No one is gonna love you more than I do
Mood: Crap
Listening to: Band of Horses - Is There a Ghost (Cease to Begin (2007))
Var på varlborgs"fest" nu innan... Fy fan vad tråkigt det var. Och vems fel var det? Jo, mitt. Jag är för jävla tråkig, på alla sätt och vis. Jag kan inte prata med folk. Jag kan inte verka intressant & få folk att vilja prata med mig. Jag är inte socialt förberedd på något sätt och vis. Folk tittar på mig och ger mig blickar som säger "Hur fan kan den där ens ha flickvän? Han är tråkig, ful & bara alltmänt jobbig". Jag var med mina närmare polare ifrån klassen. Vi var i princip bara folk jag kände / mött innan. Men ändå kunde jag fan inte komma på något att säga eller något att göra. Sen ser man dessa under till människor som bara dyker upp på en plats, känner inte en jävel, och börjar prata med alla samtidigt. De börjar hålla tal om sina upplevelser och man tittar på dem & upptäcker hur fascinerad man är & bara önskar, önskar att man vore som dem. Jag hatar att vara blyg. Jag hatar att inte kunna få nya kompisar. Jag hatar att vara allmänt tråkig.
Så vad är positivt? Musiken... det är väl det enda. Ni tittar på klockan och undrar "Varlborgsfest? Vad gör han hemma redan nu?". Bra fråga. Jag stack där ifrån innan det var ens långt från slut. Jag kände mig bara jobbig. & Jag längtade hem till min musik & ensamheten. Pinsamt nog är det så - jag flyr ifrån kravet ifrån att vara social och trevlig för att istället umgås med de få goda vänner jag med lätthet kan prata med (via msn) & mig själv. Jag borde gråta.
Jag skriver knappt någonting här heller. Jag kommer väl på saker att skriva, men jag kan itne ta mig i kragen och göra det. Suck. Så, ja - ledsen. Jag driver knappast någon intressant blogg, men jag ber om ursäkt för de som då och då tar sig tiden att faktiskt kolla ifall jag skrivit något eller inte. Er vill jag för övrigt tacka. Det är kul att känna en form av bekräftelse i form av att ni undrar vad som händer med mig & vad jag skriver om. Det gör mig glad.
Listening to: Band of Horses - Is There a Ghost (Cease to Begin (2007))
Var på varlborgs"fest" nu innan... Fy fan vad tråkigt det var. Och vems fel var det? Jo, mitt. Jag är för jävla tråkig, på alla sätt och vis. Jag kan inte prata med folk. Jag kan inte verka intressant & få folk att vilja prata med mig. Jag är inte socialt förberedd på något sätt och vis. Folk tittar på mig och ger mig blickar som säger "Hur fan kan den där ens ha flickvän? Han är tråkig, ful & bara alltmänt jobbig". Jag var med mina närmare polare ifrån klassen. Vi var i princip bara folk jag kände / mött innan. Men ändå kunde jag fan inte komma på något att säga eller något att göra. Sen ser man dessa under till människor som bara dyker upp på en plats, känner inte en jävel, och börjar prata med alla samtidigt. De börjar hålla tal om sina upplevelser och man tittar på dem & upptäcker hur fascinerad man är & bara önskar, önskar att man vore som dem. Jag hatar att vara blyg. Jag hatar att inte kunna få nya kompisar. Jag hatar att vara allmänt tråkig.
Så vad är positivt? Musiken... det är väl det enda. Ni tittar på klockan och undrar "Varlborgsfest? Vad gör han hemma redan nu?". Bra fråga. Jag stack där ifrån innan det var ens långt från slut. Jag kände mig bara jobbig. & Jag längtade hem till min musik & ensamheten. Pinsamt nog är det så - jag flyr ifrån kravet ifrån att vara social och trevlig för att istället umgås med de få goda vänner jag med lätthet kan prata med (via msn) & mig själv. Jag borde gråta.
Jag skriver knappt någonting här heller. Jag kommer väl på saker att skriva, men jag kan itne ta mig i kragen och göra det. Suck. Så, ja - ledsen. Jag driver knappast någon intressant blogg, men jag ber om ursäkt för de som då och då tar sig tiden att faktiskt kolla ifall jag skrivit något eller inte. Er vill jag för övrigt tacka. Det är kul att känna en form av bekräftelse i form av att ni undrar vad som händer med mig & vad jag skriver om. Det gör mig glad.
Hey, I've got nothing to do today but smile.
Mood: Trött & less
Listening to: Four Year Strong - Wrecked 'em? Damned near killed 'em! (Rise or Die Trying (2007)
Vad ska man skriva om i all sin besvikelse?
Jag länkar något som min broder gav mig - helt hilarious!
Listening to: Four Year Strong - Wrecked 'em? Damned near killed 'em! (Rise or Die Trying (2007)
Vad ska man skriva om i all sin besvikelse?
Jag länkar något som min broder gav mig - helt hilarious!
Btw.
Mood: *Rap*
Listening to: Simon and Garfunkel - The Only Living Boy in New York (Bridge Over Troubled Water (1970))
Juste, btw -
Är det någon som har en Spotiy invite? Jag känner att det börjar bli dags att pröva den där makapären. Har väldigt stor lust att komponera spellistor att dela med mig utav, & lyssna på andras.
Nu borde jag sova.
Listening to: Simon and Garfunkel - The Only Living Boy in New York (Bridge Over Troubled Water (1970))
Juste, btw -
Är det någon som har en Spotiy invite? Jag känner att det börjar bli dags att pröva den där makapären. Har väldigt stor lust att komponera spellistor att dela med mig utav, & lyssna på andras.
Nu borde jag sova.
Hultsfred
Mood: Håret kliar!
