the appleseed

Mood: Åh så najs
Listening to: Elenore - The Turtles (The Boat that Rocked OST (2009) (Originalskiva? No idea.))

Åhh gud. Jag såg nyss The Boat that Rocked och är alldeles high on life efter upplevelsen. Se den.

Men - det var inte det jag ville skriva om.
För alla er som kände er ledsna och utanför (Igor, jag tänker på dig) när jag bad alla som inte kände till Flight of the Conchords att skämmas härom sistens: Misströsta icke! Jag satt här och tänkte på om jag hade något att skriva om, och kom och tänka på mitt uttalande. Jag kan helt enkelt inte acceptera att det finns folk som inte har tillåtit deras liv att bli lite ljusare, roligare, och häftigare genom att släppa in den dynamiska duon som är Flight of the Conchords genom den lilla dörren.

Så, vilka (eller vad?) är detta fenomén? Två killar, Jermaine och Bret, från Nya Zeeland, som... Hm. Kanske ska jag tillåta dem introducera sig själva?

"Formerly New Zealand's fourth most popular guitar-based digi-bongo acapella-rap-funk-comedy folk duo"

Alltså en duo på två helt geniala komiker som samtidigt är sjujäkla låtskrivare av den folk-pop-rock'iga orienteringen... Och en massa annat. Fast medan musikgenren kan skifta oerhört från en låt till en annan så har alla låtar en sak gemensamt: De är alla helt hilarious. Vad jag förstår så uppmärksammades de först i radio, för att sedan bli tilldelade deras egna TV-serie (som har visats på SVT). TV-serien är jag inget större fan av dock (även fast de har sällskap där av väldigt roliga komikern Rhys Darby... som jag för övrigt nyss såg i The Boat that Rocked), och radioshowen har jag aldrig hört. Sättet som de letade sig in i mitt hjärta var genom youtube-klipp hemma hos min gode vän Martin. Youtube-klipp från live-framträdanden, dvs. Det är också här som deras underbara stil framgår som bäst. Genom att konstant verka helt oberörda medan de firar av skämt efter skämt och samtidigt fylla allt detta med vad som måste vara (helt underbar) improvisation. Jag skulle omöjligtvis kunna göra dem någon form av rättvisa genom att på mitt egna (väldigt bristfälliga vis) försöka fortsätta förklara mera utförligt varför de är så roliga - och bra, framförallt. Så istället ger jag er en bunt klipp att förgylla kvällen/natten/dagen med.

(... och jag får total beslutsångest vilka låtar jag ska välja. 10 minuter senare...)

Gangsta-rap-battle mellan Hiphopopotamus och Rhymenoceros

En barnhistoria om Albi - The Racist Dragon

 

Haha, åh. Napoleon Dynamite's skapare återvänder efter Nacho Libre med vad som ser ut att vara ännu en väldigt speciell syn på omvärlden. Historien verkar sådär härligt fucked up (En elev, Benjamin (Michael Angarano), får besök på skolan av en legendarisk fantasy-författare som ska lära honom och hans klass the ropes. Detta leder till att Benjamin skriver en så pass bra bok att författaren bestämmer sig för att sno hela idén, med ett fåtal ändringar) att det omöjligtvis kan vara tråkigt. Det som får mig helt såld är dock vem som spelar Fanatasy-legenden: Ingen mindre än Jemaine Clement, ena halvan från Flight of the Conchords!! Ah, so psyched!

Vet du inte vilka Flight of the Conchords är? Eller gillar du dem inte (ja, pik till dig Christoffer)?
I så fall, skäms.

Hur som helst visas denna plus en himla massa andra godingar nu under en filmfestival i amerika. 2009 bjuder på många godingar. Ett urval som visas på festivalen som fångat mitt intresse:

Daybreakers (m. Sam Niell & Willem Dafoe mfl)
Zombieland (m. Woody Harellson)
Solomon Kane
Ninja Assassin

Mood: Sweetness!
Listening to: The Big Pink - Crystal Visions (A Brief History of Love (2009))

Det är med ett tugnt hjärta som jag blir tvungen att stanna hemma nu den kommande fredagen, när jag borde vara i Stockholm. Det är ju som så att "Progressive Nation 2009" går av stapeln just då, på Hovet. Inte bara spelar Dream Theater, utan Opeth dessutom. Dessa två är möjligen de två band som har influerat mig mest som person, och mitt musikintresse. Dream Theater har jag sett två gånger, och Opeth likaså... Men att ha dem inklämda såhär på samma kväll är ju oslagbart. Sedan är det också ett faktum att Mikael Åkerfeldt, sångaren i Opeth, vid tidigare tidpunkter då banden varit på samma ställe, ersatt Dream Theaters (dåliga) sångare James LaBrie under vissa låtar. Att få se något sådant live vore kort sagt underbart...

