the appleseed

Det finns album, och sen finns det album. Album är 12 låtar samlade på en skiva av skiftande kvalité. Album är en enda lång, underbar upplevelse som du kommer att vilja uppleva igen, igen och igen. Ni kan ju gissa er till vilket av överstående exempel Moving Mountain’s Pneuma tillhör.

Det är väldigt svårt att placera Moving Mountains i en genre. Just genre-stämplande har aldrig varit en av mina starkare sidor, och det slutar oftast med att jag säger att banden är en himla massa genrer samlade i en, oftast tre stycken olika. Men en så genial blanding av genrer vilket är Moving Mountains har jag sällan hört. Om jag skall göra ett försök så blir det experimentell Indie-rock/Post-Rock/Ambient, med klara emo (vad nu än det ordet betyder för dig) influenser. De har lyckats med det som The Appleseed Cast, en av dera största inspirationskällor, lyckats så bra med på deras senare skivor – att skapa musik likt moln att kretsa runt på i komplett extas.

Det som i slutändan gör Pneuma till det mästervärk jag klassifierar det som är produktionen. I klass med Opeth’s Blackwater Park är det mixningen och pålagda ambient-element som gör det till just en upplevelse istället för bara låtar. Sången har puttats tillbaka ett snäpp bakom gitarrer och trummor för att ge dem plats (mest märkbart i 8105), tillsammans med lägre bakgrunds-ambient, trombon & xylofoner. Detta gör att du med ett leende kan ta dig mellan de olika lager av ljud som presenteras för dig, och sedan fokusera och röra dig mot det som är mest tillfredställande och låta resten bära upp det till en helhet som ger i alla fall mig gåshud. När det gäller instrumenten så är det dem som gör att jag klassar bandet som experimentella. Med användning av de ”alternativa” intrument jag nämnde här över, tillsammans med (kanske lite för mycket) använding av delay-pedal på gitarrerna, och till och med en kvinnlig sångerska, så är det mycket överraskningar som ligger och väntar inför en genomlyssning av skivan.

Skivan introduceras med spåret Aphelion, vilket börjar med ljudet av en man som andas in och ut – något som givit albumet dess namn, vilket motsvarar just anding och att andas på grekiska – innan en xylofon kan höras, vilket bara några sekunder senare får sällskap av piano. Låten stiger snabbt till dess kulmen när ett av skivans väldigt få ångest-skrik piskar en i öronen & gitarrerna börjar åska på. Ytterligare bara några sekunder senare får dessa ackompanjemang av ett trombon som är så väl pålagt att bara någon minut in på skivan ger det lyssnaren en väldigt bra bild av hur emosiellt starka Moving Mountains är.

Följande spår, Cover The Roots, Lower The Stems & Alastika tillhör skivans svagare låtar, och dödar tyvärr lite av det som Aphelion lyckas bygga upp. Detta räddas dock ca. 2:30 in i Alastika med ännu en explosion av en musikalisk vägg som slår emot en. I dessa två låtar läggs i alla fall Post-Rock andan fram med längre gitarr-riff, men det är inte förns när Alastika övergår i den första av tre kompletta ambience-låtar, Fourth, och denne tas över av skivans huvudspår 8105, som vi verkligen märker av det. 2 minuter av ett lite math-aktigt riff är början på skivans näst-bästa nummer. Denna låt lägger fram temat för skivan, vilket kan sammanfattas i de rader som upprepas gång på gång under skivans gång – ”I’m in the earth, you’re in the sky. Together we’re one”. Denna upprepning av samma textrader är någonting jag älskar. Istället för att bli repetitivt blir det mer effektfullt – det är desperation i de orden, vässat med ångest och önskande. Låttexterna är i allmänhet inte alls märkvärdigt bra skrivna, men det är denna återanvänding som gör dem till det ändå. Genialiskt. Låtens två höjdpunkter är 2:30 när en kvinnlig sångare läggs på över orginalsångaren, och slutet med raderna


