Weekends are for the warriors!
Listening to: -
Tack pojkvaskrar.
Scoop up those marshmellows!
Listening to: How I Met Your Mother i bakgrunden.
Tydligen var idag den internationella 'Köp ingenting'-dagen. Lite ironiskt, då jag gick loss med plånboken i diverse butiker. Jag köpte nya skullcandy-hörlurar (Som Christoffer claimar ska vara de bästa i prisklassen. Det ska bli intressant att se. Efter dessa pajar om ca. ett halvår kommer jag ha provat alla bra lurar i den prisklassen, och kommer kunna etablera vilka som är bäst, kort och gott.), ett nytt tangentbort med mus (Som båda äger, fyi. Sänkta knappar och snygg design till bra pris. I like!), en adidas-väska (sjukt snygg), samt nörd-prylar! Vi åt sedan på Texas Longhorn - Marcus bjöd (tack Marcus!) - och väl hemma har vi nu frossat i varma mackor. En underbar helg so far som verkligen har gjort under för mitt humör. Jag ser fram emot måndagen då jag förhoppningsvis kommer kunna få lite tips om att ordna upp all skit.
Nu ska jag kolla på Between The Buried And Me's nya musikvideo. En nio minuters "short film" till låten Obfuscation från nya plattan. Vilket för övrigt äger. Nyfiken? Du kan streama den här.
Jag såg för övrigt Twilight igår! Haha. Jag hade lovat mig själv att aldrig se något som har med dessa glittrande vampyrbögar att göra, men jag hittade någonting som gjorde det hela väldigt, väldigt roligt. Ni vet Mystery Science Theater? Inte? Skitsamma då, men för er som vet -- killarna släpper fortfarande kommentarer till nya filmer som görs, Rifftrax, som går att tanka hem att lyssna på tillsammans till filmen. Jag har aldrig sett MST3K tidigare (då svartvita b-skräckisar aldrig har varit min cup of tea), men killarna är hilarious. Kan ge ett hett tips att lyssna på Twilight-spåret.
Here come them flurries
Mood: What’s the point?
Listening to: Animal Collective – What Would I Want? Sky. (Fall Be Kind (2009))
Borttaget
Veckans... Album (v. 48)
En riktig "son of a preacher man" som vågar och vill skriva om sin tro och på vissa plan ifrågasätta den, genom känslosam, hård indie/alt rock, hur vanligt är det? Efter att ha blivit fullkomligt kär i herr Hull efter endast en genomlyssning av denna septemberfärska skiva kan jag inte säga mer än att det finns på tok för lite av den här typen av musik. Men det är väl som Hull sjunger själv i öppningsspåret:
"I am the only son of a pastor I know
who does the things I do
but if it was you
I don´t think that it would matter"
Med en blanding av dels riktigt hårda låtar, med Hull's röst halv-skrikandes till tunga riff och snabba trummor, och dels lugna, känslomässiga stycken som ger mig tårar i ögonen, är Mean Everything to Nothing bland det bästa jag har hört i år. The lyrics takes my breath away. Hull's röst, plattans omväxling, och framförallt hur skivan tycks komma direkt från Hull's hjärta är orsakerna. I Can Feel A Hot One är plattans "lugna låt", och den är perfekt till den graden att jag omöjligtvis kan skriva något som visar den någon rättvisa. Att höra en troende sångare sjunga ut den mest uttjatade frasen det här seklet - "Oh my god" - med en röst som nästan spricker av ansträngningen får det till som om man aldrig hört X antal tonårsflickor i USA döda uttrycket förut. Det är häpnansväckande. Plattan är häpnandsväckande.
Videon är ifrån låt numero två, Shake It Out. Den redovisar väldigt bra plattans olika element. Den är till största delen hård och tung, för att sedan sänka tempot och mata oss med en lugn (underbar) ackordföljd som tillsammans med Hull's röst ger mig gåshud.