... Men, jag kommer bli tvungen att missa det.

Som tröst får jag blicka hit till Linköping, och den lilla studentkrogen [HG], eller Herrgår'n, som den heter. På samma scen som jag såg Handsome Furs tidigare i år kommer [ingenting] att infinna sig, samt någon Post-Rock akt vid namn Do Make Say Think. eMil Jensen ska spela 30'e september på Sagateatern, och Detektivbyrån i December. Helt okej, so far. Är ju inte garanterat att jag ska på alla dessa - men det finns ju möjlighet till entertainment om man så önskar!

Jag har inte, och har aldrig haft, ett intresse för samhällets uppbyggnad, politik, eller problem. Att vara kritisk mot det politiska styret eller helt enkelt vara en samhällskritiker finner jag, som svensk medborgare, inte aktuellt. Kanske (mycket möjligt) är jag för blind för att upptäcka alla hemska fel i vardagen och kanske (mycket möjligt) är jag dum som finner mig i & accepterar vardagen såsom den är. Men som Svensk har jag aldrig befunnit mig i den sitsen att jag vill ha förändring. Kanske är jag ändå också så pass ung att jag inte 'kunnat' ta mig tid till att förstå och begripa och jämföra och kritisera allt vad politik innebär... Kanske kommer det senare. Fast samtidigt så har jag en hel del (och har träffat) goda vänner som är väldigt insatta i ämnet, och situationen. Särskilt den i Amerika. För Amerika är ju en annan femma - där är samhällskritik en väldigt stor och uppmärksammad företeelese. Jag menar - Michael Moore gastar och skriker för att få folk att öppna ögonen; det finns väldigt många grupper av extremister; protester hör till vardagen, etc etc. I och med att Amerika också är värd för Presidenten, och är de som röstar fram denna - världens viktigaste person - så kräver det väl också att alla har lite koll på regimen och politiken. Något som också leder till att folk blir kritiska. Sen så är det väl kanske så också att samhället i Amerika, som helhet, i regel är sämre än, säg, i Svergie, och att detta leder till  att så pass mycket kritisism uppstår. Kanske är det till och med så att ifall jag, en väldigt oinsatt och ej politiskt intresserad person, hade levt i Amerika hade jag varit annorlunda. Tvärt emot, rentav.

Men. I och med att jag nu är den som jag är så finner jag den (möjligen geniala) metaforen för det Amerikanska samhället som är "Gökboet" ointressant. Det är mycket cred som går till författaren Ken Kesey som har skrivit boken - med samma titel - som filmen är baserad på och för att ha konstruerat denna metafor. Men för mig är det som sagt där gränsen går för min imponering.

(Jag måste bara inflika här angående ännu en i raden av Svergies pinsamt värdelösa översättningar av titlar: "Gökboet". Originaltiteln, "One Flew Over the Cuckoo's Nest", är väldigt relevant till historien och leder rentav till spänning under filmen, och viss förvåning när sista scenen spelas upp. Att titeln ändrades så radikalt dödar den här faktorn. Därav ska jag inte ägna denna gräsliga så kallade "översättning" någon mer uppmärksamhet under recensionen, utan kalla den vid dess originaltitel.)