Detta följs av ännu ett ambient-spår som är relativt tråkig i sin ensamhet, men tillsammans med helheten ger den en väldigt härlig paus från kraftfullheten från förra låten. Bottom Feeder får mig att inbilla mig en dimma som jag sakta tar mig igenom... och när jag äntligen hittar ut är det till det överraskande ljudet av två aukustiska gitarrer som är början på Sol Solis. En någorlunda svag låt i dess simpelhet, men den passar väldigt bra. Mysig är den utan tvekan. Den följs av en personlig favorit, Grow On, Grow Up, Grow Out. Här är de på topp – gitarrerna är underbara, trummorna likaså, och texten superb. Extaset kommer 3:10 till slutet, som toppas 3:46 när trummorna ändrar takten & gitarrerna följer efter med sångaren ylandes ”Because you and I were blown away by love and hope for better days; You and I were blown away”. Denna låt lämnar sedan plats för den sista ambience-bron, The Earth And The Sun. Den här låten är fylld med utklippta delar av texter från tidigare delar av skivan, lagt i ett drömskt format som väldigt sakta hasar sig fram till skivans sista spår och klimax, Ode We Will Bury Ourselves.



Ode We Will Bury Ourselves skulle nog inte vara så perfekt som den är, och ge mig de rysningar som den ger, utan spåret innan det som jag kallar dess intro. När sedan trummorna kickar in så smälter jag direkt. Gitarr, bas, trummor & xylofon etablerar snabbt det underbara hopp som den här låten förmedlar. När sångaren sedan börjar sjunga blir man nästan förvånad – varför sjöng han inte såhär innan?! Man märker att fan, han har ju inte sjungit innan alls, han har bara smygnynnat lite. För när han sjunger “… and we will grow” så visar han att han egentligen har goda potential med sin röst. Trummorna ger väldigt mycket i det här spåret, med en snare att döda för. De ligger ständigt där bak & håller upp låten. 2:00 in så kommer vi till ett mellan läge... Ett kaotiskt virr-varr av sångaren läggs på varandra (säkerligen förut använda fraser) och skapar ett drömskt landskap, det är bara att stänga ögonen och lyssna på de bärande trummorna medan kaoset fortsätter tills det plötsligt försvinner, vid 2:37. Då befinner vi oss med ens ute ur kaoset.. det är som om man flygit genom molnen och äntligen passerar dem, når deras toppar och befinner sig över dem där man kan blicka ut över den vackra utsikten. Sedan dör raketerna och ännu en explosiv ljudvall slår en nästan medvetslös. Varenda sekund av låtens nästan 8 minuter är obeskrivliga, och aldrig förlorar den tempot. Så fort man ges tillfälle att andas in exploderar den igen, med sång, trummor & trombon. Men det är de två sista minuterna på den här låten som är skivans absolut bästa. Delar ur tidigare tidpunkter i låten återanvänds, pålagda på varandra (fast ändå inte i den grad att det blir outskildbart), medan, i bakgrunden, hörs en recitativa sång som upprepar sig om och om igen, & som sakta tränger sig fram över de andra instrumenten och får dem att blekna iväg, tills de sväljt allting med de kraftfulla orden:


Men också dessa ord tar stop, och vi är tillbaka där vi började; det lite obehagliga ljudet av en man som andas ut och in, och sedan tar skivan slut.

Ode We Will Bury Ourselves är den vackraste, djupaste, mest välproducerade, välskrivna & hjärtkramande låt jag någonsin har hört. Och jag tröttnar aldrig på den.

Det finns så mycket mer jag vill saga om skivan, men den här recensionen (hyllningen) är redan på tok för lång. Jag kan inte göra mer än att be er göra er själva en stor tjänst och lyssna på den. & ta er tid till det – lyssna från start till slut, för det är så den var menad till att bli hörd. Om ni har ett par hörlurar så ta dem, och bara luta er tillbaka. En annan recensent skrev ett par ord om skivan som jag tänkte avsluta med:

“Allow yourself be reminded of why you started listening to music in the first place and embrace the profound effects it can have on you. It will be time well spent.”

Mood: Festpepp!
Listening to: Musik från Maddes rum!

