potatis.
Listening to: Death Cab for Cutie - Marching Bands of Manhattan (Plans (2005))
Ett stort fenomén inom den musik"scenen" som jag lyssnat mycket på - alt. rock, mainly - är att på ett eller annat vis göra en av sina stora hits till akustiska versioner. Det är heller inte ovanligt att hela liveframträdanden spelas med endast akustiska gitarrer.
Den graden till vilken jag stör mig på detta fenomén är skyhög.
Vi kan väl börja där - konserterna utan bas, trummor & elgitarrer. Tänk dig att äntligen kommer ett band du tycker mycket om till Svergie och ska hålla en konsert, och du lyckas roffa åt dig biljetter med de få snålt förvärvade slantar du har. Väl där står du i folkvimlet och är pepp till tusan, och undrar vilkenlåtskadeöppnamed & funderar över hoppasdespelardendärlåtendemåstejuspeladendärlåtenfördenärjubäst & tänker på undraromdeharnågonencoredetbordedeha etc. etc. You know the drill. Nåväl. Ridån går upp och du möts av "TJA! Vi har hört att ni typ gillar våran musik, så till er ära så ska vi förlama & mesa till alla våra skittuffa låtar till en låg, känslosam nivå så att ni tycker vi är tuffa musiker. (Och för att det är fett poppis att göra så nuförtiden, har vi hört)."
Jag skulle kastat min öl på dem. Om jag inte hade en så skulle skon duga bra.
Men ja, hela konserter som akustiskiseras (ja, that's a word now) är oftats till orsak av att någon bandmedlem, oftast trummisen, är sjuk eller borta av en eller annan anledning. Så till deras försvar är det väldigt schysst av dem att ändå göra ett framträdande om det nu ändå visar sig vara lamt & trist. Bättre det än inte alls.
MEN - det förekommer ändå tidpunkter då, mitt under en fullt bemannad konsert, att elgitarrerna läggs ner & trummiser går för att ta en öl, och sångaren stolt proklamerar att deras största hit, din personliga favoritlåt, nu ska göras om till en akustisk version. Snacka om att bli snuvad på konfekten.
Varför i hela världen skulle man vilja höra en låt som saknar 3 av 5 element? Om jag gillade akusisk musik så lyssnar jag på en Singer/Songwriter. För i hevelte, hälften av låtarna är inte gjorda för att vara känslosamma - de är hårda, välskrivna låtar med breakdowns, how in the fuck kunde ni tro att folk skulle vilja höra det? Har ni någonsin hört ett akustiskt breakdown? Vänta, jag har ett här:
Snacka om att massakera låten. Han säger åtminstonde "Okay this one will be pretty wierd acoustic, but I guess we'll do it", tack och lov.
Men varför gör ni det då i första taget?!
Jag hatar att det här har blivit så himla populärt och begriper mig inte på folk som föredrar akustiska versioner över orginalen. Det är som att föredra att titta på stumfilm. Eller som att äta okokt potatis.
Moonlight is bleeding
Mood: Mjäh.
Listening to: Porcupine Tree - Halo (Deadwing (2005))
Jag begriper mig inte på två saker som helt & hållet konsumerat alla förvirrade tonåringar (& skamligt nog äldre män & kvinnor dessutom) intresse i dagens samhälle. Den ena är Tokio Hotel. Den andra är Twilight. Jag kollade efter intressanta blogg-inlägg inom kategorin film, och bland de mest populäraste fanns 5 (fem!) helt och hållet Twilight-dedikerade bloggar. Fem. Fem bloggar, där åt minstone en av dem uppdaterar cirkus 4ggr om dagen (ja, jag var tvungen att kolla in bloggen lite närmare, hur mycket det än sved i mig att ge dem äran att se mitt besök på deras statistik). Jag vill ju bara gråta. Madde har läst böckerna, och jag kan mycket väl tänka mig att de är väldigt spännande. Jag vet ju själv hur hooked man kan bli av spänningsinriktade tonårsböcker såsom Harry Potter. Men filmen verkade suga, på väldigt många plan. Och.. gah. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga.
Tokio Hotel tänker jag inte ens gå in på.