Listening to: Simon and Garfunkel - Cecilia (Bridge Over Troubled Water (1970))
Hultsfred är väldigt aktuellt för min del det här året igen, för de som inte vet. Banden är väl inte suuuperbra, men mer än tillräckligt för att jag skulle köpa biljett. Det som fick mig att köpa, utan tvekan, var såklart att The Killers kommer. Att äntligen få se The Killers live är mer eller mindre en dröm som blir sann. Eller ja, att få se & sjunga med i All These Things That I've Done är en dröm som blir sann. Fy fan vad jag ska vara precis perfekt packad & glad. Sen så kommer ju Kings of Leon också, vilket peppas minst lika mycket! Andra artister som jag måste se kan nog räknas på en hand, men bandsläppen fortsätter renga in nästan varje vecka - nu senast Totalt Jävla Mörker & Slagsmålsklubben, vilket fan inte går av för hackor!
Jag tänkte skriva om en annan underbar sak med Hultsfredsfestivalen som jag pratade med Christoffer om förra veckan. Detta är någonting som nästan, när man väl tänker på det, peppas lika mycket som banden. Jag menar, tältandet peppas inte så värst mycket, och inte bajjamajjorna heller för den delen. Umgänget är ju nice, och alkoholen som hör till, men det är ändå inte riktigt så bra så att man längtar efter det lika mycket som detta. Vad jag pratar om är det som man spenderar mycket tid med & alltid längtar efter att få lägga tänderna i när man är där - maten. Åh, Festivalmaten! Tackad vare gud som har skapat detta alldeles fantastiskt genialiska utbud av alldeles underbar mat.
Varför är den så mycket godare än vanlig snabbmat, you ask?
För det första - det finns ALLT. Från hamburgare till pizzaslices till grekiska kött-mackor till langos till munkar till tacotallrikar till chicken drumsticks till pommes frites tilll... Åh, you name it! Bara att skriva om det får mina näsborrar att känna av lukten av att stå utanför munk-vagnen en kväll när det är sådär precis lagom sommar-svalt, på väg till en spelning, och stå och vänta på att få sina munkar. Eller att ha köpt en nachotallrik efter en hård krök-afton precis bredvid Pampas-scenen när det är ett band som man inte alldeles nödvändigtvis måste se som spelar, och så kan man sitta där i solen och mumsa & not have a care in the world!
För det andra - ALLT du köper smakar godare än något du tidigare ätit av samma slag. Ta munkarna som exempel.. I have yet to eat a single donut as tasty as those på Hultsfred! Jag kan inte äta en munk vanligtvis utan att börja längta till Hultsfred när jag känner dess doft, och blir besviken när de inte smakar som de ska. Jag tror inte att festivalmaten görs med mer kärlek eller varsamhet än maten av samma slag som du brukar äta. Snarare är det väl tvärt om. Sannorligen så är det för att du är så jävla hungrig & utsvulten efter din hälsorika diet på alkohol & godis som gör att du uppskattar maten så många gånger mer än vad du vanligtvis skulle ha gjort.
Bara av att skriva om det här blev jag väldigt pepp på min lilla festival-sommar. Can't wait!
Listening to: Simon and Garfunkel - Cecilia (Bridge Over Troubled Water (1970))
Hultsfred är väldigt aktuellt för min del det här året igen, för de som inte vet. Banden är väl inte suuuperbra, men mer än tillräckligt för att jag skulle köpa biljett. Det som fick mig att köpa, utan tvekan, var såklart att The Killers kommer. Att äntligen få se The Killers live är mer eller mindre en dröm som blir sann. Eller ja, att få se & sjunga med i All These Things That I've Done är en dröm som blir sann. Fy fan vad jag ska vara precis perfekt packad & glad. Sen så kommer ju Kings of Leon också, vilket peppas minst lika mycket! Andra artister som jag måste se kan nog räknas på en hand, men bandsläppen fortsätter renga in nästan varje vecka - nu senast Totalt Jävla Mörker & Slagsmålsklubben, vilket fan inte går av för hackor!
Jag tänkte skriva om en annan underbar sak med Hultsfredsfestivalen som jag pratade med Christoffer om förra veckan. Detta är någonting som nästan, när man väl tänker på det, peppas lika mycket som banden. Jag menar, tältandet peppas inte så värst mycket, och inte bajjamajjorna heller för den delen. Umgänget är ju nice, och alkoholen som hör till, men det är ändå inte riktigt så bra så att man längtar efter det lika mycket som detta. Vad jag pratar om är det som man spenderar mycket tid med & alltid längtar efter att få lägga tänderna i när man är där - maten. Åh, Festivalmaten! Tackad vare gud som har skapat detta alldeles fantastiskt genialiska utbud av alldeles underbar mat.
Varför är den så mycket godare än vanlig snabbmat, you ask?
För det första - det finns ALLT. Från hamburgare till pizzaslices till grekiska kött-mackor till langos till munkar till tacotallrikar till chicken drumsticks till pommes frites tilll... Åh, you name it! Bara att skriva om det får mina näsborrar att känna av lukten av att stå utanför munk-vagnen en kväll när det är sådär precis lagom sommar-svalt, på väg till en spelning, och stå och vänta på att få sina munkar. Eller att ha köpt en nachotallrik efter en hård krök-afton precis bredvid Pampas-scenen när det är ett band som man inte alldeles nödvändigtvis måste se som spelar, och så kan man sitta där i solen och mumsa & not have a care in the world!
För det andra - ALLT du köper smakar godare än något du tidigare ätit av samma slag. Ta munkarna som exempel.. I have yet to eat a single donut as tasty as those på Hultsfred! Jag kan inte äta en munk vanligtvis utan att börja längta till Hultsfred när jag känner dess doft, och blir besviken när de inte smakar som de ska. Jag tror inte att festivalmaten görs med mer kärlek eller varsamhet än maten av samma slag som du brukar äta. Snarare är det väl tvärt om. Sannorligen så är det för att du är så jävla hungrig & utsvulten efter din hälsorika diet på alkohol & godis som gör att du uppskattar maten så många gånger mer än vad du vanligtvis skulle ha gjort.
Bara av att skriva om det här blev jag väldigt pepp på min lilla festival-sommar. Can't wait!
The only living boy in new york
Mood: 's good!