Gaaah. Två väldigt intensiva dagar.
Igår så var det upp klockan tio i sju, svälja tröttheten bitter, och få i sig någon frukost.. sen plumsa ut i det extrema snöovädret som SÅKLART kommer första dagen efter en vecka jag ska till skolan & måste promenera i 40 minuter. Kunde nog ha tagits för en eskimå när jag kom fram. Aja. Fysiktenta var det allt handlade om. Jag hade inte ägnat många minuter i förberedelse, men eftersom jag har en så naturlig fallenhet för fysik så gick det bra ändå. Väntar de svaren med spänning! Sen var det såklart att gå hela vägen tillbaka, och då hade snöstormen stigit till sitt zenit och .. ja, suffice to say - it was hell. Det här med att det alltid är motvind i Linköping (som jag i början trodde bara var någon rolig grej Nils nämnde till mig, men egentligen visar sig vara en form av ordspråk) stämmer verkligen. Vi har en väldigt lång, jobbig raksträcka en bit utanför våran lägenhet. Den promenerade jag längs, med snöflingorna piskandes i ansiktet. Alltså - en jävla motvind. Hela tiden håller jag mig fokuserad på den skarpa svängen åt höger som jag ska ta, och på så vis slippa ha vinden i ansiktet... Men medan jag sakta rör mig mot svängen så märker jag hur vinden ändrar riktning... Så att jag får den rakt i ansiktet IGEN när jag tagit svängen! Helt sjukt! Jag var så trött och less på allt att det var helt ofattbart.

Men men.
Idag var det att gå upp lika tidigt, efter bara en handfull timmars sömn. Högskoleprovet kallade, inne i Katedralskolan i stan. Det började 8.30, och slutade - tro det eller ej - 16.10. Det är maddafakkin 8 timmar prov! Men vet ni vad det värsta är? Jo, att det bara är 5 av de timmarna som är prov. Resten är några av de drygaste och tråkigaste rasterna man kan tänka sig. Som tur var hade jag ju Madde där att umgås med... Men att vara där själv och stå ut med det hela? Geez. Provet i sig var väl svårt, skulle jag summera det som. Jag klarade matten bra, men svenskan dåligt. Hrm. Jävla ordförståelse. Det var inte vackert. Man hade ju möjligheten att kolla sina poäng efter man kommit hem då svaren lades upp på text-tv (oh my, there's actually a use for that thing?!), och jag kan väl säga att jag är rätt besviken, all in all. Hade väl inte tänkt alltför mycket på vad jag borde siktat på, men bättre än så som det gick hade jag nog hoppats på allt. Suck.

Men nu är det snart dags för 20-års fest i Skägget!
Tydligen var det inte lika mycket party-folk där som det ryktades om, tyvärr, men det finns allt goda förutsättningar ändå! Madde och jag har köpt det billigaste vinet vi hittade - i tetrapack. Nå råder det ingen nåd på oss när det kommer till sparandet! Haha!




Bai!

Mood: Looonely.
Listening to: Boy In Static - First Love (Violet (2007))

Nu snart blir det körv med bröd till middag. Men inte är det bara bröd till - det är prima korvbröd från korvbrödsbagaren, gurkmajonäs, rostad lök, och ketchup & senap. Gott eller gott? Man måste ju få lyxa till även dessa budgetmåltider.

Var dessutom nyss och bråkade med Maddes systemkamera. Tänkte att det var dags att ta en bild på mig själv. Senast jag gjorde det var nog ett halvår sedan.. Vad hände med min forna narcissism? För ett par år sedan gick det inte en dag utan att jag stod i badrummet med pappas kamera & ojade mig i diverse poser för att pryda min sorgliga bilddagbok. Hah.

Men jösses, att det ska vara så svårt att få bra bilder. Jag stod väl där i först fem minuter för att komma på vilka inställningar jag ska ha (djungel för mig fortfarande, även fast jag hade någon kortare period för något år sedan då jag läste & läste & läste för att försöka bli "bra" på det hela), sedan var jag tvungen att försöka komma på hur jag ska hålla i tegelstenen för att det ska gå för sig. Tacka vet jag väl små, behändiga digitalkameror. Nej, jag menar inte att jag inte vill ha denna. Att ha en systemkamera till faktiskt förfogande kanske tänder den där svunna lågan som brann förut - hoppet om att faktiskt bli bra på det hela.

Nåväl, efter den långa utläggningen kanske ni blir besvikna av kortet. Jag gav helt enkelt upp och gjorde en, om jag får säga det själv, cool och respektingivande pose.