Man skulle med enkelhet kunna sätta sig ner och analysera - och överanalysera - filmen med alla dess motsvarigheter och personifikationer av samhällsgrupper och styren (internet håller bevis på att göra just det är väldigt populärt). Men som den jag är, vilket jag vid det här laget tror jag etablerat väldigt väl, så ägnar jag det inte någon tid. Istället kollar jag på filmen såsom den presenteras på ytan, och går endast på djupet när det rör sig om själva historien och karaktärerna. Leder det till att filmen inte blir lika "genialisk"? Ja, verkligen. Borde jag inte göra så? Är det inte samma sak som att säga att en pizza är äcklig för att den inte smakar som frukt? Möjligen. Men det är en film vi pratar om, och som en sådan så får den folk som tittar på den - både som den är meningen att vara och som den är på ytan. Jag får helt enkelt representera den senare gruppen av folk.

Vad det här egentligen handlar om är kanske rentav ett försök till att rättfärdiga att jag inte tycker att One Flew Over the Cuckoo's Nest är så bra som den utgav, och utges utav andra, sig för att vara.

 

Så vad handlar rullen om - på ytan, alltså? Ett mentalsjukhus i Oregon, Amerika. Ett väldigt lugnt sådant (om det nu är ett adjektiv som kan användas till att beskriva ett hus där dussintals mentalt störda patienter husas), till och med den dag då R. P. McMurphy infinner sig på anstalten, överförd dit från det lokala fängelset. Väl där så träffar McMurphy de andra inneboende på sin våning, och det står snabbt klart att det inte är något fel på McMurphy mentalt. I alla fall inte i jämförelse med de andra. Detta leder till att McMurphy blir ett slag i sig, annorlunda, för de andra patienterna. Han är normal, men hör inte till styret av anställda. McMurphy blir snabbt vän med många utav patienterna, men som en man som rent biologiskt hör till den rebelliska gruppen så är han inte nöjd med läget. Han får anledning till att liva upp stämningen rätt så rejält för honom och hans nyfunna vänner - något som leder till att hela gruppen hamnar i trubbel. Men det är också något som kommer att förändra inte bara deras tid på instutitionen, utan också dem som personer.

McMurphy spelas, vilket nog inte är okänt för någon, utav allas våran Jack Nicholson; och som den onda ärkerivalen Syster Ratchet ser vi Louise Fletcher. Båda fick varsin oscar för Best Actor/Actress in a Leading Role. Bland birollerna som McMurphys (psykiskt störda) kamrater på anstalten ser vi komiskt nog väldigt unga versioner av Christopher Lloyd, Danny DeVito och Brad "Ormtunga" Dourif (som blev nominerad till en oscar för best supporting role - vilket är imponerande, då filmen var hans debut).

Detta säger väldigt mycket om den höga klass på skådespeleri som finns i filmen. Jag vill främst kommentera Nicholson på detta plan, då det är han som utan tvekan skiner mest utav alla med sitt skådespel. Eller är det skådespel? Det är ofta som man sitter och tittar på en skådespelare och tänker "Fan asså! Vad duktig han är på att skådespela!". Men det är inte ofta som man helt glömmer bort det där, och inte ser skådespelaren utan bara rollen som denne porträtterar. Nicholson gör McMurphys (svårspelade) roll så sjukt bra att jag har svårt att greppa det. Det kan möjligen tillhöra en av de bästa rollprestationer jag någonsin sett.

Till detta ämne bör också regin kommenteras. För denna står, för mig tidigare okända, tjekoslaven Milos Forman. Han gör kort sagt ett eminent arbete med att blåsa liv i allt vad alla skådespelare innebär. Från den kalla, osympatiska syster Ratchet till McMurphys livliga karaktär, till totalt kaotiska scener med över 12 skådespelare som vill ta plats. Allt utförs med näst-intill perfektion. Detta superba skådespeleri och regi tillsammans med ett manus (som också vann en Oscar) som är mer än välskrivet leder till att filmen för mig, i dess simpla "yttre", är en fröjd att kolla på.

Men. I regel gillar jag denna typ av filmer, som handlar om vanliga personer vs. etablissemanget, livsöden och karaktärsutveckling. Men One Flew Over the Cuckoo's Nest kom mig aldrig nära om hjärtat, alls. Jag fick aldrig någon riktig sympati för mentalpatienterna, och aldrig något riktigt hat (i ordets riktiga, starka betydelse) för syster Ratchet och hennes ordningsvakter. Relationen mellan det döva och stumma berget till indian och McMurphy var det enda jag riktigt älskade och "hejade" på, men mer än så kände jag mig föga berörd. Nu pratar jag alltså i jämförelse till hur starkt berörda andra blir av den här filmen - jag är inget känslokallt monster. Jag kände helt enkelt inte lika mycket för allt detta, och det var där hela filmen fallerade för mig. Det dramatiska slutet var inte alls så pass bra och omtumlande som jag hade fått höra och allt som ledde upp dit saknade ett par gnuttor spänning. Det som för mig sålde hela filmen var karaktärerna, och interaktionerna dem emellan.

