the appleseed

Mood: Hokay
Listening to: -

Mycket bra musik som går över till spelvärlden nuförtiden. Det började väl den där gudsförgätna dagen när Nine Inch Nails gjorde sountracket till Quake, och numera hör vi ju allt möjligt asbra i Guitar Hero och Rock Band-spel. Senaste i den här trenden är kommande God of War 3 som... Ja. I sammarbete med Roadrunner Records ska den ha musik från Dream Theater (!), Opeth (!), Trivium & Killswitch Engage. Eh.

Odd.

Jag antar väl att killen är rätt metal, men... eh.

Mood: Fryser, även i dubbla byxor, långtröja, tofflor och morgonrock.
Listening to: The Books ft. Jose Gonzales - Cello Song (Dark Was The Night (2009))

Något avsvalnad nyhet, men nog så tråkigt ändå. Mitt favorit-grindcoreband The Number Twelve Looks Like You har splittrats. Det har dock varit på tavlan ett tag nu, då medlem efter medlem hoppat av, men att läsa att man aldrig kommer få chans att se ett band man tycker väldigt mycket om, eller få höra nytt material ifrån dem, är sällan kul.

klick me

Mood: Sjuuuuuuuuuuuk
Listening to: The Shins - New Slang (Oh, Inverted World (2001))

Listorna för det gånga året och årtiondet börjar regna in över internet. Det är ju som så att det vissa listor som i viss mån är "bättre" än andra. För om, säg, min granne Svensson (eller Abdul kanske jag ska säga) listar sina tio bästa så blir det en väldigt trång, smal del av allt som släppts. Det blir också väldigt personligt. Det senare är alltid svårt att undvika, något som jag vet att mina årets listor kommer vara väldigt präglade utav. När dock Rolling Stone släpper sina 100 Best Albums of the Decade och 100 Best Songs of The Decade så vet man att det är mycket som stämmer. Och jag måste säga att det är två jävligt bra listor.

Det börjar bli dags för mig att komponera mina, men jag är busy att lyssna igenom de större släppen jag lyckats missa under året. Soon, though!

De flesta bör ha kunskap om vem Andrew W.K. är. Chansen är inte stor att man under hela sitt liv undgått att dansa och headbanga till hjärndöda party-låtar som Party Hard och Get Ready to Die, båda undertecknade just Andrew. Det är denna typ av musik, den här hjärndöda, svettiga, halvseriösa musiken, som har definierat Andrew WK för mig (för att inte tala om när han framför sagda musik live -- i en rullstol (it gets me everytime hur han brölar ut "I'm in a wheelchair, but we're not stopping!!" så fort han rullar ut på scen)). Att han sedan i år släppte en fulllängdare som endast bestod av honom framför ett piano kom därför med ett höjt ögonbryn. Ingen svett, inget party.

Det var inte länge sedan som jag nämnde Black Cab Sessions, en internetsida som klämmer in olika artister i en taxi i London och låter dem sedan spela där, analogt, med en kamera i ansiktet. Väldigt, väldigt intimt och annorlunda. Jag är väldigt förtjust i hela den idén. Nu ramlade jag (bokstavligen) över en liknande sida, med ingen mindre än Andrew (helt klädd i vitt) i huvudrollen, spelandes en 4-låtars set i mitten av en lägenhet. Till sin hjälp har han en synth. Halva spelningen tillängar han sagda piano, med vilken han improviserar fram två stycken låtar utan sång. Och vilken improvisation, sen! Andrew WK, de hjärndöda partybrölarnas main man, har stor kunskap och känsla för musik. Häpnandsväckande. Efter det första improvisations-stycket får han frågan "Did you have any idea where that was gonna go?". Andrew svarar lite nonchalant "No, uh. I just make it up". Underbart.

Efter dessa två improvisationer framför han en väldigt annorlunda version av I Get Wet, och sedan en cover. Settet innehåller ett antal höjdpunkter, och jag kan inte göra mycket annat än att rekommendera starkt att titta och lyssna (klicka på bilden).

Mood: Sweet
Listening to: Between the Buried and Me - Mirrors (The Great Misdirect (2009))

Mood: Åh så najs
Listening to: Elenore - The Turtles (The Boat that Rocked OST (2009) (Originalskiva? No idea.))

Åhh gud. Jag såg nyss The Boat that Rocked och är alldeles high on life efter upplevelsen. Se den.