...Who am I kidding?

Mood: Mjäh.
Listening to: The Album Leaf - Story Board (One Day I'll Be On Time (2001))

Sitter här ensam & lyssnar på mysig musik. Madde är ute på någon slags promenad sen en halvtimme (eller mer?) och jag suckar högt och tråkar. Det är ett faktum att nästa vecka, när hon är borta, kommer bli jobbig. Inte bara har jag mycket plugg & tenta, utan alla våra vardagliga aktiviteter kommer nog inte förekomma alls. Inget kvällsfika med vänner-boxen, inget ligga tillsammans och läsa in på småtimmarna, ingen som springer omkring efter skräckslagna katter och skriker "Klääma!". Suck. Going to be empty.

Tänkte i alla fall försöka underhålla mig själv med att lägga ut bilder på bloggen (the joy! eh).
Här följer en serie bilder på alla rum förutom hallen & vardagsrummet. Varför det inte blev någon bild på vardagsrummet, som är lite av husets centrum, vet jag inte. Snodde nämnligen alla bilder från Madde som den skurk jag är.


Detta är då, tro det eller ej, sovummet. Här har vi tapetserat om, tidigare var här väääldigt blåa väggar som lyste likt neonrör. Vi tapetserade om till gråa väggar & sen en vinröd fondvägg.

Mood: Huvudvärk
Listening to: Helios - Paper Tiger (Eingya (2006))

Tre kvällar i rad nu har jag fått en sjujäkla huvudvärk. Två föregående kvällar kan jag ha haft förståelse för det, då jag suttit vid datorn i längre tid, och sedan läst bok också det i längre tid. Men idag har jag inte gjort någon av dem märkbart mycket. Buh. Brukar inte få huvudvärk, eller migrän, såhär annars, så jag undrar allt vad det är.

Aja. Jag har haft två inlägg innan om varför jag gjort den här bloggen, så det kanske blir lite tröttsamt när jag nu drar upp ytterligare skäl. Jag har ju såklart funderat på vad jag ska skriva om här, ofc, och hur jag ska få det intressant. Men det är också mycket för att jag vill nå ut till andra med de saker jag tycker om som jag vill skriva. Dessa "saker" är i denna mening just musik jag tänker på. & i slutändan var nog anledningen till att jag ville starta bloggen att jag ville skriva en skivrecension av plattan Pneuma av Moving Mountains. Varje gång jag lyssnar på den (and oh my, there has been plenty of that lately) kliar det i fingrarna på mig för att jag är så förälskad i den - men jag har inte en jävel att dela den med! Jag vill skriva en lång genomgående förklaring till varje låt och krama ut alla de här underbara känslorna jag får i mig när jag lyssnar eller bara tänker på den. Det enda jag stör mig på är att jag omöjligvis kommer få folk att lyssna på den ändå. Men men.

Tänker ta mig an att skriva det alstret någon gång nu snart... Hm. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle krylla av olika recensioner av mig - men jag hade inte haft i åtanke hur länge det tar att skriva inlägg om man vill göra det ordentligt.

Over and out!

Du går längs en gata en kväll. Ensam och trött vacklar du hem för att gå & lägga dig. Det är i slutet av månaden och du har slitit med plugg/jobb/etc och undrar hur allting ska gå runt med så lite pengar som du har.

Då, plötsligt, tänds ett neonrör till höger om dig och med en trumpetfanfar stiger en man i fin kostym, försäljarmustasch, och ett leende som gör att du måste kisa för att vänja ögonen. Han stiger fram till dig och, utan några krusiduller eller omsvep, ger dig en 40" plasmatv direkt från Elgiganten runt hörnet. Med stora ögon tackar du och tar emot. Självklart.
Men denna goa lilla försäljningsmustaschgubbe höjer upp ett pekfinger, blinkar till dig, och vickar det sakta fram och tillbaka. Denna ordlösa kommunikation ger dig upphetsning - den betyder självklart att det kommer mera (i ditt huvud hör du vinjetten från kvällssatsningsprogrammet med martin timell och arne hegerfors som förgyllde svt på fredagarna efter disneydags på 90-talet med samma namn). Denna ängel till filur ger dig kuponger på BK & Tacobar, Systembolaget och H&M värda 7500kr. Distrubitera dem hur du vill. Han ger dig också en lista med kroger & barer, resor med SJ, biobesök, bowlinghallar, filmaffärer och.. ja. Allt verkar finnas där. Är bara att gå dit och köpa, köpa köööpa.