Oxygen Overload's "Chapter One: Fall is Upon Us EP"
Chapter One: Fall is Upon Us EP
Oxygen Overload
2009
4 spår, 12 min
Electronica
Myspace
Ladda hem skivan gratis
“Chapter One: Fall is Upon us visar en lutning mot ett mognare, mörkare sound. Ett sound som, trots allt, alltid funnits där i bakgrunden.”
Martin Sundström, aka. Oxygen Overload, har kommit långt sedan debuten Goodbye släpptes inom en sluten krets 2007. Inte bara har hans talang ökat något avsevärt, utan så har också hans självförtroende. För, att göra den sorts intima, emotionella elektroniska musiken som vi får smak på i Fall is Upon Us tror jag kräver just det - ett starkt självförtroende. För det är mer än bara musik, för honom så som vilken låtskrivare som helst. Det sker en form av utelämning. EP'ns starkaste låt, A Top Ten List of All My Failures, förmedlar just detta på ett väldigt starkt sätt. "Inside this room, all of my dreams become realities, and some of my realities become dreams" inleder låten, som om Sundström ger oss en sorts invit att komma nära inpå EP'ns skapare. Till starka stråkar, bärande trummor och en fångande pianoslinga blir vi levererade fler samplingar utmed låtens gång, liksom medel för kommunikation i stället för en sångröst. Tunga pianoackord i takt med Jack Nicholson's röst som exklamerar "At least I tried, god damnit. At least I did that." är kort sagt kraftfullt. Chapter One: Fall is Upon Us visar en lutning mot ett mognare, mörkare sound. Ett sound som, trots allt, alltid funnits där i bakgrunden – och A Top Ten List of All My Failures representerar just detta på ett exeptionellt vis.
Det är synd att EP’ns tre andra spår inte har samma slagkraft. Inledande spåret, I am so Sorry, verkar inte riktigt veta vart den ska befinna sig. Öppnandes med lungt piano, plötsligt följt av glitchigt amen-break låter den oss tro att vi vet vart låten är på väg – bara för att, 40 sekunder in i låten, göra en helomvändning och istället introducera muntrare chip-toner. Denna gladare melodi fortsätter den tills den avlutas ner i moll igen. Det känns hoppigt och förvirrat, och den dålig inledning till en så stark, emotionell skiva. Dawn of The Dead följer upp, en tung, moody låt, fast utan några hooks. Här blir vi åtminstonde varse av det mörkare soundet, och den fungerar onekligen bra som en inledning till A Top Ten List of All My Failures. EP’n får tack och lov en värdig avslutning med Give Up And Rot (Im Seriously Angry For The Way My Life Turned Out REMIX), en låt som starkt redovisar två av Oxygens absolut starkaste element: Väldigt välgjorda, imponerande trummor, och bra, catchiga melodier. Dessa två presenteras i symbios med stråkar som det är lätt att falla tillbaka på.
I väntan på den nästa utlovade fulllängdaren ifrån Oxygen Overload är Chapter One: Fall is Upon Us en bra godisbit för att hålla oss underhållna och tillfredställda. En godisbit som dessutom smakar väl, och utlovar en väldigt stark kommande skiva. Med vissa svagheter hamnar betyget strax över medel.
Framtiden för Oxygen är för mig uppenbar; det dröjer inte länge förens de taskiga elektroniska gitarrerna byts ut mot en riktig sådan, och basen likaså. Tills dess får han gott och väl fortsätta släppa EPs liksom demos lika frekvent såsom hittils - jag kommer alltid att lyssna med samma glädje.
Never seizes to amaze me
Filmer och plugg och filmer
Listening to: Manchester Orchestra - The Only One (Mean Everything To Nothing (2009))
Plugg upp till öronen. Hate it.
Christoffer, serie-gurun nr. 1, har tillslut fått mig till det stadiet att jag är villig att börja följa alla serier som han pratar om. Först var det Firefly, som nu är genomsedd, och nu Dexter. Dexter är... Helt fantastiskt bra. Jag såg igenom en hel säsong på dryga en vecka. Om jag ska rekomendera något ska jag absolut rekomendera den.