Att sedan filmen inte innehöll något i min smak bra eller imponerande foto leder till att jag blir tvungen att ge den en svag fyra utav fem. Eller, 7 av 10.

Hädelse? Det verkar inte bättre.

Mood: Najs!
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))

En viss singer/songwriter som jag nämnde här, som i samma anda som allas våran Elliott Smith tyvärr tog sitt eget liv, visade sig vara väldigt bra. Hans skiva Pink Moon är den enda jag hittils hört. Den gjordes helt aukustiskt under en inspelning på tre dagar. Tydligen trodde producenten och teknikern att inspelningen bara var en simpel demo, och blev förvånande när Drake påstod att Nej, det var en skiva. Komiskt. Gjord två år innan han hittades död så är den tydligen den allra tyngsta av hans alster. Spåren har dock alla en bra rytm och stundtals högt tempo, inte alltför molliga ackord och inte den allra tyngsta, deprimerade rösten. Hans röst kan sägas vara mera försiktig och trevande istället; inåtvänd. Inte heller är alla texterna skrivna med ett mörkt tema. Det är bara ibland som man riktigt märker av den deppression som mannen under åren led så fruktansvärt utav.

Men ja, kolla upp honom. Tips.

Mood: Purken
Listening to: fun. - Take Your Time (Coming Home) (Aim & Ignite (2009))

Suck.

Det var sagt att vi skulle träffas idag - SÖNDAG - i våran basgrupp som det heter och plugga lite. Det var sagt att vi skulle träffas klockan 18. Så då åker ju jag såklart hit så att jag är här då. Men neeej, det har de tydligen ändrat till klockan 19. Så nu har jag fått sitta här i en timme och vänta. 'Här' innebär ju skolan då, en 15min svettig cykeltur ifrån där jag bor. Hemskt förbaskat roligt. På en Söndag liksom.

En Söndag.

Mood: Bored - So god.damned.bored.
Listening to: Nick Drake - Road (Pink Moon (1972))

Christoffer är på sin faders 50-års kalas, så jag sitter här själv i lägenheten och är förgrymmat uttråkad. Så istället för att kolla om alla hemsidor jag kollat på 5 gånger redan så bestämde jag mig för att vara lite kreativ och föra över irritationen kring sättet som jag vaknat/haft svårt att sova den senaste tiden här i lägenheten. Tog väl 5 minuter kanske.

Mood: fajnt
Listening to: Handsome Furs - All We Want, Baby, Is Everything (Face Control (2009))

 

Into The Wild
American Gangster
Cinderella Man
One Flew Over the Cuckoo's Nest
Batman Begins
The Dark Knight
Lord of the Rings: Trilogy
Matrix Trilogy
The Thin Red Line
The Host
Good Will Hunting
The Pianist

Mood: Jofan
Listening to: Stunt Rock - Dear Christian Girl Part 2 (REGRET™ Instruction Manual Issue 03: Will It Ever Stop? (2008))

En plötslig, ganska trevlig känsla har infunnit sig i mig de senaste dagarna, för att nu idag riktigt blomma ut helt. En känsla att göra av med pengar, kort sagt, och lägga dem på mitt utseende. Jag börjar bli riktigt trött på min frisyr och vill skaffa kortare, snyggare hår. Jag vill köpa tonvis med nya kläder kring det fasansfullt snygga herrmodet som nu är aktuellt... och jag vill tatuera mig på bröstet. Mycket projekt, mycket dyra grejer.
Varför har jag fått denna lust? För jag har börjat tröttna på hur jag ser ut helt enkelt. Jag tycker det utseendet jag har nu är omoget på ett vis. Jag vill bygga upp ett bra självförtroende (igen) kring hur jag ser ut, nu när jag börjar godta min personlighet som någonting okej ändå, och att det ändå inte går att rädda den. I denna lust kring förändring blickar jag utåt för inspiration till sagda önskningar, men blir något nedstämd när jag inser att a) allt värt att ha kostar skjortan och att b) jag litar för lite på mig själv för att våga göra förändringarna. Jag har blivit alltför bekväm i min långa frisyr, som inte ens är särskilt fin. Bandtröjor må se bra ut, men de talar om en bakåtsträvande karaktär. Jag vill kunna klä mig i mode och passa i det... Men jag tvivlar på att jag kan. Jag är för kort och har för oskarpa ansiktsdrag.