Men med ens blir det mörkt på gatan. Neonröret slocknade och gubben slutade le (eller kanske bara det sistnämnda?). Hans mustasch tycks krympa ihop och komprimeras till en mycket mindre mustach med väldigt hög densitet - á la Hitler. Han flinar och roffar med ens åt sig listorna med helg-aktiviteter, mat & dryck & kläd-kuponger. Och, sist men inte minst (nä, den är ju trots allt rätt stor och tung i din famn), din färska, nya 40-tummare. Med ett knyck på axlarna vänder han sig om med all denna lycka och försvinner.

Där står du, vagt medveten om att det är bara några minuter efter löning den 25'e, och gubben var både din inkomst och dina räkningar. Du kommer med ens på att gubben var djävulen med sina frestelser. Du skulle mycket väl kunna råna en bank nu.

____

Vad jag försöker säga är att det är SJUKT frustrerande att få in alla pengar på sitt konto efter att ha haft noll, se de där höga, fyrsiffriga talet pryda ditt kontos namn, tänka och se framför sig alla möjligheter och lycka de kan innebära... & sedan betala alla räkningar och ha ingenting kvar.

Why, oh WHY, kan det inte göras så att de automatiskt åker in på autogiro så att man slipper bli retad och suktad på detta hemska vis?!

Mood: -- II --
Listening to: Aphex Twin - Girl/Boy Song (Richard D. James Album (1996))

Madde och jag gjorde en väldigt pinsam, och kostnadsam, tabbe. Vi har inte åkt hem till vare sig hennes eller mina föräldrar sen vi flyttade in här i Januari, vilket är drygt 3 månader sedan. Att det börjar bli dags att åka hem är ett faktum. Men pengarna flödar ju inte precis, och det kostar att åka från Linköping till Delsbo bara för att vara där en helg. Eftersom det visade sig att jag har påsklov, dock, så tänkte vi ta tillfället i akt och åka både till hennes föräldrar först & sedan mina under den veckan. Biljetter beställdes och resor planerades. Pengar betalades.

Två dagar sen visade det sig att vi smart nog beställt biljetter till fel vecka. Hurrah.
Den veckan har jag tentamen, och sedan dagen efter det börjar två nya kurser. Så jag kan ju omöjligvis åka härifrån. & såklart så hade vi inte gjort biljetterna ombokningsbara. Så där åker en hel massa pengar rätt ner i avloppet medan jag får sitta här (ensam, för Madde tänker åka - självklart med tanke på att hon lagt pengar på det) och studera. Gillar den känslan - vetskapen att man teoretiskt sett betalat för att sitta och plugga. Detta betyder också att vi under påsklovet kommer vara här hemma, för vi helt enkelt inte har råd med ytterligare en resa. The joy!

Måste ju säga med en gång att mina förväntningar var skyhöga för den här filmen. Serien (ska jag sluta säga det och kalla den graphic novel?) hade lämnat mig i smärre extas, och mitt hopp var att jag skulle ha samma underbara känsla när eftertexterna rullade.

Introt var nog det bästa på hela filmen. På ett väldigt snyggt och smart sätt lyckades de få in väldigt, vädligt mycket och "set the stage" på ett bra sätt. Man fick alltså en bra förståelse för hur universumet där Minutemen levde såg ut. Med en härlig retro-känsla i slow-motion-still-bilderna (or what to call them) var det en fröjd för både ögon och öron med Bob Dylan i bakgrunden.

När jag ändå är inne på det - Soundtracket var förvånandsvärt bra, trots en och annan misplacerad låt. Jag menar, 99 luftballoons är inte något jag hade slängt in i den här mörka världen. Men med Simon & Garfunkel, Jimi Henrix & Rise of the Valkyries så kunde man inte annat än le. En annan låt (speciellt gjord till filmen som kan höras i.. första trailern tror jag) som passade sjukt bra och gav mig smärre rysningar var den vilken under den delen av filmen som skulle motsvara kaptilet om Dr. Manhattan spelades. Dock så spyr jag på My Chemical Romance som fick äran att pryda eftertexterna med en Bob Dylan cover. Spy kräks blä.