Listening to: Simon and Garfunkel - Bridge Over Troubled Water (Bridge Over Troubled Water (1970))
Härlig dag idag, och det är nog till störst del vädret jag har att tacka för det. Efter skolan så åkte jag, Stefan, Nils, Erik & Erika till ÖB i Stefans vrålåk & handlade riktiga utomhusgrillar för 100kr, samt solstolar. Efter det bar det av hem för att grilla utanför deras lägenheter i solen. Skitnajs! Några andra infann sig på plats senare dessutom, så vi var ett gäng. Kycklingklubborna vi köpt blev dock lite väl brända då vi var på tok för ivriga (hungriga) för att orka vänta på att grillen blev något svalare. Ätbart var det dock i allra högsta grad. Marshmellowsen var nog bästa köpet dock.
Sen dess har jag inte gjort mycket mer. Madelene är i Göteborg då Underoath skulle spela. Imorgon skulle hon tydligen på Gayklubb, hah. Det visar sig nog hur lyckat det blir. Själv ska jag till Stockholm imorgon och stannar där hela helgen. På lördagen är det 50-års kalas (yay) i sollentuna (yay) hos min faster (yay). Martin har dock lovat att underhålla mig hela helgen, så jag tror besöket blir väldigt behagligt frånsett tiden jag är tvungen att spendera med familjen & släkt. Jag menar, släkt i all ära - men nog finns det andra saker jag hellre gör.
Listening to: Simon and Garfunkel - Bridge Over Troubled Water (Bridge Over Troubled Water (1970))
Härlig dag idag, och det är nog till störst del vädret jag har att tacka för det. Efter skolan så åkte jag, Stefan, Nils, Erik & Erika till ÖB i Stefans vrålåk & handlade riktiga utomhusgrillar för 100kr, samt solstolar. Efter det bar det av hem för att grilla utanför deras lägenheter i solen. Skitnajs! Några andra infann sig på plats senare dessutom, så vi var ett gäng. Kycklingklubborna vi köpt blev dock lite väl brända då vi var på tok för ivriga (hungriga) för att orka vänta på att grillen blev något svalare. Ätbart var det dock i allra högsta grad. Marshmellowsen var nog bästa köpet dock.
Sen dess har jag inte gjort mycket mer. Madelene är i Göteborg då Underoath skulle spela. Imorgon skulle hon tydligen på Gayklubb, hah. Det visar sig nog hur lyckat det blir. Själv ska jag till Stockholm imorgon och stannar där hela helgen. På lördagen är det 50-års kalas (yay) i sollentuna (yay) hos min faster (yay). Martin har dock lovat att underhålla mig hela helgen, så jag tror besöket blir väldigt behagligt frånsett tiden jag är tvungen att spendera med familjen & släkt. Jag menar, släkt i all ära - men nog finns det andra saker jag hellre gör.
Don't believe this girl she preaches mayhem.
Mood: Trött, less & sur
Listening to: Dream Theater - New Millenium (Falling Into Infinity (1997))
Men hurra.
Skrev nyss ett långt jävla rant men det verkar ha försvunnit spårlöst efter att jag klickade på publicera.
That's just... fuck.
Listening to: Dream Theater - New Millenium (Falling Into Infinity (1997))
Men hurra.
Skrev nyss ett långt jävla rant men det verkar ha försvunnit spårlöst efter att jag klickade på publicera.
That's just... fuck.
Konstigt ideal?
Mood: Less
Listening to: Four Year Strong - Prepare to be Digitally Manipulated (Rise or Die Trying (2007))
Sett denna? If not, see it (although I doubt you've missed it) så vet du vad jag snackar om.
Videon är ju den här ständiga Susan Boyle på Britain's Got Talent som visas överallt. Jag är nog lite sen med att göra ett rant om den nu, när all buzz i princip är över, men det är någonting jag stör mig något så extremt på.
Vad?
Jo, vad fan är grejen?
Jag ska säga vad grejen är - hon är ful som stryk och kan sjunga (och fan inte illa heller), det är vad grejen är. Och på grund av det blir hela världen chockad och kan inte tro sina ögon, och måste ställa sig upp och klappa händerna, och det måste vara tårar och långa svepningar över publiken med kamerorna och dommarna blir helt till sig och wow fy fan vad konstigt!!
Jag spyr.
Eller nej, jag spyr näst intill - för det är ju skitkul hela grejen. Susan Boyle är tydligen en ensamstående kvinna som bor ensam med sin katt & aldrig i hela sitt liv har kysst en man - och nu detta! Fy fan vad hon förtjänar varenda uns av den här berömmen. MEN. Hur stort tror ni det hade varit om Fröken Så Ung och Vacker kom och gjorde en liknande performance? Inte speciellt alls. Det är det som är hela grejen - bara för att hon ser ut som hon gör och är som hon är, då borde det väl inte vara mycket mer att hylla över än någon annan? Är det för att det är meningen att de som ser ut så som hon gör inte ska kunna göra vilket hon bevisligen är skitbra på? Jag tycker det är lite hånande alltihopa. Varför fan är det så att nästan alla började gråta när de såg klippet/framträdandet? Har alla dessa misslyckade Idol-deltagare (som i alla fall är fula & konstiga) verkligen skapat en så pass cynisk och förnedrande standard att när det väl kommer en Susan Boyle så suckar man i lättnad? En lättnad från Britney-Spears-kraven i samhället idag?
Aja, don't get me wrong, jag är glad att hon får uppmärksamhet. Men är det inte på fel vis?
Folk borde acceptera att musik är en konst, och kommer verkligen i alla möjliga former.
Listening to: Four Year Strong - Prepare to be Digitally Manipulated (Rise or Die Trying (2007))
Sett denna? If not, see it (although I doubt you've missed it) så vet du vad jag snackar om.
Videon är ju den här ständiga Susan Boyle på Britain's Got Talent som visas överallt. Jag är nog lite sen med att göra ett rant om den nu, när all buzz i princip är över, men det är någonting jag stör mig något så extremt på.
Vad?
Jo, vad fan är grejen?
Jag ska säga vad grejen är - hon är ful som stryk och kan sjunga (och fan inte illa heller), det är vad grejen är. Och på grund av det blir hela världen chockad och kan inte tro sina ögon, och måste ställa sig upp och klappa händerna, och det måste vara tårar och långa svepningar över publiken med kamerorna och dommarna blir helt till sig och wow fy fan vad konstigt!!