Tatuera mig har jag alltid velat göra. Gällande motiv är det alltid detsamma som jag kommer fram till - en ängel. Det jag är inriktad på nu är att ha den på bröstet, med vingarna skjutandes ut mot axlarna. Dock kommer jag alltid tillbaka till hur (miss)nöjd jag kommer vara om 20år med den.

Så vad som händer är att jag får lust att ändra, ändra, ändra... Sen tänker jag efter, blir tveksam, och så slutar det med att ingenting händer. Antagligen blir det så nu också. Jag köpte ett nummer av King för att få tips och inspiration, men blev istället bara ännu mera tveksam. Usch på det här.

Mood: Ehe
Listening to: Minus the Bear - The Game Needed Me (Menos el Oso (2005))

Som plåster på såren handlade jag filmer för 1150kr igår.
Oops.

Mood: Trött i ögat
Listening to: The Antlers - Two (Hospice (2009))


I denna intervju säger Mikael Åkerfeldt, sångare/growalre/gitarrist/geni i Opeth, hur han sedan han nästlat in sig på en singer/songwriter vid namn Nick Drake velat göra ett liknande projekt, vid sidan om Opeth.

"I like the simplicity of it. You really need strong material in order to make it come across with so little. I've already wanted to do this for some time and there are some nice acoustic guitars in my home I want to use more.”

“Even if Opeth wanted to do a singer/songwriter album, I want to do this on my own and I want to record it on my own in my house. I think I can make a good album like that to be honest.”

Mikael har alltid, i mina ögon, slagit mig som en ovanligt känslosam death-metal sångare. Istället för att skriva texter om satan och lemlästning skriver han om sorg och syn på döden. Opeth har släppt en helt aukustisk platta, och det är ett faktum att Åkerfeldt vet hur man skriver (och sjunger) känslomässiga, djupare låtar. Han behöver inte ett band för att riktigt skina... Men det slår mig ändå som att det här kan bli lite tråkigt. Jag kan förana precis hur det kommer att låta, och jag är skeptiskt ifall han kommer kunna hålla uppe en hel platta med det.

Det är dock helt klart väldigt intressant, och jag ser fram emot att höra vad han lyckas producera. Kanske kolla upp denna Nick Drake också. Någon som hört honom?

Mood: Något nedstämd.
Listening to: The Antlers - Two (Hospice (2009))


Medan jag skriver det här är Madelene på väg över atlanten till Sydamerika. Vi har haft vårat sista telefonsamtal och skickat de sista smsen. Nu får jag vänta på att hon lyckas få tag på en dator på något vis innan jag kan höra något ifrån henne. Jag trodde det skulle dröja ett tag innan saknaden (geez, det var bara två dagar sedan vi sa hejdå) började bli jobbig... Men tyngden är redan över mig. 91 dagar. Jag kan inte ens greppa hur lång tid det är. Alla de där dagarna, ensam här i linköping tillsammans med deppigt höstväder och skoltentor; stökig lägenhet och saknad; ensamhet och tristess.
Kanske något överdrivet, men.

Antlers' Two ifrån Hospice är 2009 bästa låt. Hittils.

Vilket underbar sida!

Ta en artist eller ett band. Kläm in denne/dem i en liten taxi i London. Låt denne/dem spela en låt helt analogt medan taxin kör runt på vägarna. Trångt, intimt, analogt. Väldigt, väldigt annorlunda och uppskattat. Att sedan artisterna är av det något mysigare slaget gör det hela bara ännu mera attraktivt. Death Cab for Cutie, Fleet Foxes, The National, Bon Iver, Grizzly Bear, The Walkmen, Okkervil River, Ryan Adams och Lightspeed Champion är bara några utav en hel massa (varav hälften jag aldrig hört talas om).