Listening to: Porcupine Tree - Halo (Deadwing (2005))
Jag begriper mig inte på två saker som helt & hållet konsumerat alla förvirrade tonåringar (& skamligt nog äldre män & kvinnor dessutom) intresse i dagens samhälle. Den ena är Tokio Hotel. Den andra är Twilight. Jag kollade efter intressanta blogg-inlägg inom kategorin film, och bland de mest populäraste fanns 5 (fem!) helt och hållet Twilight-dedikerade bloggar. Fem. Fem bloggar, där åt minstone en av dem uppdaterar cirkus 4ggr om dagen (ja, jag var tvungen att kolla in bloggen lite närmare, hur mycket det än sved i mig att ge dem äran att se mitt besök på deras statistik). Jag vill ju bara gråta. Madde har läst böckerna, och jag kan mycket väl tänka mig att de är väldigt spännande. Jag vet ju själv hur hooked man kan bli av spänningsinriktade tonårsböcker såsom Harry Potter. Men filmen verkade suga, på väldigt många plan. Och.. gah. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska säga.
Tokio Hotel tänker jag inte ens gå in på.
Lost in Translation
I ärlighetens namn har jag alltid haft väldigt, väldigt svårt för Bill Murray. Väldigt svårt. Han har alltid slagit mig som en väldigt enkelspårig skådespelare, någoting jag fortfarande håller fast vid, som alltid fläckar sina roller med hur jobbig han måste vara som person - arrogant & ständigt skojande med det där ständigt nästan apatiska ansiktsuttrycket. Han förstörde Ghostbusters-filmerna för mig med hans oseriösa karaktär som bara var tvungen att klämma in en trist kärlekshistoria i allt spök-jagande.
Dock så har jag, i och med Lost in Translation helt ändrat uppfattningen om honom. Han må inte ha stor bredd i sitt skådespeleri - men det han gör är han helt genialisk vid.
Lost in Translation är, för mig, kort sagt ett mästerverk. Den är oerhört vacker och stämningsfylld, väldigt bra skriven och skådespeleriet är på en av de högsta grader jag skådat. Vad den handlar om är hur Bill Murray's karaktär, Mr. Bob Harris - en något avdankad, fast väldigt känd - skådespelare åker till Tokyo för att spela in & vara med i en reklamkampanj för whiskey. Väl där möter han Scarlett Johansson's karaktär Charlotte, och en kärlekshistoria börjar sakta byggas upp. Det är en film om ensamhet och utanförskap i ett främmande land och kultur där man inte hör hemma och inte blir förstådd. Det är detta faktum som drar de två karaktärerna samman, då de båda delar dessa saker på deras besök i Tokyo.
Sofia Coppola skrev filmen med Bill Murray i åtanke för rollen som Bob, och det märks. Han passar in i rollen på ett nästan skrämmande bra vis, och lyckas porträttera en sorlig, ensam, rik man i sin 40-årskris ypperligt bra. Personligen är jag säker på att filmen är något utav en självbiografi, eller fantiserad sådan, från Sofia Coppola's sida. Hon har skrivit in sig själv som "Charlotte", och valt Scarlett Johansson till rollen - en kvinna som till och med är lik henne till utseendet. Det är kanske detta som gör filmen så äkta, att Sofia har kunnat skapa en väldigt geniun känsla i konversationerna och kan porträttera de ovan nämnda känslorna av utanförskap med den kvalitét hon gör.
Det finns två scener som ständigt är med mig ifrån filmen - båda kopplade till musik. Den första, och främsta, är en kort scen med Scarlett Johansson. Man ser henne sitta, ensam, i ett av fönsterna på sitt hotellrum i det höga Park Hyatt Tokyo och tittar ut över Tokyo, med Squarepusher's Tommib i bakgrunden. Det är otroligt vackert, och mysigt.
Den andra är karaoke-scenen, där Bob & Charlotte har umgåtts med Charlotte's japanska vänner, och har slutat upp i ett rum med karaoke-maskin där de sjunger amerikanska klassiker. Blickarna de utbyter och hur de i smyg kollar på varandra, samt hur värdelösa de är på att sjunga (även fast Bill gör ett rätt så bra jobb när han sjunger More Than This) gör det minnesvärt.
Jag måste erkänna att första gången jag såg filmen gillade jag den - men inte alls till den grad jag gör idag. Dock så, efter att jag sett den, så tänkte jag tillbaka på den ett flertal gånger och tänkte att, fan, den här var ju inte alls dålig. Det var med en längtan tillbaka till den underbart fina känslan som filmen förmedlar som jag var tvungen att köpa DVDn och se den igen. Detta ledde till att jag insåg att Lost in Translation är en av de bästa filmer som gjorts. En andra koll av filmen är nästan ett måste för att man ska se de småsaker som förgyller allting. Men det är dock nästan säkert att om man väl sett filmen en gång så kommer man ha svårighet att hålla sig undan en andra titt.
10/10
Dock så har jag, i och med Lost in Translation helt ändrat uppfattningen om honom. Han må inte ha stor bredd i sitt skådespeleri - men det han gör är han helt genialisk vid.