Jag spyr.
Eller nej, jag spyr näst intill - för det är ju skitkul hela grejen. Susan Boyle är tydligen en ensamstående kvinna som bor ensam med sin katt & aldrig i hela sitt liv har kysst en man - och nu detta! Fy fan vad hon förtjänar varenda uns av den här berömmen. MEN. Hur stort tror ni det hade varit om Fröken Så Ung och Vacker kom och gjorde en liknande performance? Inte speciellt alls. Det är det som är hela grejen - bara för att hon ser ut som hon gör och är som hon är, då borde det väl inte vara mycket mer att hylla över än någon annan? Är det för att det är meningen att de som ser ut så som hon gör inte ska kunna göra vilket hon bevisligen är skitbra på? Jag tycker det är lite hånande alltihopa. Varför fan är det så att nästan alla började gråta när de såg klippet/framträdandet? Har alla dessa misslyckade Idol-deltagare (som i alla fall är fula & konstiga) verkligen skapat en så pass cynisk och förnedrande standard att när det väl kommer en Susan Boyle så suckar man i lättnad? En lättnad från Britney-Spears-kraven i samhället idag?
Aja, don't get me wrong, jag är glad att hon får uppmärksamhet. Men är det inte på fel vis?
Folk borde acceptera att musik är en konst, och kommer verkligen i alla möjliga former.
I miss the patch of grey between the black and white
Mood: Trööööött
Listening to: Get Cape. WearCape. Fly. - I Spy (The Chronicles of a Bohemian Teenager (2006))
Åhhh Vårmusik! The joy! Fick ett plötsligt rus av vår & sommarkänslor när jag fick höra Sam Duckworth's röst. Detta åker ner på mp3'n på direkten! Är osäker på varför jag inte dammat av den här plattan tidigare.
Men men. Så vad händer? Inte ett dugg, faktiskt. Har läst i timmar de här senaste dagarna, and when I haven't så har jag antingen suttit här i min ensamhet med eller utan katterna på tangentbordet eller varit i Skäggetorp med Marcus & Christoffer (& Åsa, för den delen). Ni får väl ursäkta att ingenting har skrivits - har börjat skriva på saker men sen bara stönat & slängt skiten. Varit för lat helt enkelt. Men! Nyss såg jag något som var så sjukt ironiskt att jag bara måste skriva om det.
Okej, jag gillar änglar - om man missat det så är man lite halvdålig. Varför ska jag inte gå in på - men att rita änglar & se teckningar av dem är den enda relationen man möjligtvis kan ha till dem (innan man går vidare, eller dylikt), så det har alltid varit väldigt intressant för mig. Det har funnits en konstnär, DerekHess, vars verk jag varit sucker för i säkert 5 år nu. Han har ett eget klädbolag - Sthress clothing - och hans trademark är melankoliska bilder, ofta med änglar.
Hans tecknarstil är uppenbarligen väldigt, väldigt sketchig och "skitig", men få färger och mycket linjer. I love it. Det har varit väldigt, väldigt stor inspiration till mig själv när jag ritat, och länge, länge, länge har jag tänkt att om jag ska skaffa mig själv en tatuering, så ska det vara en i samma anda som DerekHess' änglar.
Nåväl - vad är det som är så ironisk nu då?
Jo, nyss, när jag av ren händelse lade mig framför tvn - vilket jag nästan aldrig gör nuförtiden - så flippade jag förbi LA Ink. Vad fan tror ni det är som försegår? Jo, både Derek Hess & ett stort fan till hans konst är där och tatuerar sig! Jag dog lite av avundsjuka - fanet fick tatuerat in en autograf av Derek under bilden också! Han tatuerade in bilden precis här över, med regnet, på sidan av magen. Fy fan alltså. "Han tog min idé!!" var allt jag kunde tänka. Det värsta är att det blev skitsnyggt.
Suck.
Listening to: Get Cape. WearCape. Fly. - I Spy (The Chronicles of a Bohemian Teenager (2006))
Åhhh Vårmusik! The joy! Fick ett plötsligt rus av vår & sommarkänslor när jag fick höra Sam Duckworth's röst. Detta åker ner på mp3'n på direkten! Är osäker på varför jag inte dammat av den här plattan tidigare.
Men men. Så vad händer? Inte ett dugg, faktiskt. Har läst i timmar de här senaste dagarna, and when I haven't så har jag antingen suttit här i min ensamhet med eller utan katterna på tangentbordet eller varit i Skäggetorp med Marcus & Christoffer (& Åsa, för den delen). Ni får väl ursäkta att ingenting har skrivits - har börjat skriva på saker men sen bara stönat & slängt skiten. Varit för lat helt enkelt. Men! Nyss såg jag något som var så sjukt ironiskt att jag bara måste skriva om det.
Okej, jag gillar änglar - om man missat det så är man lite halvdålig. Varför ska jag inte gå in på - men att rita änglar & se teckningar av dem är den enda relationen man möjligtvis kan ha till dem (innan man går vidare, eller dylikt), så det har alltid varit väldigt intressant för mig. Det har funnits en konstnär, DerekHess, vars verk jag varit sucker för i säkert 5 år nu. Han har ett eget klädbolag - Sthress clothing - och hans trademark är melankoliska bilder, ofta med änglar.
Hans tecknarstil är uppenbarligen väldigt, väldigt sketchig och "skitig", men få färger och mycket linjer. I love it. Det har varit väldigt, väldigt stor inspiration till mig själv när jag ritat, och länge, länge, länge har jag tänkt att om jag ska skaffa mig själv en tatuering, så ska det vara en i samma anda som DerekHess' änglar.
Nåväl - vad är det som är så ironisk nu då?
Jo, nyss, när jag av ren händelse lade mig framför tvn - vilket jag nästan aldrig gör nuförtiden - så flippade jag förbi LA Ink. Vad fan tror ni det är som försegår? Jo, både Derek Hess & ett stort fan till hans konst är där och tatuerar sig! Jag dog lite av avundsjuka - fanet fick tatuerat in en autograf av Derek under bilden också! Han tatuerade in bilden precis här över, med regnet, på sidan av magen. Fy fan alltså. "Han tog min idé!!" var allt jag kunde tänka. Det värsta är att det blev skitsnyggt.