Men det har ju inte bara varit serie-tittande. Filmer jag sett som är värda någon form av omnämning är 500 Days of Summer, Zombieland, Paranormal Activity och Assassination of a High-School President. Om du på något konstigt vis missat hypen kring 500 Days of Summer så kan jag inte säga annat än: Se den. Helt klart en av de absolut starkaste filmerna 2009. Zombieland var kort, men oh-so-entertaining. Woody Harrelson, slow-motion och en banjo är bara några av alla underbara element som förekommer. Jag ska inte spoila något, men den oväntade, överraskande rollen av en riktig favoritskådis gjorde helt min dag. Paranormal Activity är nog den mest obehagliga filmen jag sett sedan Blair Witch Project, och jag har, tillskillnad från många andra, ingen beef med den. Inget mästervärk, men kuslig som fan -- och det är väl hela poängen, no? Assassination of a High-School President var, liksom de tidigare, en pleasant surprise. En riktig noir-berättelse -- fast på en high-school istället för de svartvita gatorna i New York. Tåls också att rekomenderas.
Det verkar som att jag blir ensam här i helgen. Christoffer ska upp till Stockholm, och Marcus skulle stanna hemma. Det blir ensamt, men gyllene tillfälle för att plugga.
Har ni sett några bra filmer på sistone?
Veckans... Låt (v. 47)
Tänkte börja med något nytt och häftigt. ’Veckans...’. Väldigt gjort, jag vet, jag vet. Men jag behöver undantag för att kunna tipsa om olika saker som lyckas beröra mig på en något högre nivå än vardaglig media. Jag tänkte köra med ’Veckans låt’ först, men hur kul är det? Jag vill ju kunna tipsa om film och skivor också... och vad än slår mig in. Så det blir alltså helt case-to-case basis. Coolt va? I sure think so.
First off att förgylla denna nya tradition blir bandet The Temper Trap, och deras låt ”Sweet Disposition”. Om du har sett 500 Days of Summer (den också ett mästerverk i sig - se den.) så finns det en stor chans att du, liksom jag, hajade till så fort delaypedalen började hägra i högtalarna. I kombination med väldigt bra scener har den här låten för mig blivit en film-låt på samma nivå som Squarepusher’s Tommib i Lost in Translation eller Pixies’ Where is My Mind? i Fight Club. Det går att lyssna på låten och drömma sig bort till de där härliga scenerna, scener som låten är som gjord för.
Låten i sig förekommer på The Temper Trap’s debutskiva Conditions, som kom ut i år - och vilken debut, sen. Jag har haft beslutsångest ifall jag skulle göra detta till en ’Veckans skiva’, där Conditions var i rampljuset istället, men bestämde mig för enbart låten då... Ja, det är den värd helt enkelt.
Sa jag delaypedal? Ja, det gjorde jag nog. Jag har länge haft en teori om att delaypedalen är vägen till framgång på väldigt många plan. Inte bara får den barnsligt enkla slingor att låta advancerade, utan det låter ju helt fanastiskt mysigt. Wilderness Survival’s Burn Me Where I Sleep vittnar om precis samma sak. Nu blir jag side-tracked, ursäkta. De delar av låten som faktiskt är ’advancerade’ är huvudsakligen två till antalet. 1) Dougy Mandagi’s röst. Denna behövs det knappast orda om dock – den är underbar, period. 2) Trummorna. Tempot, simpelheten. Hur de tagit det simpla pop-beatet och mixat fram det... Hur det bär hela låten samtidigt som Mandagi håller ut tonerna på ”Won't stop til it's over; Won't stop to surrender” ... Ja, det måste höras.
fun.'s "Aim and Ignite"
Aim and Ignite
fun.
2009
10 spår, 42 min
Alt-Rock/Pop
“Kärleken till musik är slående.”