Kolla upp - kanske hittar ni en favorit. Det är som sagt en väldigt annorlunda upplevelse. Att få vara sådär nära inpå bandet/artisten får man aldrig vara med om.

Ett bra exempel:

Man kan omöjligtvis hinna med att lyssna in sig på alla skivsläpp som sker under ett år. Det är mer ofta än sällan som man hittar en platta från något/några år tillbaka som helt och hållet passerade förbi utan att man märkte något, vilket man när man väl upptäcker den förbannar. Om man dessutom tycker om att sammanställa listor över just de bästa skivsläppen/filmerna/whatever så är det desto mer störande. Listan man gjorde blir liksom ogiltig. Så är det i mitt fall. Nu när jag satt här och funderade kring årets hittils bästa skivsläpp (tough one) strävade tankarna bakåt till förra året, och hur många missade plattor jag hittat sedan dess slut. Så, som någon form av uppvärmning inför detta års lista över bästa album kommer här en revisited lista över förra årets dito.

 

10. The Dodos – Visiter

De här gossarna dök för mig upp från ingenstans. Med bra bedömningar och varma rekommendationer från last.fm (höhö) kunde jag inte göra annat än att kolla upp deras prisade album Visiter. Med bra, kreativa stycken och många starka låtar berättar The Dodos tiondeplats mycket om den höga kvalité på året 2008’as skivsläpp.

7/10
Indierock
14 spår, 59min
Bästa spår: Walking, Red and Purple, Fools, Jodi

 

Om ni följt mig och den här bloggen sedan dess start så vet ni säkert mycket väl till bandet Moving Mountains och deras re-release av Pneuma 2008. Vad jag inte skrivit något om, dock, är Foreword, en EP på fyra spår, som de släppte under sommaren. Varför jag inte gastat lika mycket om den är av flera skäl. I början var det helt på grund av att jag inte tyckte att den kunde leva upp till Pneuma. Sedan för att att jag inte ville ta bort uppmärksamhet från Pneuma om nu någon vilsen själ fick för sig att vilja kolla upp bandet.
Foreword förtjänar dock, helt klart, en plats på den här listan. Den mäter sig inte med bandets första skivsläpp, men är en god fortsättning. Dock så har den ett antal brister som skiner igenom och drar ner hela alltet, vilket jag fortfarande inte kan förlåta New Yorkarna för. Tre av låtarna är över 9 minuter, och den fjärde runt 7minuter, vilket leder till att den är väldigt svårsmält. Den är stundtals repetetiv, och sammanlagt är det säkert 10minuter som endast består utav ambient-outron. Tradigt. Dock stundtals vackert.

7/10
Alternative-/Post-rock
4 spår, 28min
Bästa spår: Foreword, Lights and Shapes

 

8. Kings of Leon – Only By The Night

Jag tycker fortfarande det är väldigt underligt hur syskon- & kusin-bandet Kings of Leon blev uppmärksammade i media i och med Only By The Night istället för Because of the Times i 2007. Skivan är inte alls lika stark, men dess höjdpunkter är nog för att höja upp den över massorna. Att jag fick se dessa höjdpunkter live säkrade bara dess plats på listan ännu mera.

7/10
Rock
11 Spår, 42min
Bästa spår: Use Somebody, Manhattan, Revelry, Cold Desert

 

7. Coldplay – Viva la Vida or Death and All His Friends

Alla är vi trötta ända in i benmärgen på Viva la Vida (spåret, alltså), men det går inte att förneka hur fantastiskt bra den var i början när man just hört den. Det är en sjukt bra låt, som har fått repensentera en hel skiva som är väldigt stark i sin helhet. Det är på både gott och ont, då skivans restrerande spår hamnat i skymundan. Med Viva la Vida visar Coldplay att de vet vad de gör alla dagar, och att de har väldigt stor bredd i deras låtar. Efter det prisbelönade, och om inte starkare, X & Y är killarna på god fart på väg att bli legender. Ifall de kan fortsätta med samma styrka (och radion slutar spela deras låtar så att man gråter), dvs.