Suck.
Arms for the poor
Mood: Cranky
Listening to: -
Idag var första dagen i skolan på vad som känns som en evighet. Såklart började jag klockan åtta, och efter 4 timmars sömn var konsten att komma upp ur sängen som alltid väldigt svår att greppa. Väl i skolan så blev jag varse om hur mycket jag ligger efter i matten, och bestämde mig för att det var hög tid att köpa den nya matteboken som jag behöver sen två veckor tillbaka. 365 kronor skulle den kosta, upptäckte jag på rasten. Ett litet alster på kanske 80 sidor är det. Jag är säker på att min fysikbok som är 5 gånger så tjock (och faktiskt har bilder) kostar lika mycket. Nåväl, fram till kassan och betala... Trodde jag.
Slut på pengar på kortet.
Det är den fucking 14'e och jag har 230kr på mitt konto. Jag måste köpa en bok som kostar 365kr OCH sedan ha råd med att överleva restrerande 11 dagar fram tills pengarna kommer. Sen måste jag också köpa biljetter upp till stockholm för att jag i princip lovat att infinna mig på min fasters 50års kalas.
The joy.
Listening to: -
Idag var första dagen i skolan på vad som känns som en evighet. Såklart började jag klockan åtta, och efter 4 timmars sömn var konsten att komma upp ur sängen som alltid väldigt svår att greppa. Väl i skolan så blev jag varse om hur mycket jag ligger efter i matten, och bestämde mig för att det var hög tid att köpa den nya matteboken som jag behöver sen två veckor tillbaka. 365 kronor skulle den kosta, upptäckte jag på rasten. Ett litet alster på kanske 80 sidor är det. Jag är säker på att min fysikbok som är 5 gånger så tjock (och faktiskt har bilder) kostar lika mycket. Nåväl, fram till kassan och betala... Trodde jag.
Slut på pengar på kortet.
Det är den fucking 14'e och jag har 230kr på mitt konto. Jag måste köpa en bok som kostar 365kr OCH sedan ha råd med att överleva restrerande 11 dagar fram tills pengarna kommer. Sen måste jag också köpa biljetter upp till stockholm för att jag i princip lovat att infinna mig på min fasters 50års kalas.
The joy.
Update!
Mood: Mjä.
Listening to: Bon Iver - Lump Sum (For Emma, Forever Ago (2008))
Påsk var okej, på gott och ont. Var trevligt att träffa föräldrar & syskon & släktingar, och äta god mat (vilket det alltid bjuds på när jag kommer upp - och alltid mina favoriträtter!). Madelene lyckades göra mig ursinnig i lördags, men eftersom jag till skillnad från henne är extremt dålig på att vara sur längre perioder (något jag alltid lovar mig själv att försöka bli bättre på) gick det snabbt över. Men ja, vi var i Stockholm och träffade Marcus och Åsa, och några till, då den planerade grillfesten i Skogås blåstes av pipan. Vi började tomhänta, köpte ett väldigt häftigt och respektingivande sexpack 3,5-or, men vi slutade ändå berusade tack vare Åsas frikostlighet. Vi kom hem igår, men ugh, jag har inte orkat skriva förns nu.
Jag borde väl gå och lägga mig nu egentligen då jag börjar vid åtta igen imorgon. Men om det är något jag är jävligt bra på så är det att inte lägga mig i tid.
Tänkte väl skriva huvudsakligen om två (väldigt skilda) saker ikväll:
1. Covers. Ni vet, låtar tagna av en annan artist & sedan spelad/sjungd av en annan. Det finns väl inget större fel med dem i sig, även fast jag alltid stört mig någorlunda på själva konceptet. Konceptet fungerar väl bra för den första, ofta avdankade artisten som framförde låten första gången - denne får en fet bunt cash & får höra sin låt på radion igen. Det blåses liksom nytt liv i musiken. Najs, najs. Men alla, är jag väldigt säker på, har stört sig något otroligt på när en populärartist tagit en gammal favoritlåt och sedan blivit sjukt populär med dess nya framförande med den. Varför? För låtens ursprungliga skapare nämns ingenstans! Det ska införas en regel - och det har jag tyckt väldigt länge - att efter coverns namn, när den uppförs av dess nya ägare, skall det stå, inom parantes, någon form av: "Originally performed by X". Om inte det går an så: "Cover". Inte det? Kanske: "I/we could never possibly write this song myself due to its greatness, so I/we stole it from X".
Blir så sur på att de gamla genierna inte får någon cred, och alla dumma, unga, obildade ungdomar tror att deras hjärndöda popidol skrivit skiten själv. Kräks.
2. Madelene ska flytta ut. Hon ska flytta till Uppsala till höstterminen börjar. Så alla våra saker ska delas upp, katterna ska säljas, och lägenheten blir någon annans att få uppleva lycka i. Vi gör inte slut, mind you, utan ska återgå till det underbara ting som kallas distansförhållande. Underbart. Varför? Jag vore dum om jag sa att jag inte förstod henne - hon har inga kompisar här förutom de hon delar med mig, och hon går på en lektion i veckan (just nu har hon en ledighet på två månader) - annars har hon ingenting att göra över huvud taget. Hon har till och med tröttnat på WoW. Så när hon var uppe i Uppsala förra veckan så fick hon försmak på det underbara studentlivet och ska själv pröva lyckan med det där uppe, tillsammans med hennes tjejkompisar.
To be continued.
Listening to: Bon Iver - Lump Sum (For Emma, Forever Ago (2008))
Påsk var okej, på gott och ont. Var trevligt att träffa föräldrar & syskon & släktingar, och äta god mat (vilket det alltid bjuds på när jag kommer upp - och alltid mina favoriträtter!). Madelene lyckades göra mig ursinnig i lördags, men eftersom jag till skillnad från henne är extremt dålig på att vara sur längre perioder (något jag alltid lovar mig själv att försöka bli bättre på) gick det snabbt över. Men ja, vi var i Stockholm och träffade Marcus och Åsa, och några till, då den planerade grillfesten i Skogås blåstes av pipan. Vi började tomhänta, köpte ett väldigt häftigt och respektingivande sexpack 3,5-or, men vi slutade ändå berusade tack vare Åsas frikostlighet. Vi kom hem igår, men ugh, jag har inte orkat skriva förns nu.
