Veckans... Låt (v. 53)
Mumford and Sons' "Little Lion Man"
(klick me!)
Såhär innan nyår passar det sig väl med något med lite fart i, hm? Absolut. Mumford and Sons' Little Lion Man kan bjuda på just det, i en väldigt säregen form. En säregen form ställt i ljus med dagens större artister, det vill säga. Banjo, kontrabas, gitarr, orgel/synth -- det är vad fyrmannagruppen använder för att förmedla sina budskap och alster. Trummor förekommer endast i den form av en baskagge vilken sångaren/gitarristen Marcus Mumford trampar igång. Och vilken fart det blir, sen! Hör hur låten praktiskt taget exploderar vid 3.30. Textens kvalitét går det ingen nöd på heller; but it was not your fault but mine/ and it was your heart on the line/ I really fucked it up this time/ didn't I, my dear?
Veckans... Album (v. 51)
"Dark Was the Night"
Vilket nummer är Absolute Music uppe i nu, någon som vet? I can tell you - Nummer 62. 62. Då är det inte medtaget i beräkningen alla andra udda skivor som faller under annorlunda namn, släppta från samma bolag. "Hits for kids", "Absolute Christmas", "Absolute hits 2009", etc etc. Samlingsskivor säljer antagligen ganska bra -- du får alla dina radiodängor samlade på en platta så att du kan spela sönder dem ännu mera, till ett överkomligt pris. Inget emot samlingsskivor, men att få in några pikar mot Absolute Music är aldrig fel. Nej, samlingsskivor är nämnligen det slag som Veckans... Album är del av, men den är något mera exklusiv än samlingsskivorna vi ser reklamer om på tv.
Dark Was the Night kom ut i februari i år, och är den tjugonde i sitt slag som blivit utgiven för att stödja Red Hot Organization, som arbetar med/mot AIDS och HIV. Samlingen släpptes inte bara i CD-format, utan också LP och digitalt, och innehåller 36 låtar av olika independent-artister... En lista med artister som är mer än bara lite imponerande. Bland annat Grizzly Bear, Bon Iver (både under sitt artist- och vanliga namn), The National, Iron & Wine, The Decemberists, Sufjan Stevens, Cat Power, Conor Oberst... Ja, ni hör ju. Att sedan kvalitén på de olika exklusiva verken som förekommer på Dark Was the Night (namnet tagit ifrån den gamla Blind Willie Johnson sången "Dark Was the Night, Cold Was the Ground", som det förekommer en cover av på samlingen) är oerhört bra leder ju till att du utan tvivel måste höra samlingen. Nu.
Veckans... Låt (v. 50)
Manchester Orchestra's "I Can Feel A Hot One"
(klick me)
I deppiga vintertider, ensamma nätter, är det just deprimerande känslosam musik som går varm i mina högtalare. Om vilket låt som varit det överhängande temat de här senaste två veckorna var knappast svårt att konstatera. I Can Feel A Hot One är något utav ett känslomässigt mästerverk. Jag skrev tidigare när skivan var Veckans... Album att jag inte kunde skrivanågonting som kunde visa låten någon riktig rättvisa, och det tänker jag inte ändra på. Veckans... Album (v. 49)
Animal Collective's "Fall Be Kind" EP
Då Manchester Orchestra hoggade förra veckans 'Veckans Album' har denna svalnat av något. Men ja, album kanske är en felbenämning då Fall Be Kind egentligen är en EP. Släppt i år är den tillsammans med Merriweather Post Pavilion AC's andra skivsläpp i år, och sällan har det varit så mycket buzz kring en EP som just veckans album.
En anledning till varför Fall Be Kind har fått så pass mycket uppmärksamhet är att det innehåller den första tillåtna Greatful Dead-samplingen någonsin, som förekommer på EPns starkaste spår, What Would I Want? Sky. Denne, tillsammans med Graze, utgör redan två av 2009's bästa låtar. De båda består av inledande minuter av drömskt ljudlandskap som sedan, när man äntligen tar sig ut ur skogen, leder till imponerande hooks som greppar tag i dig direkt. I slutet av Graze är det nästan omöjligt att inte hoppa upp och skaka sina lurviga till (pan-?)flöjt-melodin, och i slutet av What Would I Want? Sky är det så när som på omänskligt att inte sjunga med.
What would I want? Sky!
What would I want? Sky!
What would I want? Sky!