Jag har fått ”klagomål” av min kära lägenhetskamrat Christoffer att det råder en brist på musik som, vad jag fick intrycket av, den stora allmänheten kan ta till sig. De skivor jag recenserar är tydligen en ganska speciell, nischad smak som, tja, nii det stora hela inte ens orkar bry sig om att kolla upp. Trist tycker jag då, självfallet. Men jag måste nog hålla med delvis. Jag är medveten om (i alla fall fått intrycket utav) att min smak skiljer från allmänheten. Det är i alla fall intrycket jag fått av min vänskapskrets, där det inte finns en själ som fingrar på samma skivor som mig.
Så, varför pratar jag om detta? Det är antagligen rätt uppenbart – här kommer en skiva som vilken average joe du än är så kan du ta till dig den. Om du inte är helt immun mot bra musik, dvs. Jag menar, till och med Christoffer gillar den.
Så vad är det jag pratar om? fun. Ett onekligen väldigt passande bandnamn till så pass härlig och livlig musik, men ett riktigt pain in the ass för en person som ska skriva en recension om deras platta i Word, om ni förstår. I och med gamla ”emo”-akten The Format’s splittring förra året letade frontmannen Nate Ruess sig fram till ett nytt projekt att smycka med hans väldigt härliga, unika röst. Ruess slog sig ihop med två andra gossar (Andrew Dost & Jack Antonoff) och var tursamma nog att få med sig producenten Steven McDonald vid deras sida, som hade hjälpt till vid produktionen av Dog Problems – The Format’s stora break. Detta bildade akten fun., som sedan var upphov till en av 2009’s allra starkaste skivor, Aim and Ignite.
Kärleken till musik är slående. Inte bara Queen-influenserna och hur oerhört låtarna skiljer sig ifrån varandra, utan också medlen som det hela framförs utav. Arsenalet av instrument är... Häpnandsväckande. Aim and Ignite’s första genomlyssning är som julafton. Alla olika element man möts utav i varje ny låt, de drastiska, ibland progressiva, ändringarna i mitten av låten – man vet aldrig vad som väntar en i nästa takt. Ta öppningsspåret Be Calm som exempel. Vi öppnar upp till ett dragspel, som sedan får sällskap av stråkar. Dragspelet försvinner och lämnar plats för Ruess som gör det han gör bäst med sin härliga röst. Tempot byggs upp, för att sedan plötsligt gå ner. Sedan... Cello kommer in tillsammans med en synth som låter mer som fågelkvitter än något annat och tempot ökar igen precis lika plötsligt. Efter det kommer elgitarren, och sedan äntligen trummorna. Tempot ökar och ökar, vi hör hur Ruess får sällskap vid micken av sina bandmedlemmar samtidigt som stråkarna bara bygger upp mer och mer tills trumpeter kommer in samtidigt som trummorna går över till en march. Efter detta slås vi plötsligt av ett hårt riff från gitarrerna, samtidigt som tempot bara ökar och ökar. I kulmen av det hela går Ruess röst upp till bristningsgränsen och låten hittar äntligen ett spår som det kör med resten utav låten.
Jag menar, bara i Be Calm möts vi utav mer än en handfull olika instrument. Det är detta som ger mig en känsla av hur kul (pun intended) fun. måste ha haft i arbetet med den här skivan, och låtskrivningen. Diversiteten är häpnandsväckande.
Jag talade tidigare om Nate Ruess röst och Queen-influenser. Dessa två har med varandra att göra. Så fort som Be Calm försvinner bort så börjar Boston Hedges, som introducerar oss till det här fenoménet. Rösterna som fun. har tillgång till, tillsammans med lite hjälp ifrån en kör, skapar precis det där härliga Queen-aktiga darret på stämmorna. Sättet som de olika tonarterna smälter samman är mästerligt. Det vore väldigt fel att likna Ruess vid herr Mercury, men det jobb han gör med den rösten han har fått given till sig är nog så imponerande.