Det var inte bara en gång som jag log brett för mig själv när jag kände igen sekvenser som var direkt tagna ur serien. Detta var särskilt mycket använt i början av filmen, då både introduktionen av Rorschach och The Comedians död var identiska (och därmed sjukt snygga).

Men ja, nu måste jag tyvärr börja prata om de saker jag saknade.
Med filmen sträckandes över 2timmar & 30-minuter sträcket så förstår jag väl mycket väl att det var omöjligt att klämma in mycket mer; Och det måste sägas att manusförfattarna gjorde ett mycket bra jobb i att komprimera ihop den grafiska novellen till den korta tiden. Men en av de många stilistiskt geniala sakerna som jag kom att älska var hur de implementerade en annan serie innuti serien. Hur den svarta lilla pojken sitter genom mer än halva "novellen" och läser om det hemskt, hemskt mörka ödet för en sjöman som fallit offer för ett piratskepp är gripande. Varför? Jo. För att rutorna och texten från Pirathistorien varvas med de från den riktiga historien, och budskapen från pirathistorien speglar det som händer i riktiga världen. Det där kanske var lite vagt - men jag har aldrig varit en höjdare på att förklara. Men låt mig säga såhär - de har ju släppt en animerad film som ÄR den här serien innuti serien, men jag har inget som helst intresse att se den. För utan sättet som den och Watchmen överlappar och pratar i mun på varandra kommer att vara förlorat, och pirathistorien kommer bara vara en annan mörk (om än välskriven) serie i mängden.

Skådespelarvalet var väldigt bra, där den bästa castingen faller på Rorchach (som jag under halva filmen trodde var "Sherminator" från American Pie i all min ovisshet) och Dan Dreiberg, aka. Nite Owl II. Dock så tyckte jag att Jon - Dr. Manhattan - kunde ha spelats mer som en robot. Det gick inte fram att han är en varelse som ser på världen HELT annorlunda än hur vi gör det, vilket är en av nycklarna till stor spänning i boken. Too human. Jag antar att det finns nog om text om hans penis på resten av internet, så jag tänker inte kommentera den här.

Slutet. Ja, det är nog ganska många som vet om att det är omskrivet. Vad tyckte jag om det? Jag är kluven. Helt klart gillar jag slutet i boken mycket mer, då det passar på en annan nivå. Men om de använt det slutet i filmen.. Jag tror det hade blivit för skruvat och fjantigt. Ozymandias (or however the F you spell it) fick inte stoltsera med hans långa utläggningar och monologer som han fick i boken, och därmed gick inte hans super-intellekt fram. Därav skulle den stora twisten i boken verka väldigt, väldigt malplacerad. & jag måste medge att slutet de använde i filmen fungerar minst lika bra. MEN, trots omskrivningen av slutet, så misslyckades de radikalt med den största grejen angående det - sorgen. Det är en tragidi, detta, men efter att ha sett klart filmen så var det bara att rycka på axlarna och gå därifrån. Det är en stor moralisk fråga som ställs, men sorgen och frustrationen över att den är rätt i all sin hemskhet infann sig aldrig. Man fick aldrig uppleva hjältarnas hjälplöshet. Fail.


Annars - fightingscenerna var helt fantastiska, och filmen var vädligt bra gjord. Men av en anledning jag inte kan sätta fingret på så kändes den tråkig. Det var någonting som fattades bland alla välgjorda slow-motionsekvenser och tillbakablickar. Sen får den minus på det sätt som den förvirrade de som inte läst serien (notera hur jag pendlar mellan att kalla den bok och serie) med dess tillbakablickar och olika generationer av superhjältar. Det skulle det kanske ha spenderats mer tid på att ha underlättat.

All in all - 6/10

Mood: Trött i kroppen igen. Nyss tränat! Annars bara bra.
Listening to: MGMT - Kids (Oracular Spectacular (2007))

En annan anledning, vet jag, till att jag börja blogga är att jag tror jag är bättre än andra på det. Så är det nämnligen med mycket. Många jag känner, och inte känner, börjar med någonting & jag sitter där och tänker att... "fan, det där kan ju jag göra mycket bättre". Jag får väl se hur det går med det här i slutändan. Men men.