8/10
Rock, alternative
11 spår, 45 min
Bästa spår: Life in Technicolor, Lost, Viva la Vida, Lovers in Japan/Regin of Love, Death and All His Friends

 

 

I spänd väntan på att de ska släppa sin live-dvd nu i september tänker jag tillbaka på Fortress, och hur besviken jag kände mig när jag fick tag på den. Protest the Hero’s debut Kezia är to this day en av de få album jag vill sätta upp på väggen här hemma, och Fortress kan tyvärr inte leva upp till det. Det är kanske dumt att jag sysslar så mycket med jämförelse i bedömning av plattor, men det går inte att komma undan. Fortress försökte för mycket. Var för komplicerad. Var två spår för lång. Om den varit mera unik, som Kezia, hade den klart kunnat toppa mina listor. Nu får den nöja sig med en sjätteplats.

8/10
Metal (Math, Post-hardcore, Progressive)
10 spår, 41 min
Bästa spår: Bloodmeat, Seqiuoa  Throne, Spoils

Av många klassad som den absolute bästa plattan 2008 under indie-stämpeln är Fleet Foxes självbetitlade. Mysig, varm, välgjord, varierande och känslosam sammanfattar de skäggiga gossarnas starkaste platta, som jag än – efter väldigt många belåtna genomlyssningar – kan koppla av till. Dock inte utan att känna ångest över att jag inte var på Arvika och såg dem. Grr.

8/10
Indierock/Folk
11spår, 39min
Bästa spår: Sun it Rises, White Winter Hymnal, He Doesn’t Know Why

Se full recension här: http://theappleseed.blogg.se/2009/june/bon-ivers-for-emma-forever-ago.html

Väldigt nära ett mästerverk, på mer plan än ett. Kolla upp det.

8/10
Indie, Singer-songwriter, Folk
9 spår, 37min
Bästa spår: Lump Sum, Skinny Love, Blindsided, Re: Stacks

 

Sveriges stolthet och metalgudar Opeth gjorde det omöjliga i att släppa en platta som lyckades vara ännu mera experimentell än deras tidigare Ghost Reveries, och ännu bättre. Med ännu mera synthar och en kvinnlig sångerska på en spår tog de stolta steg bort från vad som klassas som ”metal”, till tårarna av deras allra coolaste och mörkaste fans. Vi som inte är lika true omfamnade glatt inslagen av nya instrument, element, funkpartier och nya trummisen. Att se Watershed live var en obeskrivlig upplevelse. Att jag tidigare dyrkade Opeth som ledande inom genren har nu lyfts upp till en grad utan värdigt namn. Jag kan bara be att de lyckas nästa gång igen, för de har verkligen givit mig försmak på det.

9/10
Progressive death metal
7spår, 54min
Bästa spår: Heir Apparent, The Lotus Eater, Porcelain Heart

Skotsk dialekt, orglar, välskriven poesi, och helt underbara melodier. Hyllade av Ben Gibbard tog de min uppmärksamhet och klättrade med stormsteg upp på den här listan. The Midnight Organ Fight är och nafsar på förstaplatsen i dess näst intill perfekta stadie, men når inte ända upp. Det som försvagar den är raden av låtar som leder upp till de riktigt smaskiga partierna som ledde till att skrivan blev trög att komma in i. Samt den förfärligt dåliga avslutningen. Det som höjer upp den till skyarna & beyond är allt det andra. Helt. Underbar.

10/10
Indierock
14spår, 47min
Bästa spår: The Modern Leper, Good Arms vs. Bad Arms, My Backwards Walk, Keep Yourself Warm, Floating in the Forth

Konstigt hur år 2008as bästa skiva skrev och komponerades (samt producerades) av killar i min ålder. Det känns konstigt att se upp till dem till den grad jag gör när de är så unga. Idoler av det slaget har en slags norm att vara lite äldre, lite visare. Lite mera erfarna inom musik. Det går bra för killarna, och de förtjänar vartenda uns uppmärksamhet de lyckas roffa åt sig. Kolla upp skivan och ta del av alla rysningar och tårfyllda ögon jag får av den. Ett mästerverk.