Men - det var inte det jag ville skriva om.
För alla er som kände er ledsna och utanför (Igor, jag tänker på dig) när jag bad alla som inte kände till Flight of the Conchords att skämmas härom sistens: Misströsta icke! Jag satt här och tänkte på om jag hade något att skriva om, och kom och tänka på mitt uttalande. Jag kan helt enkelt inte acceptera att det finns folk som inte har tillåtit deras liv att bli lite ljusare, roligare, och häftigare genom att släppa in den dynamiska duon som är Flight of the Conchords genom den lilla dörren.

Så, vilka (eller vad?) är detta fenomén? Två killar, Jermaine och Bret, från Nya Zeeland, som... Hm. Kanske ska jag tillåta dem introducera sig själva?

"Formerly New Zealand's fourth most popular guitar-based digi-bongo acapella-rap-funk-comedy folk duo"

Alltså en duo på två helt geniala komiker som samtidigt är sjujäkla låtskrivare av den folk-pop-rock'iga orienteringen... Och en massa annat. Fast medan musikgenren kan skifta oerhört från en låt till en annan så har alla låtar en sak gemensamt: De är alla helt hilarious. Vad jag förstår så uppmärksammades de först i radio, för att sedan bli tilldelade deras egna TV-serie (som har visats på SVT). TV-serien är jag inget större fan av dock (även fast de har sällskap där av väldigt roliga komikern Rhys Darby... som jag för övrigt nyss såg i The Boat that Rocked), och radioshowen har jag aldrig hört. Sättet som de letade sig in i mitt hjärta var genom youtube-klipp hemma hos min gode vän Martin. Youtube-klipp från live-framträdanden, dvs. Det är också här som deras underbara stil framgår som bäst. Genom att konstant verka helt oberörda medan de firar av skämt efter skämt och samtidigt fylla allt detta med vad som måste vara (helt underbar) improvisation. Jag skulle omöjligtvis kunna göra dem någon form av rättvisa genom att på mitt egna (väldigt bristfälliga vis) försöka fortsätta förklara mera utförligt varför de är så roliga - och bra, framförallt. Så istället ger jag er en bunt klipp att förgylla kvällen/natten/dagen med.

(... och jag får total beslutsångest vilka låtar jag ska välja. 10 minuter senare...)

Gangsta-rap-battle mellan Hiphopopotamus och Rhymenoceros

En barnhistoria om Albi - The Racist Dragon

Mood: Sweetness!
Listening to: The Big Pink - Crystal Visions (A Brief History of Love (2009))

Det är med ett tugnt hjärta som jag blir tvungen att stanna hemma nu den kommande fredagen, när jag borde vara i Stockholm. Det är ju som så att "Progressive Nation 2009" går av stapeln just då, på Hovet. Inte bara spelar Dream Theater, utan Opeth dessutom. Dessa två är möjligen de två band som har influerat mig mest som person, och mitt musikintresse. Dream Theater har jag sett två gånger, och Opeth likaså... Men att ha dem inklämda såhär på samma kväll är ju oslagbart. Sedan är det också ett faktum att Mikael Åkerfeldt, sångaren i Opeth, vid tidigare tidpunkter då banden varit på samma ställe, ersatt Dream Theaters (dåliga) sångare James LaBrie under vissa låtar. Att få se något sådant live vore kort sagt underbart...

... Men, jag kommer bli tvungen att missa det.

Som tröst får jag blicka hit till Linköping, och den lilla studentkrogen [HG], eller Herrgår'n, som den heter. På samma scen som jag såg Handsome Furs tidigare i år kommer [ingenting] att infinna sig, samt någon Post-Rock akt vid namn Do Make Say Think. eMil Jensen ska spela 30'e september på Sagateatern, och Detektivbyrån i December. Helt okej, so far. Är ju inte garanterat att jag ska på alla dessa - men det finns ju möjlighet till entertainment om man så önskar!