Lost in Translation är, för mig, kort sagt ett mästerverk. Den är oerhört vacker och stämningsfylld, väldigt bra skriven och skådespeleriet är på en av de högsta grader jag skådat. Vad den handlar om är hur Bill Murray's karaktär, Mr. Bob Harris - en något avdankad, fast väldigt känd - skådespelare åker till Tokyo för att spela in & vara med i en reklamkampanj för whiskey. Väl där möter han Scarlett Johansson's karaktär Charlotte, och en kärlekshistoria börjar sakta byggas upp. Det är en film om ensamhet och utanförskap i ett främmande land och kultur där man inte hör hemma och inte blir förstådd. Det är detta faktum som drar de två karaktärerna samman, då de båda delar dessa saker på deras besök i Tokyo.
Sofia Coppola skrev filmen med Bill Murray i åtanke för rollen som Bob, och det märks. Han passar in i rollen på ett nästan skrämmande bra vis, och lyckas porträttera en sorlig, ensam, rik man i sin 40-årskris ypperligt bra. Personligen är jag säker på att filmen är något utav en självbiografi, eller fantiserad sådan, från Sofia Coppola's sida. Hon har skrivit in sig själv som "Charlotte", och valt Scarlett Johansson till rollen - en kvinna som till och med är lik henne till utseendet. Det är kanske detta som gör filmen så äkta, att Sofia har kunnat skapa en väldigt geniun känsla i konversationerna och kan porträttera de ovan nämnda känslorna av utanförskap med den kvalitét hon gör.
Det finns två scener som ständigt är med mig ifrån filmen - båda kopplade till musik. Den första, och främsta, är en kort scen med Scarlett Johansson. Man ser henne sitta, ensam, i ett av fönsterna på sitt hotellrum i det höga Park Hyatt Tokyo och tittar ut över Tokyo, med Squarepusher's Tommib i bakgrunden. Det är otroligt vackert, och mysigt.
Den andra är karaoke-scenen, där Bob & Charlotte har umgåtts med Charlotte's japanska vänner, och har slutat upp i ett rum med karaoke-maskin där de sjunger amerikanska klassiker. Blickarna de utbyter och hur de i smyg kollar på varandra, samt hur värdelösa de är på att sjunga (även fast Bill gör ett rätt så bra jobb när han sjunger More Than This) gör det minnesvärt.
Jag måste erkänna att första gången jag såg filmen gillade jag den - men inte alls till den grad jag gör idag. Dock så, efter att jag sett den, så tänkte jag tillbaka på den ett flertal gånger och tänkte att, fan, den här var ju inte alls dålig. Det var med en längtan tillbaka till den underbart fina känslan som filmen förmedlar som jag var tvungen att köpa DVDn och se den igen. Detta ledde till att jag insåg att Lost in Translation är en av de bästa filmer som gjorts. En andra koll av filmen är nästan ett måste för att man ska se de småsaker som förgyller allting. Men det är dock nästan säkert att om man väl sett filmen en gång så kommer man ha svårighet att hålla sig undan en andra titt.
10/10
Det är svårt att göra situps med en katt på magen
Mood: Fresh!
Listening to: Opeth - Blackwater Park (Blackwater Park (2001))
Nu är jag på topp igen! Nyduschad efter en runda i Rydskogen i solskenet - inte helt fel om du frågar mig. Fy fan vilket väder det är alltså. Solen gassar så att folk är ute på gräsplanerana och solar, och det går att gå runt utan tröja i princip - ett faktum som gjorde mig väldigt svettig i tight t-shirt och långa byxor efter joggingen.
Mina Koss-hörlurar har gått sönder. Igen. Jag vet inte hur många par av dessa Koss-hörlurar som jag har betat av hittils. Säkert ett halvt dussin. Jag fortsätter att köpa dem, trots deras höga förmåga att gå sönder. Varför? Jo, de är sjukt bra insolerande, de kostar inte alls mycket, de har väldigt bra bas & de passar mina öron bra. Jag kan inte använda snäck-hörlurar då mina öron är missformade eller något. De vägrar sitta kvar. Sen så försvinner hälften av ljudet utanför med sådanna. & Jag vägrar gå runt med två grytlock runt huvudet. Så, nej, antagligen kommer jag köpa ytterligare ett par när jag kan ta mig till Tornby igen. Trist utgift, men livsviktig.