Se full recension här: http://theappleseed.blogg.se/2009/march/utkast-artist-moving.html

“Allow yourself be reminded of why you started listening to music in the first place and embrace the profound effects it can have on you. It will be time well spent.”

10/10
Post-/Alternative-Rock
10 spår, 47min
Bästa spår: 8105, Grow On, Grow Up, Grow Out, Ode We Will Bury Ourselves

Mood: A'ight
Listening to: Dream Theater - The Count of Tuscany (Black Clouds & Silver Linings (2009))

Jag känner mig väldigt nära epitetet student just nu.
Jag studerar heltid. Jag bor i en väldigt stökig lägenhet. Jag lever på mitt studiebidrag och tar fullt lån. Jag har plugg att göra, men jag gör det inte. Och jag sitter och äter middag som består uteslutande av en stor tallrik med eldoradopommes, vilka jag doppar i en burk bearnaise som gick ut idag. Härligt? Väldigt.

Ber om ursäkt för den stora bristen på aktivitet här. Det kan enkelt bortförklaras till att det är väldigt mycket aktivitet utanför datorn. Nu de senaste veckorna har Madelene och jag försökt klämma in så mycket tid tillsammans som möjligt, då hon, som ni förhoppningsvis (vid det här laget) vet, ska till Sydamerika i tre månader. Om ni vill ha detaljer kring det så kan ni ju kolla in hennes blogg http://giveuptheghost.blogg.se/ eller (om ni är riktigt nyfikna) börja bevaka hennes och hennes systers blogg som de aktivt ska uppdatera ifrån kontinenten i väster: http://maddeochbella.blogspot.com/ . Hur som helst så åker hon imorgon, och då är det 13 veckor tills vi får umgås igen. Vi gav varandra avsked igår i stockholm, där jag firade min födelsedag, på centralen. Helvetiskt jobbigt. Men antagligen kommer det att vara dubbelt så jobbigt om två månader när jag saknar henne som allra mest.

Nåväl. På fredag är det begravning av min kära Mormor. Det blir den första begravningen jag går på, och fram tills för lite mer än en vecka sedan så var hela min släkt vid liv. Det är ett väldigt jobbigt skeende, och det är mycket kring det hela som är om möjligt ännu jobbigare... Så att ni vet. Det har knappast något med musik eller film att göra - men det är min blogg, so I'll write whatever the fuck I want.

Har ni sett Fyra Bröllop och En Begravning? Antagligen har ni det. En såndär knappast-över-medel-film med Hugh Grant i spetsen, och som knappast är särskilt olik alla andra filmer som han medverkar i. Dock så har den filmen uppmärksammat en viss dikt som handlar om just döden, och sorgen kring en förlust - något som jag inte alltid kommer i kontakt med i, säg, musik. Det var så förvånande för mig, när jag såg den filmen för första gången, hur filmen plöstsligt gick från väldigt medel och flamsig till att bli väldigt, väldigt känslosam och djup. Döden av en relativt obetydlig biroll får väldigt mycket tid. Det är hela grejen kring begravningen, men också läses hela W H Auden's dikt upp från början till slut. Det känns till en början malplacerat... Men sen fångas man helt med och blir alldeles sentimental själv. Dikten är något så när ett mästerverk, och det är på ett vis synd att den har "paxats" av den där filmen, så att man själv inte kan använda den i liknande sammanhang utan att få folk att höja på ögonbrynen. Nu känner jag inte fullt ut den totala sorg och hopplöshet som dikten uttrycker i och med min Mormors död, men den känns ändå träffande och relevant. Så, sista versen:

 

Och ja, ifall du är lika seg som jag på att snappa upp detta. Som jag pratade om med min kära "rumskamrat" så kommer denna garanterat inte kunna vara ens i närheten av att kunna leva upp till den gamla kultfilmens legacy. Det är dock väldigt, väldigt häftigt att de lyckas få med så många skådisar från orginalet (Billy Connely måste ha jobbat på sitt skägg sedan originalets inspelning). Men geez... Boondock Saints utan Willem? Won't work!
(Om man tittar jävligt noga - som Christoffer lyckades med hans galna perception-skills - så ser man till och med Rocco från ettan. Didn't he, like... die?)

Woody verkar vara on a roll. Först zombieland, och nu denna.
Awesome!