Jag borde väl gå och lägga mig nu egentligen då jag börjar vid åtta igen imorgon. Men om det är något jag är jävligt bra på så är det att inte lägga mig i tid.
Tänkte väl skriva huvudsakligen om två (väldigt skilda) saker ikväll:
1. Covers. Ni vet, låtar tagna av en annan artist & sedan spelad/sjungd av en annan. Det finns väl inget större fel med dem i sig, även fast jag alltid stört mig någorlunda på själva konceptet. Konceptet fungerar väl bra för den första, ofta avdankade artisten som framförde låten första gången - denne får en fet bunt cash & får höra sin låt på radion igen. Det blåses liksom nytt liv i musiken. Najs, najs. Men alla, är jag väldigt säker på, har stört sig något otroligt på när en populärartist tagit en gammal favoritlåt och sedan blivit sjukt populär med dess nya framförande med den. Varför? För låtens ursprungliga skapare nämns ingenstans! Det ska införas en regel - och det har jag tyckt väldigt länge - att efter coverns namn, när den uppförs av dess nya ägare, skall det stå, inom parantes, någon form av: "Originally performed by X". Om inte det går an så: "Cover". Inte det? Kanske: "I/we could never possibly write this song myself due to its greatness, so I/we stole it from X".
Blir så sur på att de gamla genierna inte får någon cred, och alla dumma, unga, obildade ungdomar tror att deras hjärndöda popidol skrivit skiten själv. Kräks.
2. Madelene ska flytta ut. Hon ska flytta till Uppsala till höstterminen börjar. Så alla våra saker ska delas upp, katterna ska säljas, och lägenheten blir någon annans att få uppleva lycka i. Vi gör inte slut, mind you, utan ska återgå till det underbara ting som kallas distansförhållande. Underbart. Varför? Jag vore dum om jag sa att jag inte förstod henne - hon har inga kompisar här förutom de hon delar med mig, och hon går på en lektion i veckan (just nu har hon en ledighet på två månader) - annars har hon ingenting att göra över huvud taget. Hon har till och med tröttnat på WoW. Så när hon var uppe i Uppsala förra veckan så fick hon försmak på det underbara studentlivet och ska själv pröva lyckan med det där uppe, tillsammans med hennes tjejkompisar.
To be continued.
Påsk!
Nu bär det av till Stockholm, familjen, och påskmiddag. Jag kommer hem på söndag!
Glad påsk och allt det där.
Glad påsk och allt det där.
10 mest peppade filmerna 2009!
Jag måste först säga att mina förväntningar för (det som är kvar utav) filmåret 2009 inte är höga alls. 2008 var ett mycket bra år, med väldigt många filmer där peppen låg hög (Dark Knight, Ironman, Tropic Thunder, Indiana Jones, The Wrestler..). För att skrapa ihop den här listan har jag till och med fått anstränga mig för att komma upp till det magiska talet 10.
Men säg vad som tycks, vilka filmer jag glömt, och säg din egna lista, så blir det en ömsesidig glädje för oss alla!
10. Ninja Assassin
Vem bryr sig om plotten med ett namn som Ninja Assassin anyway? Vad jag har förstått så är det klychan tränad-ninja-gör-uppror-mot-sin-tränare och shit hits the fan from there on. Tydligen regisserad av en kille som hade fötterna i båda senare Matrix-filmerna, så action kan man garanterat förvänta sig. Skådespelare? Inget att hänga i julgranen. Varför är den på listan? I brist på annat, helt enkelt.
9. 2012
De gamla goda Maya-indianerna förutsåg att världen skulle gå under 2012, vilket kanske en och annan har hört talas om. Att Roland Emmerich, en kille med mer än bara försmak för apolcalypsen med tanke på hans tidigare filmer som Indipendence Day, Godzilla, The Day After Tomorrow, regisserar det hela är ju kanske inte helt förvånande. Vi kan vänta oss mycket special-effekter och söndertrasade, kända sevärdheter. Något som får mig väldigt intresserad, dock, är rollistan med namn som John Cusack och Woody Harrelson.
8. Public Enemies
En gangster-rulle som utspelar sig på gamla goda 1930-talet. Vi snackar svarta rockar, hattar och Thombsons. Även här är det skådespelarna som gör den intressant - Johnny Depp slåss mot Christian Bale. Vilken clash! Andra favoriter som Giovanni Ribisi är med på ett hörn.
7. Avatar
En sci-fi rulle som ligger väldigt högt upp på mångas listor. Sigourney Weaver arbetar tillsammans med Aliens-regissören James Cameron igen, men vi har blivit lovade något helt annat än vad de gamla slemmiga kreaturen kunde bjuda på. Plotten går ut på att människan måste ge sig ut i rymden för att hitta en alternativ planet att bosätta sig på, och en ensam astronaut tvingas ge sig ut på det spännande uppdraget, och stöter sedan på med en ny form av liv.
6. Inglorious Basterds
Quentins nya är det mycket snack om, fast jag känner mig ändå lite skeptisk. En grupp specialtränade judar ska ge sig ut i Nazist-tyskland och döda så många nazister som möjligt, och återvända med deras skalpar. Att Brad Pitt är med är ju ingen hemlighet, men vi får också se Mike Myers, och höra Samuel L. Jackson som berättarröst
5. Pixar's Up
Jag kunde inte hjälpa än att bli helt kär i trailern till den här filmen. Pixar lyckas gång på gång göra väldigt orginella och vackra feel-good filmer som ständigt är en fröjd att se. Denne handlar kort och gott om en jävligt surig gubbe som får sitt hus att lyfta från marken med hjälp av hundratals ballonger. Can't wait!
4. Sherlock Holmes
Robert Downey Jr. som mästerdetektiven Sherlock Holmes. Tufft eller vad? Hans ständiga side-kick ska spelas av Jude Law, och den är regisserad av Snatch/Lock Stock-mannen Guy Ritchie. I'm more than curious.