En liten anledning till att jag varit rätt dålig på att skriva på sista tiden är för övrigt detta:
http://www.brokenpicturetelephone.com/
Det är ett internetspel som jag blivit sjukt addicted av. Vad går det ut på? Jo. "The game of miscommunication" är titeln, och det är väldigt beskrivande. Det går ut på att någon först skriver en lapp med någon mening eller två. Ofta något beskrivande, exempelvis "Bläckfisk kollar upp på månen". Sedan får en annan den här lappen och skall så gott som han/hon kan rita av det som lappen beskriver. Sedan skickas den här teckningen vidare till ännu en person, vilken då ska skriva på en lapp vad det är han/hon ser på bilden. Tack vare att folk är rätt urusla att rita med musen, och folk uppfattar inte riktigt vad texten/bilderna föreställer så kommer "Bläckfisk kollar upp på månen" att ändras radikalt under den resan som denne tar genom 10-50 personer. Här är två kuliga exempel på spel:
http://www.brokenpicturetelephone.com/view?id=32670
http://www.brokenpicturetelephone.com/view?id=34112
Join! Det är askul :D
Listening to: Opeth - Blackwater Park (Blackwater Park (2001))
Nu är jag på topp igen! Nyduschad efter en runda i Rydskogen i solskenet - inte helt fel om du frågar mig. Fy fan vilket väder det är alltså. Solen gassar så att folk är ute på gräsplanerana och solar, och det går att gå runt utan tröja i princip - ett faktum som gjorde mig väldigt svettig i tight t-shirt och långa byxor efter joggingen.
Mina Koss-hörlurar har gått sönder. Igen. Jag vet inte hur många par av dessa Koss-hörlurar som jag har betat av hittils. Säkert ett halvt dussin. Jag fortsätter att köpa dem, trots deras höga förmåga att gå sönder. Varför? Jo, de är sjukt bra insolerande, de kostar inte alls mycket, de har väldigt bra bas & de passar mina öron bra. Jag kan inte använda snäck-hörlurar då mina öron är missformade eller något. De vägrar sitta kvar. Sen så försvinner hälften av ljudet utanför med sådanna. & Jag vägrar gå runt med två grytlock runt huvudet. Så, nej, antagligen kommer jag köpa ytterligare ett par när jag kan ta mig till Tornby igen. Trist utgift, men livsviktig.
En liten anledning till att jag varit rätt dålig på att skriva på sista tiden är för övrigt detta:
http://www.brokenpicturetelephone.com/
Det är ett internetspel som jag blivit sjukt addicted av. Vad går det ut på? Jo. "The game of miscommunication" är titeln, och det är väldigt beskrivande. Det går ut på att någon först skriver en lapp med någon mening eller två. Ofta något beskrivande, exempelvis "Bläckfisk kollar upp på månen". Sedan får en annan den här lappen och skall så gott som han/hon kan rita av det som lappen beskriver. Sedan skickas den här teckningen vidare till ännu en person, vilken då ska skriva på en lapp vad det är han/hon ser på bilden. Tack vare att folk är rätt urusla att rita med musen, och folk uppfattar inte riktigt vad texten/bilderna föreställer så kommer "Bläckfisk kollar upp på månen" att ändras radikalt under den resan som denne tar genom 10-50 personer. Här är två kuliga exempel på spel:
http://www.brokenpicturetelephone.com/view?id=32670
http://www.brokenpicturetelephone.com/view?id=34112
Join! Det är askul :D
Morgonrock
Mood: Bettah'
Listening to: Band of Horses - No One's Gonna Love You (Cease to Begin (2007))
Ni får ursäkta mitt något deprimerande inlägg från igår. Men den stora vårdepprissionen slog mig som ett slag i ansiktet & jag kände mig rätt miserabel, så jag var tvungen att skriva av mig någonstans. Jag är fortfarande amazed hur tidigt jag gick och la mig. Halv tolv på en ledig dag - på valborg. Jag somnade dock som en stock, och nu kunde jag gå upp i okej tid för en gångs skull dessutom, så jag antar att det är okej.
Idag planerar jag att ta mig ut i skogen och springa igen, vilket var två veckor sen jag gjorde sist. Jag har aldrig haft några problem med fetma eller tjockhet eller dylikt - jag har kunnat äta hur mycket som helst & ändå se likadan ut. Till Maddes stora glädje (då hon varit avundsjuk över det faktumet) har jag nu fått en riktig bulle på magen. Där det innan inte varit någonting att klämma nu är det väldigt... kläm-vänligt. Helt klart är det sambo-kilon. Nej, detta måste ju fan ändras på tänker jag & ska ut och springa. Det är dessutom jävligt skönt att springa när man har druckit dagen innan. Ut, springa i solen, träna, duscha, och sen käka något - sen är man som ny.