Då Manchester Orchestra hoggade förra veckans 'Veckans Album' har denna svalnat av något. Men ja, album kanske är en felbenämning då Fall Be Kind egentligen är en EP. Släppt i år är den tillsammans med Merriweather Post Pavilion AC's andra skivsläpp i år, och sällan har det varit så mycket buzz kring en EP som just veckans album.
En anledning till varför Fall Be Kind har fått så pass mycket uppmärksamhet är att det innehåller den första tillåtna Greatful Dead-samplingen någonsin, som förekommer på EPns starkaste spår, What Would I Want? Sky. Denne, tillsammans med Graze, utgör redan två av 2009's bästa låtar. De båda består av inledande minuter av drömskt ljudlandskap som sedan, när man äntligen tar sig ut ur skogen, leder till imponerande hooks som greppar tag i dig direkt. I slutet av Graze är det nästan omöjligt att inte hoppa upp och skaka sina lurviga till (pan-?)flöjt-melodin, och i slutet av What Would I Want? Sky är det så när som på omänskligt att inte sjunga med.
What would I want? Sky!
What would I want? Sky!
What would I want? Sky!
Veckans... Album (v. 48)
Manchester Orchestra's "Mean Everything to Nothing"
En riktig "son of a preacher man" som vågar och vill skriva om sin tro och på vissa plan ifrågasätta den, genom känslosam, hård indie/alt rock, hur vanligt är det? Efter att ha blivit fullkomligt kär i herr Hull efter endast en genomlyssning av denna septemberfärska skiva kan jag inte säga mer än att det finns på tok för lite av den här typen av musik. Men det är väl som Hull sjunger själv i öppningsspåret:
"I am the only son of a pastor I know
who does the things I do
but if it was you
I don´t think that it would matter"
Med en blanding av dels riktigt hårda låtar, med Hull's röst halv-skrikandes till tunga riff och snabba trummor, och dels lugna, känslomässiga stycken som ger mig tårar i ögonen, är Mean Everything to Nothing bland det bästa jag har hört i år. The lyrics takes my breath away. Hull's röst, plattans omväxling, och framförallt hur skivan tycks komma direkt från Hull's hjärta är orsakerna. I Can Feel A Hot One är plattans "lugna låt", och den är perfekt till den graden att jag omöjligtvis kan skriva något som visar den någon rättvisa. Att höra en troende sångare sjunga ut den mest uttjatade frasen det här seklet - "Oh my god" - med en röst som nästan spricker av ansträngningen får det till som om man aldrig hört X antal tonårsflickor i USA döda uttrycket förut. Det är häpnansväckande. Plattan är häpnandsväckande.
Videon är ifrån låt numero två, Shake It Out. Den redovisar väldigt bra plattans olika element. Den är till största delen hård och tung, för att sedan sänka tempot och mata oss med en lugn (underbar) ackordföljd som tillsammans med Hull's röst ger mig gåshud.
En riktig "son of a preacher man" som vågar och vill skriva om sin tro och på vissa plan ifrågasätta den, genom känslosam, hård indie/alt rock, hur vanligt är det? Efter att ha blivit fullkomligt kär i herr Hull efter endast en genomlyssning av denna septemberfärska skiva kan jag inte säga mer än att det finns på tok för lite av den här typen av musik. Men det är väl som Hull sjunger själv i öppningsspåret:
"I am the only son of a pastor I know
who does the things I do
but if it was you
I don´t think that it would matter"
Med en blanding av dels riktigt hårda låtar, med Hull's röst halv-skrikandes till tunga riff och snabba trummor, och dels lugna, känslomässiga stycken som ger mig tårar i ögonen, är Mean Everything to Nothing bland det bästa jag har hört i år. The lyrics takes my breath away. Hull's röst, plattans omväxling, och framförallt hur skivan tycks komma direkt från Hull's hjärta är orsakerna. I Can Feel A Hot One är plattans "lugna låt", och den är perfekt till den graden att jag omöjligtvis kan skriva något som visar den någon rättvisa. Att höra en troende sångare sjunga ut den mest uttjatade frasen det här seklet - "Oh my god" - med en röst som nästan spricker av ansträngningen får det till som om man aldrig hört X antal tonårsflickor i USA döda uttrycket förut. Det är häpnansväckande. Plattan är häpnandsväckande.
Videon är ifrån låt numero två, Shake It Out. Den redovisar väldigt bra plattans olika element. Den är till största delen hård och tung, för att sedan sänka tempot och mata oss med en lugn (underbar) ackordföljd som tillsammans med Hull's röst ger mig gåshud.