Mood: Najs!
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))

En viss singer/songwriter som jag nämnde här, som i samma anda som allas våran Elliott Smith tyvärr tog sitt eget liv, visade sig vara väldigt bra. Hans skiva Pink Moon är den enda jag hittils hört. Den gjordes helt aukustiskt under en inspelning på tre dagar. Tydligen trodde producenten och teknikern att inspelningen bara var en simpel demo, och blev förvånande när Drake påstod att Nej, det var en skiva. Komiskt. Gjord två år innan han hittades död så är den tydligen den allra tyngsta av hans alster. Spåren har dock alla en bra rytm och stundtals högt tempo, inte alltför molliga ackord och inte den allra tyngsta, deprimerade rösten. Hans röst kan sägas vara mera försiktig och trevande istället; inåtvänd. Inte heller är alla texterna skrivna med ett mörkt tema. Det är bara ibland som man riktigt märker av den deppression som mannen under åren led så fruktansvärt utav.

Men ja, kolla upp honom. Tips.

Mood: Trött i ögat
Listening to: The Antlers - Two (Hospice (2009))


I denna intervju säger Mikael Åkerfeldt, sångare/growalre/gitarrist/geni i Opeth, hur han sedan han nästlat in sig på en singer/songwriter vid namn Nick Drake velat göra ett liknande projekt, vid sidan om Opeth.

"I like the simplicity of it. You really need strong material in order to make it come across with so little. I've already wanted to do this for some time and there are some nice acoustic guitars in my home I want to use more.”

“Even if Opeth wanted to do a singer/songwriter album, I want to do this on my own and I want to record it on my own in my house. I think I can make a good album like that to be honest.”

Mikael har alltid, i mina ögon, slagit mig som en ovanligt känslosam death-metal sångare. Istället för att skriva texter om satan och lemlästning skriver han om sorg och syn på döden. Opeth har släppt en helt aukustisk platta, och det är ett faktum att Åkerfeldt vet hur man skriver (och sjunger) känslomässiga, djupare låtar. Han behöver inte ett band för att riktigt skina... Men det slår mig ändå som att det här kan bli lite tråkigt. Jag kan förana precis hur det kommer att låta, och jag är skeptiskt ifall han kommer kunna hålla uppe en hel platta med det.

Det är dock helt klart väldigt intressant, och jag ser fram emot att höra vad han lyckas producera. Kanske kolla upp denna Nick Drake också. Någon som hört honom?

Vilket underbar sida!

Ta en artist eller ett band. Kläm in denne/dem i en liten taxi i London. Låt denne/dem spela en låt helt analogt medan taxin kör runt på vägarna. Trångt, intimt, analogt. Väldigt, väldigt annorlunda och uppskattat. Att sedan artisterna är av det något mysigare slaget gör det hela bara ännu mera attraktivt. Death Cab for Cutie, Fleet Foxes, The National, Bon Iver, Grizzly Bear, The Walkmen, Okkervil River, Ryan Adams och Lightspeed Champion är bara några utav en hel massa (varav hälften jag aldrig hört talas om).

Kolla upp - kanske hittar ni en favorit. Det är som sagt en väldigt annorlunda upplevelse. Att få vara sådär nära inpå bandet/artisten får man aldrig vara med om.

Ett bra exempel:

Mood: Hatar dötid.
Listening to: My Bloody Valentine - To Here Knows When (Loveless (1991))

2009 har hittils inte sett särskilt många starka skivsläpp. Eller rättare sagt, jag har inte hittat dem ännu. Ett bra år efteråt brukar jag kunnat ha etablerat en någorlunda bra lista på albumen som släpptes i vad då blir fjol, men såhär på löpande hand? Nej, det har jag alltid varit extremt dåligt på. Min lista på bästa album från 2008, t.ex. har i princip ändrats ett dussin gånger sen jag skrev den förra julen. Nu har jag dock skaffat mig lite bättre koll på upkommande releaser, och det har tagit mig till någonting som jag sällan förut riktigt bekymrat mig om tidigare - den här hemska väntan på att de ska släppas.

Så vilka skivor är det jag är psyched about? Vad är det som gör att jag tror att detta året med mycket potential kan sluta som att bli något fetare än vad 2008 var?

För det första, detta:

Mood: Le tired.
Listening to: Eels - Hey Man (Now You're Really Living) (Blinking Lights And Other Revelations (2005))



Jag börjar bli riktigt less på mig själv. År efter år, hultsfredsfestival efter hultsfredfestival. Varför slår jag mig inte i huvudet och inser att det varje år har funnits en bättre festival att åka på? Varför är jag så förblindad av att svergies en gång största festival är den enda man kan och ska åka till? Sedan sitter man här, tittar tillbaka på sina misslyckade festivaldagar i regnet och leran, med spelschemat bara ett surrande i bakgrunden. 95% av banden var jag inte ens remotely interested att kolla på. Det känns ju ett sjukt värt sätt att spendera över två tusen kronor. Viga en sommar åt. Kalla för sommarens höjdpunkt.