Recensionen börjar redan bli för lång, men jag kan inte sluta innan jag nämnt favoritspår. Be Calm är självklart en favorit, tillsammans med At Least I’m Not As Sad (As I Used to Be). Men den låt som sticker ut mest är skivans epilog Take Your Time (Coming Home). Den här låten ger mig nästan lite disney-vibbar. Hur pass härliga ”Ton-ana, ton-ana” delarna av låten är, är obeskrivligt. Hur harpan smyger sig på och sedan den plötsliga basen höjer tonarten ett snäpp... Ja. Inte för att tala om när den svarta gospel-tanten senare tar över och låten för ett par sekunder går över till vad som känns som ett svängigt samba-stuk vid 3.40. Genialt. Det som grämar mig något otroligt dock är hur de totalt slaktar den här underbara stämningen till slutet av låten. Istället för en drömsk disney-avslutning får vi ett katotiskt, 2minuters virr-varr av repetetiv musik. En sådan underbar platta förtjänar ett bättre avslut.
En väldigt bra platta som ger, om inte annat, ett väldigt bra humör. Med vissa svaga länkar får den ett betyg på
8/10
Back!
Mood: Sjuk (oink oink?)
Listening to: The Temper Trap – Love Lost (Conditions (2009))
Hasandes fram i kylan till och från bussen på väg till, och hem ifrån, skolan kan jag inte låta bli att bli påmind om hur nära vi är årets slut. Och i och med årets slut, slutet på detta sekel. Lite häftigt, är det inte? Känns inte alls länge sedan man satt där och väntade, den där nyårsaftonen, spänt, på att datorerna skulle sprängas och all elektrisitet försvinna så fort klockorna slog om till 00.00 år 00. Inte långt efter det blev vi påminda, och upplysta, om allt vad terrorism innebär... och jag inledde de år i mitt liv som jag i alla fall kan påpeka mig själv tycka väldigt bra om. Detta till stor del på grund av hur mycket av det som definierar mig idag som jag tog till mig då. Musiken, framförallt. Möjligvis lyssnade jag bara på powermetal och 70-talsrock de där första ensiffriga åren, men jag hade redan då tagit steg som lett fram till och skapat min fascination och kärlek till allt vad musik innebär. Må det ha varit läderbyxrock och emoluggar – det var ändå en lika god start som vilken annan. Vilken resa det har varit, sen. Att jag för några år sedan, i mina goth-dagar, hade fått det tillsagt till mig att jag skulle älska Håkan Hellström hade jag, för att använda mig utav ett daterat uttryck, skitit schackrutor. Nej, jag är oerhört glad vart musiken har tagit mig, alltså den plats jag befinner mig på idag. Jag har alltid haft starka känslor för den musik jag lyssnar på, men jag tror att de spåren jag glidit på de senare åren har visat mig till en ’bättre’ muisk. En musik som jag kan relatera väldigt starkt till, och må väldigt bra utav. Det värmer bara att tänka på det.
I och med ett årsskifte finns det obligatoriska listor att beta av, och där det finns listor att beta av är jag inte sämre än någon annan. Kanske är jag till och med bättre än vissa andra? Det kan i alla fall utlovas listor såsom årets bästa film, årets bästa skiva, och årets bästa låt. Listor som alla fortfarande håller på att ändras för var vecka som går. Jag vet inte hur orken kommer att ligga till, men någon form av tillbakablickslista över seklet 00’s créme de lá créme vore ju faktiskt också angenämt, tycker ni inte? På tal om det kan jag utsökt hänvisa till en viss killes, och polares, blogg där han drar upp vad han tycker vara seklet tvåtusen mest utstickande låtar. Personligt, intressant, och nostaligskt – läsvärt, bloggen. Den hittar ni här.
Torka
Listening to: -
Som ni kanske märkt så rår det extrem inläggs-torka här. Det jag kan skylla på att jag förlorat internetuppkoppling hemma i lägenheten, och därav inte har någon möjlighet att skriva något. Det kommer vara på det här viset under "3 till 5 veckor" innan flytten av abonemang är klar, och jag kan återgå till mitt skrivande. Förhoppnignsvis kommer jag då ha sådan abstinens att skriva av mig att jag kommer kunna ta igen den förlorade tiden.
Tills dess - Float on.