Helgen var mysig. Jag såg som sagt Watchmen, och tänkte skriva en recension av den nu snart. Efter det gled vi hem till mig och Madde och spelade poker. Det var väl inte sådär jättelyckat, själva pokerspelandet, men helheten var nice! De flesta gick tidigare, men vi höll väl på till 5-tiden jag, Christoffer och Nils. Madde fick lite för mycket och var tvungen att lägga sig, stackarn.

... Oj. Haha! Nu förstökte Luna hoppa från mitt skrivbord till hyllan (som är en av hennes favorite spots), men klarade inte hoppet och föll ner rakt i papperskorgen! Lilla, dumma katt.

"Gud vad fult ritad den är!"

Det har jag hört fyra stycken säga om tidningen som jag försökt få så många som möjligt att läsa. Jag är verkligen inget serietidningsfreak - jag läste Spiderman när jag var yngre, Mega Marvel hade jag ett par (men de tyckte jag var för tjocka för att läsa) och kalle ankas pocket (vem läst inte det?). Mer belevrad inom serietidningsvärlden än så är jag tyvärr inte, så jag har ingen expertis i området och har mycket, mycket lite att jämföra med när jag läser ett verk. Ändå så kände jag mig hemskt tvungen att läsa Watchmen, innan jag såg filmen, pga allt stohej kring den. "The most celebrated graphic novel of all time" har man ju fått höra ett antal gånger vid det här laget. Och jag kan ju säga som så att jag är ganska säker på att - även fast jag skulle få för mig att läsa flera serietidningar - så skulle Watchmen i en lång framtid från nu vara "The mest celebrated graphic novel" by Jonatan.

Efter att ha läst ut tidningens 12 nummer (ett för varje nummer i en klocka, som har ett symboliskt värde i serien. Varje nummer avslutas med en klocka, med blod slipprandes ned emot den, som är på sin väg emot klockslaget. För varje nummer så kommer blodet längre ner, och visarna kryper närmare & närmare sitt vertikala möte vid klockan tolv) så satt jag med en gammal, älskad känsla som jag ibland får när man har varit med om något "larger than life". Den där känslan (& det här diskuterade jag med Madde, och tack och lov visste hon vad jag menade) när man har sett/läst/hört/varit med om något som, när det är över, lämnar en med en känsla av tomhet. Man tycker att vad man än gör från & med nu kommer att vara otillräckligt jämfört med det man nyss upplevt. I mitt fall vill jag inte diskutera saken i fråga när denna känsla kryper över mig - jag tycker alla runt om kring mig bara är irriterande. De kan väl omöjligvis ha kunnat förstå storheten i det som hänt? Det är en väldigt mysig och samtidigt frustrerande (men på ett väldigt bra sätt) känsla som, när den infinner sig, jag är säker på att jag verkligen var med om något välgjort.

I det här fallet var det den otroliga geni med vilken Watchmen är skriven (och ritad!). De sista sidorna, efter det stora, stora klimaxet som från ingenstans kom som en bomb två nummer tidigare, flyger förbi. Alla stora frågor knyts samman och den tragedi som sker lämnar en andlös. Men det tar inte slut för det, och fler och fler händelser följer som lämnar läsaren i den samma hopplöshet som de avdankade superhjältarna befinner sig i.



Jag har viss förståelse varför folk påstår att serien är fult ritad. Om man jämför med dagens (tänker på Spawn, Spiderman, Witchblade, etc) verk är den ingenting. Konstnären (jag tänker inte låtsas om att jag vet vad han heter) målar kanske inte så snyggt som ovan nämnda serier, men hans detaljrikedom i större bilder & vyer är väldigt imponerande nontheless. MEN - what I'm getting at - är hur den är ritad rent stilistiskt. Jag pratar inte om tecknar-stilen. Jag pratar om upplägget. Hur magiskt snyggt, vid större händelser, rutorna är målade i form av utzoomningar, inzoomningar, övergångar... Den är målad på det sätt som passar serien bäst - att ge ett sjukt stort eftertryck på den väldigt välskrivna storyns ord. Och det är faktiskt, i det här fallet, värt mycket mer än hur snygg Spawn är ritad.