Sedan, ja, sedan, kommer de här festivalerna man verkligen i första taget hade velat åka på. I mitt fall är det Way Out West. De tornar upp sig och man gråter och stönar för varje band och artist man checkar av i listan. "Älskar, älskar, älskar, vill se, vill se, älskar...". Det är inte rättvist. Eller jo, det är det väl förvisso. Jag får skylla mig själv att jag inte har insikten nog att inse vilken festival jag egentligen vill åka till. Det är ju knappast någon konst.

Alla dessa geniala band... Band som antagligen aldrig kommer att dyka upp här igen - samlade på samma plätt utanför Göteborg. Åh, det driver mig till vansinne.

Något som bara gör det något värre är det faktum att, via min studentmail, måste det har varit någon som angav fel mailadress vid ansökan om arbete som funkis på festivalen - min mailadress. Jag har fått säkert 5 mail med påminnelser, information, etc. Jag har två gånger varit så sjukt nära på att tacka ja och sticka dit - hell, I even know a guy who's going. Men ack, mina tomma fickor har inte ens råd att bidra mig med resor dit. Sen, till råga på allt, har min satans skoltermin börjat den 13'e också. Oh, woe is me.

Arctic Monkeys, The Big Pink, Band of Horses, Bon Iver, Final Fantasy, Glasvegas, Grizzly Bear, [ingenting], My Bloody Valentine, Patrick Wolf, Röyksopp, Wilco... mm.

Fack, jag hatar detta. Må de som åker dit ha en sjujävla bra tid.

Mood: A'ight
Listening to: Modest Mouse - Dramamine (This is a Long Drive for Someone With Nothing to Think About (1996))

Mood: Same, same.
Listening to: The Appleseed Cast - The Summer Before (Sagarmatha (2009))

Är det bara jag som hajat till angående Jack White's senaste projekt The Dead Weather, tillsammans med bland annat Alison Mosshart från the Kills? Är helt sjukt bra, även fast Jack bara går loss på trummor istället för gitarrsträngar.

Mood: Ännu mera pepp!
Listening to: -

Imorgon bär det av!
Och som ett slag i magen till er alla andra - låtar jag kommer kunna avnjuta med allsång i folkhopen, precis lagom partyfull och having the time of my life:

Mood: Svetting.
Listening to: Bon Iver - For Emma (For Emma, Forever Ago (2008))


Det är något magiskt med när sångaren sjunger textraden som ett album är döpt efter.

Mood: Grrreat!
Listening to: Patrick Wolf - Hard Times (The Bachelor (2009))

Är det bara jag som funderat på vad grejen är med Hästar inom musik? Nu menar jag inte att de har något specifikt ändamål inom själva skapandet kring musiken, utan istället den mer teoretiska delen. Jag menar hur sjukt förekommande Häst, Horse, är inom titlar och namn. Är det här någon speciell inne-grej som banden har följt? Eller är det verkligen så att det bara är slumpen att så pass många band vill döpa sig själva med namn som hedrar våra fyrbenta kreatur?

Jag menar...

• HORSE the Band
• Band of Horses
• Hästpojken
• All the Pretty Little Horses
• Dancing With Horses
• Horse (ja, ett band)
• An Horse
• ... The list goes on

Låttitlar:
The Horse, Flogging the Horses, Goodbye Horses, High as a Horse, Horse Hunter, I Chose Horses.
Dessa låttitlar är bara sådanna som jag har på datorn - och inte ens alla av dem. Om man söker på Last.fm efter ordet "Horse" Får man över 1100 sidor av resultat.
Vad är grejen?!

Jag menar, hästar är väl bra att ha. Eller ja, de var bra att ha för tvåhundra år sedan. Nu är de väl mest fina att kolla på? Eller ja, inte i mina ögon. Jag har då aldrig insett den riktiga charmen i dem. Vad det nu än är som trollbinder unga tjejer att bli helt besatta av hästar verkar dock ha drabbat indie-scenen också. Vet inte om ja ska bli rädd.