3. X-Men Origins: Wolverine
Om man har missat att denna rulle är på gång så måste man ha levt under en sten. Hugh Jackman är tillbaka som håriga, brutala Wolverine till alla kvinnors fröjd. Men inte bara är det han vi får följa, utan alla andra klassiska X-Men hjältar är med (som inte dök upp i filmerna) såsom Gambit & Deadpool. Maffigt!
2. Harry Potter and the Half-Blood Prince
Älskade den här boken något förfärligt, och jag har länge väntat på att den ska bli film-klar. Det är den mörkaste boken i serien hittils, och jag förväntar mig väldigt mycket. Voldermorts historia ska porträtteras och hur skådespelaren som skall spela han som ung lyckas ska bli intressant att se.
1. Terminator: Salvation
Kan ni höra terminator vinjetten i huvudet? (DUM-DUM-DUM DUMDUM!) I know I can. Christian Bale må inte vara till allas tycke som John Connor, men jag är väldigt pepp på att äntligen få se hur framtiden ser ut när Skynet tagit över istället för att ytterligare en ny modell av Terminator kommer till vårat nu för att döda John. Det blir nog en jävla fartfylld resa, och även fast jag är mycket skeptisk för att den är bättre än 2'an så hoppas jag på att den lyckas höja upp serien efter 3'an fiasko.
Men säg vad som tycks, vilka filmer jag glömt, och säg din egna lista, så blir det en ömsesidig glädje för oss alla!
10. Ninja Assassin
Vem bryr sig om plotten med ett namn som Ninja Assassin anyway? Vad jag har förstått så är det klychan tränad-ninja-gör-uppror-mot-sin-tränare och shit hits the fan from there on. Tydligen regisserad av en kille som hade fötterna i båda senare Matrix-filmerna, så action kan man garanterat förvänta sig. Skådespelare? Inget att hänga i julgranen. Varför är den på listan? I brist på annat, helt enkelt.
9. 2012
De gamla goda Maya-indianerna förutsåg att världen skulle gå under 2012, vilket kanske en och annan har hört talas om. Att Roland Emmerich, en kille med mer än bara försmak för apolcalypsen med tanke på hans tidigare filmer som Indipendence Day, Godzilla, The Day After Tomorrow, regisserar det hela är ju kanske inte helt förvånande. Vi kan vänta oss mycket special-effekter och söndertrasade, kända sevärdheter. Något som får mig väldigt intresserad, dock, är rollistan med namn som John Cusack och Woody Harrelson.
8. Public Enemies
En gangster-rulle som utspelar sig på gamla goda 1930-talet. Vi snackar svarta rockar, hattar och Thombsons. Även här är det skådespelarna som gör den intressant - Johnny Depp slåss mot Christian Bale. Vilken clash! Andra favoriter som Giovanni Ribisi är med på ett hörn.
7. Avatar
En sci-fi rulle som ligger väldigt högt upp på mångas listor. Sigourney Weaver arbetar tillsammans med Aliens-regissören James Cameron igen, men vi har blivit lovade något helt annat än vad de gamla slemmiga kreaturen kunde bjuda på. Plotten går ut på att människan måste ge sig ut i rymden för att hitta en alternativ planet att bosätta sig på, och en ensam astronaut tvingas ge sig ut på det spännande uppdraget, och stöter sedan på med en ny form av liv.
6. Inglorious Basterds
Quentins nya är det mycket snack om, fast jag känner mig ändå lite skeptisk. En grupp specialtränade judar ska ge sig ut i Nazist-tyskland och döda så många nazister som möjligt, och återvända med deras skalpar. Att Brad Pitt är med är ju ingen hemlighet, men vi får också se Mike Myers, och höra Samuel L. Jackson som berättarröst
5. Pixar's Up
Jag kunde inte hjälpa än att bli helt kär i trailern till den här filmen. Pixar lyckas gång på gång göra väldigt orginella och vackra feel-good filmer som ständigt är en fröjd att se. Denne handlar kort och gott om en jävligt surig gubbe som får sitt hus att lyfta från marken med hjälp av hundratals ballonger. Can't wait!
4. Sherlock Holmes
Robert Downey Jr. som mästerdetektiven Sherlock Holmes. Tufft eller vad? Hans ständiga side-kick ska spelas av Jude Law, och den är regisserad av Snatch/Lock Stock-mannen Guy Ritchie. I'm more than curious.
3. X-Men Origins: Wolverine
Om man har missat att denna rulle är på gång så måste man ha levt under en sten. Hugh Jackman är tillbaka som håriga, brutala Wolverine till alla kvinnors fröjd. Men inte bara är det han vi får följa, utan alla andra klassiska X-Men hjältar är med (som inte dök upp i filmerna) såsom Gambit & Deadpool. Maffigt!
2. Harry Potter and the Half-Blood Prince
Älskade den här boken något förfärligt, och jag har länge väntat på att den ska bli film-klar. Det är den mörkaste boken i serien hittils, och jag förväntar mig väldigt mycket. Voldermorts historia ska porträtteras och hur skådespelaren som skall spela han som ung lyckas ska bli intressant att se.
1. Terminator: Salvation
Yes!
Mood: Eh.
Listening to: -
YES!
16,75 kronors bonus på hemköpskortet!!
Listening to: -
YES!
16,75 kronors bonus på hemköpskortet!!
Minnen
Mood: Ensam
Listening to: Editors - An End Has a Start (An End Has a Start (2007))
Jag började läsa igenom min gamla helgon-dagbok (haha, ja) som jag förut alltid skrev väldigt flitigt i, och ramlade över en rolig historia som jag hade glömt.