Veckans... Låt (v. 47)
The Temper Trap’s ”Sweet Disposition”
Tänkte börja med något nytt och häftigt. ’Veckans...’. Väldigt gjort, jag vet, jag vet. Men jag behöver undantag för att kunna tipsa om olika saker som lyckas beröra mig på en något högre nivå än vardaglig media. Jag tänkte köra med ’Veckans låt’ först, men hur kul är det? Jag vill ju kunna tipsa om film och skivor också... och vad än slår mig in. Så det blir alltså helt case-to-case basis. Coolt va? I sure think so.
First off att förgylla denna nya tradition blir bandet The Temper Trap, och deras låt ”Sweet Disposition”. Om du har sett 500 Days of Summer (den också ett mästerverk i sig - se den.) så finns det en stor chans att du, liksom jag, hajade till så fort delaypedalen började hägra i högtalarna. I kombination med väldigt bra scener har den här låten för mig blivit en film-låt på samma nivå som Squarepusher’s Tommib i Lost in Translation eller Pixies’ Where is My Mind? i Fight Club. Det går att lyssna på låten och drömma sig bort till de där härliga scenerna, scener som låten är som gjord för.
Låten i sig förekommer på The Temper Trap’s debutskiva Conditions, som kom ut i år - och vilken debut, sen. Jag har haft beslutsångest ifall jag skulle göra detta till en ’Veckans skiva’, där Conditions var i rampljuset istället, men bestämde mig för enbart låten då... Ja, det är den värd helt enkelt.
Sa jag delaypedal? Ja, det gjorde jag nog. Jag har länge haft en teori om att delaypedalen är vägen till framgång på väldigt många plan. Inte bara får den barnsligt enkla slingor att låta advancerade, utan det låter ju helt fanastiskt mysigt. Wilderness Survival’s Burn Me Where I Sleep vittnar om precis samma sak. Nu blir jag side-tracked, ursäkta. De delar av låten som faktiskt är ’advancerade’ är huvudsakligen två till antalet. 1) Dougy Mandagi’s röst. Denna behövs det knappast orda om dock – den är underbar, period. 2) Trummorna. Tempot, simpelheten. Hur de tagit det simpla pop-beatet och mixat fram det... Hur det bär hela låten samtidigt som Mandagi håller ut tonerna på ”Won't stop til it's over; Won't stop to surrender” ... Ja, det måste höras.
Tänkte börja med något nytt och häftigt. ’Veckans...’. Väldigt gjort, jag vet, jag vet. Men jag behöver undantag för att kunna tipsa om olika saker som lyckas beröra mig på en något högre nivå än vardaglig media. Jag tänkte köra med ’Veckans låt’ först, men hur kul är det? Jag vill ju kunna tipsa om film och skivor också... och vad än slår mig in. Så det blir alltså helt case-to-case basis. Coolt va? I sure think so.
First off att förgylla denna nya tradition blir bandet The Temper Trap, och deras låt ”Sweet Disposition”. Om du har sett 500 Days of Summer (den också ett mästerverk i sig - se den.) så finns det en stor chans att du, liksom jag, hajade till så fort delaypedalen började hägra i högtalarna. I kombination med väldigt bra scener har den här låten för mig blivit en film-låt på samma nivå som Squarepusher’s Tommib i Lost in Translation eller Pixies’ Where is My Mind? i Fight Club. Det går att lyssna på låten och drömma sig bort till de där härliga scenerna, scener som låten är som gjord för.
Låten i sig förekommer på The Temper Trap’s debutskiva Conditions, som kom ut i år - och vilken debut, sen. Jag har haft beslutsångest ifall jag skulle göra detta till en ’Veckans skiva’, där Conditions var i rampljuset istället, men bestämde mig för enbart låten då... Ja, det är den värd helt enkelt.
Sa jag delaypedal? Ja, det gjorde jag nog. Jag har länge haft en teori om att delaypedalen är vägen till framgång på väldigt många plan. Inte bara får den barnsligt enkla slingor att låta advancerade, utan det låter ju helt fanastiskt mysigt. Wilderness Survival’s Burn Me Where I Sleep vittnar om precis samma sak. Nu blir jag side-tracked, ursäkta. De delar av låten som faktiskt är ’advancerade’ är huvudsakligen två till antalet. 1) Dougy Mandagi’s röst. Denna behövs det knappast orda om dock – den är underbar, period. 2) Trummorna. Tempot, simpelheten. Hur de tagit det simpla pop-beatet och mixat fram det... Hur det bär hela låten samtidigt som Mandagi håller ut tonerna på ”Won't stop til it's over; Won't stop to surrender” ... Ja, det måste höras.