Förra helgen (god det var längesen jag updaterade) så var jag i stockholm på bland annat 50-års kalas hos min faster. Vad jag förväntade mig bli en relativt tråkig tillställning var istället mycket, mycket trevligt. Jag träffar inte den delen av min släkt alls så ofta. Visserligen lite oftare än delar av min Mammas familj, men ändå. Det var nog 2 år sedan jag träffade dessa sist. Vuxit som berg hade de hela bunten, mina kusiner, och blivit så stora att man faktiskt kan umgås med dem. Nu pratar jag om min fasters barn, självfallet. Hur som helst så flödade vinet & bubblet för de äldre, och alla blev nog relativt glada i hågen. Tal skulle hållas, och det gick an trots lite sludder. Det som nästan alla som sade någonting tog upp var ett sak som gjorde mig väldigt glad att höra. De är alla i 50-års åldern nu, men många av dem har känt varandra sedan min ålder - i över 30 år. Fantastiskt hur man kan hålla ihop som nära vänner under den långa tiden. De berättade om vissa vänner som de förlorat, men sen de som alltid varit där och ställer idag upp precis lika mycket som de gjorde när man hade tonårsbekymmer. Det gör mig otroligt glad. Varför är det så att man värdesätter kvantiteten i sina kompisar i dagens läge, när man inte ska göra något annat än att behålla de få kvalitéts-kompisar (wierd word) man har, och försöka få dem att hålla ut med en genom hela livet. Det är någonting som jag måste börja tänka på rejält. Jag har förlorat många nära vänner pga lathet & flytt. Egentligen är det dumt i huvudet att skylla på flytten när internet finns & kontakt kan fasthållas utan problem vart man är.
Listening to: Band of Horses - No One's Gonna Love You (Cease to Begin (2007))
Ni får ursäkta mitt något deprimerande inlägg från igår. Men den stora vårdepprissionen slog mig som ett slag i ansiktet & jag kände mig rätt miserabel, så jag var tvungen att skriva av mig någonstans. Jag är fortfarande amazed hur tidigt jag gick och la mig. Halv tolv på en ledig dag - på valborg. Jag somnade dock som en stock, och nu kunde jag gå upp i okej tid för en gångs skull dessutom, så jag antar att det är okej.
Idag planerar jag att ta mig ut i skogen och springa igen, vilket var två veckor sen jag gjorde sist. Jag har aldrig haft några problem med fetma eller tjockhet eller dylikt - jag har kunnat äta hur mycket som helst & ändå se likadan ut. Till Maddes stora glädje (då hon varit avundsjuk över det faktumet) har jag nu fått en riktig bulle på magen. Där det innan inte varit någonting att klämma nu är det väldigt... kläm-vänligt. Helt klart är det sambo-kilon. Nej, detta måste ju fan ändras på tänker jag & ska ut och springa. Det är dessutom jävligt skönt att springa när man har druckit dagen innan. Ut, springa i solen, träna, duscha, och sen käka något - sen är man som ny.
Förra helgen (god det var längesen jag updaterade) så var jag i stockholm på bland annat 50-års kalas hos min faster. Vad jag förväntade mig bli en relativt tråkig tillställning var istället mycket, mycket trevligt. Jag träffar inte den delen av min släkt alls så ofta. Visserligen lite oftare än delar av min Mammas familj, men ändå. Det var nog 2 år sedan jag träffade dessa sist. Vuxit som berg hade de hela bunten, mina kusiner, och blivit så stora att man faktiskt kan umgås med dem. Nu pratar jag om min fasters barn, självfallet. Hur som helst så flödade vinet & bubblet för de äldre, och alla blev nog relativt glada i hågen. Tal skulle hållas, och det gick an trots lite sludder. Det som nästan alla som sade någonting tog upp var ett sak som gjorde mig väldigt glad att höra. De är alla i 50-års åldern nu, men många av dem har känt varandra sedan min ålder - i över 30 år. Fantastiskt hur man kan hålla ihop som nära vänner under den långa tiden. De berättade om vissa vänner som de förlorat, men sen de som alltid varit där och ställer idag upp precis lika mycket som de gjorde när man hade tonårsbekymmer. Det gör mig otroligt glad. Varför är det så att man värdesätter kvantiteten i sina kompisar i dagens läge, när man inte ska göra något annat än att behålla de få kvalitéts-kompisar (wierd word) man har, och försöka få dem att hålla ut med en genom hela livet. Det är någonting som jag måste börja tänka på rejält. Jag har förlorat många nära vänner pga lathet & flytt. Egentligen är det dumt i huvudet att skylla på flytten när internet finns & kontakt kan fasthållas utan problem vart man är.