Jag ska se Watchmen, filmen, ikväll. Äntligen.
Jag har kollat igenom trailerna på tok för många gånger, och är sjukt pepp. Jag hoppas att filmen kan lämna mina kompisar (som inte läst serien) med samma känsla som jag fick av serien. If so (& jag kan uppleva den på nytt) så är jag väldigt, väldigt nöjd.

Mood: Trött i benen efter springturen idag, och ont i axlarna efter (?) styrketräningen
Listening to: Bon Iver - For Emma (For Emma, Forever Ago (2008))

Gud vad jobbigt. Jag känner redan att jag börjar bli beroende av det här. Eller ja, beroende är ju ett starkt ord. Men eftersom jag inte har något bättre för mig, då Madelene ligger och vilar [och jag inte har någon lust till något annat antar jag], så sitter jag och läser om hur man ska koda & ha sig för att få sin lilla gulleligullblogg fin för de stora massorna. Det är som när man gjorde sin myspace när det begav sig & man skulle ha förståelse för webdesign. Hugaligen.
Jag orkar verkligen inte ta itu med det förens jag vet om jag orkar hålla igång den här saken. Så det får se ut som skit, även fast jag stör mig på det. Älskar att ha det prydligt, och designa. Som min (haha, can't believe I'm taking this up) myspace! Den blev jag nöjd med, i all sin enkelhet. Kommer också ihåg när jag satt med min lunarstormsida när jag var... 13? och skulle ha hela dikten från Sagan om Ringen (ni vet, one ring to the dwarves blabla) snyggt uppskriven i avtagande (& matchande!) färgnyanser från topp till botten. Tog jag vet inte hur många timmar.

Vad jag försöker säga är att sånt är kul, och någon gång ska jag ta itu med det här också om det passar sig!
Bai

Ska försöka undvika något klämkäckt "Hej, jag heter..."-inlägg då jag har en stark känsla av att a) det inte behövs, då de få som läser detta vet bra mycket väl om vem jag är och b) om det väl, mot högsta förmodan, kom någon vilsen, stackars skäl för att stirra på ett ensamt blogginlägg så skulle han/hon fan ändå inte bry sig om någon pinsam presentation.

Men ja, för du som jag känner och vet vem jag är och på något vis fått för dig att det här första inlägget ska vara skoj - hej, välkommen, osv.

Jag är själv väldigt skeptisk till hur det här skrivandet kommer att gå egentligen, men jag är smart nog att fatta att (även fast jag själv må anse att jag skriver bra) den här bloggen inte kommer bli någon hit. Jag tvivlar på att de saker jag tänker skriva om mest har en gemensam nämnare hos läsare. Min musiksmak kommer vara en stor del, helt klart - men av mina kompisar så har jag inte en enda som jag helt delar musiksmak med. Bits and pieces here and there, men helt? Nej. Tur som är så har jag en väldigt stor, bred korg att ta ifrån när det kommer till vad jag lyssnar på, så något måste jag väl kunna intressera med.
Film tänkte jag skriva om också. Jag må, från en stund till en annan, inbilla mig själv att jag har någon form av bra koll på film - och jag kan ju varna för att det kommer märkas (i detta tillfälle ni får säga ngt drygt & ta ner mig på jorden igen) - när jag egentligen inte har det, i jämförelse med mina goda, nära vänner som är väldigt kunniga inom just film. Men det finns ett stort intresse här som de har smittat mig, och jag tänker försöka göra mitt bästa till åsikter & recensioner.

Mer därtill tänkte jag väl skriva om trivial skit, såsom mitt liv. Jag har dock planerat att avstå ifrån att  lägga upp långa låttexter (även fast jag är säker på att de kommer finnas väldigt många i mindre storlek. ledsen) och ha långa utläggningar om problem i mitt förhållande, eller deppiga dagar. I know you don't want to read that. Så det slipper du. Ritar gör jag ju också, och ska försöka få upp ett eller annat verk tänkte jag. Ingenting gammalt, god forbid.

Men ja, jag får väl se hur länge det dröjer innan jag orkar börja skylta med denna.
Tills dess, eh.
Bai.