The stage: För två år sedan nu snart så höll jag, Martin, Christoffer, Tobbe, Filip... Uh, och en massa andra, på att spela in en Zombie-film till Christoffer och Martins projektarbete i deras tredje år på gymnasiet. Vi höll på mycket med film då, då alla dem är amatör-filmskapare på fritiden. Men hur som helst var detta deras mest seriösa film-projekt hittils, och allt var väldigt seriöst. Vi filmade allting i Skogås, och mycket utav det hemma i Christoffers lägenhet. Då det var en Zombie-film så innefattar det såklart blod och våld och skrik, etc. Aja, direkt taget från min dagbok:
"Vi filmade idag också. Klockan halv tio började vi, duktiga som vi är. Det var rätt tungt (milt uttryckt) att gå upp, och jag hann inte äta någon frukost, men det hela artade sig väl rätt okej ändå. Vi filmade bara inomhus scener & ja, det flöt väl ändå rätt bra. Vi fick ihop några minuters film. Haha. Tobbe skulle blodas ner & sen komma instormandes i lägenheten, och sen skulle alla vi börja tjafsa om en massa grejer – högljutt. Allt gick bra och vi tyckte det började bli dags för något att äta, så Bullen fick agera springpojke och köpa en massa beställningar åt filmcrew’et. Jag fick nöja mig med två torra lussekatter för 12 kronor. Nåväl. Hur som haver så utropar Filip plötsligt på skoj att Snuten är här, och att vi ska gömma oss, haha. Jag tittar ut och ser en polisbil som mycket riktigt är där & har kört upp till precis utanför huset & två konstaplar kliver ut. Vi återgår hur som helst tillbaka till maten. Någon minut senare ringer det på dörren. Gissa vilka som kom för att hälsa på? Jo, farbror fucking polisen! Åh, det var så galet alltihopa. Först begärde den kvinnliga konstapeln (vilket ordentligt språk jag använder!) att få tala med lägenhetsinnehavaren. Men Bullens mamma hade åkt på ett möte, så det var ingen vuxen där, så hon fick komma in i hallen och prata med Bullen istället. Tydligen så hade de fått ett samtal om att det pågick någon form av bråk eller misshandel i huset, och att den dörren vi befann oss innanför hade pekats ut. Tydligen hade en kvinnoröst hörts ropa ”Nej jag vill inte!” eller dylikt, och de hade åkt dit med blåljus och hela köret! Vi förklarade såklart snabbt att vi höll på att spela in en film, och att Tobbe som såg väldigt... ja… Nedblodad ut, endast var dränkt i låtsasblod. Jaha, då ville de allt ta sig en titt på blodet för att försäkra sig om att det inte var riktigt. Väldigt bestämd var hon, den kvinnliga konstapeln. Då frågade hon om det inte var någon annan i lägenheten förutom oss sex killar, och Bullen svarade dumstridigt ja på frågan. Filip var dock snabb med att kasta in att Cissi –Bullens flickvän - ju var här och sov på undervåningen. Hon hade sovit över hos Bullen dagen innan, och eftersom vi skulle filma och de hade varit uppe sent så ville hon gå och lägga sig igen. Då ville konstapeln att Bullen skulle gå och väcka henne, och när hon väl kom upp såg hon ju, ja, väldigt misstänksam ut, med tanke på omständigheterna. Hon hade bara morgonrock på sig, och håret var åt alla håll och hon såg väldigt allmänt medtagen ut. Och där står vi, sex killar, med kamera och hela köret – och det kunde ha verkat som att vi undvikit att berätta att hon befann sig på undervåningen. Så då skulle den kvinnliga konstapeln allt ta sig ett seriöst snack med Cissi för att försäkra sig om att vi inte varit dumma mot henne eller något. Men ja, i alla fall, så berättade den andra polisen att det var en till polisbil på väg hit, också den i full fart med blåljus och hela köret. Det löste väl sig i alla fall, även fast den kvinnliga polisen fortfarande såg hemskt misstänksam ut. Det värsta var i alla fall att ifall det hade hänt igen så skulle VI ha kunnat bli bötfällda för falskt alarm! Liksom, wha?! Vi har ju inte ringt in något? Jaha, men tydligen så ska man ringa in till polisen och säga att man ska spela in filmer av den här sorten, och också säga till grannarna så att de vet, så att det inte blir några missuppfattningar. Komiskt va, alltihopa?
En rolig detalj är att Filip tydligen såg dem genom fönstret efter att de gått, och att båda två skrattade. Det måste ju ha varit väldigt förnedrande för dem, på ett vis."
Vad som hände med filmen?
Ja, jo, den är väl klar. På ett vis. Det finns ju en trailer på youtube. Filmen är liksom klar. Men DVD-boxen som de så länge suttit och knåpat med är inte klar to this day - mer än ett år sedan den blev färdig. Vi som fått en fet lista med folk som ville köpa den till och med! Ah well.
Over and out!
Listening to: Editors - An End Has a Start (An End Has a Start (2007))
Jag började läsa igenom min gamla helgon-dagbok (haha, ja) som jag förut alltid skrev väldigt flitigt i, och ramlade över en rolig historia som jag hade glömt.
The stage: För två år sedan nu snart så höll jag, Martin, Christoffer, Tobbe, Filip... Uh, och en massa andra, på att spela in en Zombie-film till Christoffer och Martins projektarbete i deras tredje år på gymnasiet. Vi höll på mycket med film då, då alla dem är amatör-filmskapare på fritiden. Men hur som helst var detta deras mest seriösa film-projekt hittils, och allt var väldigt seriöst. Vi filmade allting i Skogås, och mycket utav det hemma i Christoffers lägenhet. Då det var en Zombie-film så innefattar det såklart blod och våld och skrik, etc. Aja, direkt taget från min dagbok:
"Vi filmade idag också. Klockan halv tio började vi, duktiga som vi är. Det var rätt tungt (milt uttryckt) att gå upp, och jag hann inte äta någon frukost, men det hela artade sig väl rätt okej ändå. Vi filmade bara inomhus scener & ja, det flöt väl ändå rätt bra. Vi fick ihop några minuters film. Haha. Tobbe skulle blodas ner & sen komma instormandes i lägenheten, och sen skulle alla vi börja tjafsa om en massa grejer – högljutt. Allt gick bra och vi tyckte det började bli dags för något att äta, så Bullen fick agera springpojke och köpa en massa beställningar åt filmcrew’et. Jag fick nöja mig med två torra lussekatter för 12 kronor. Nåväl. Hur som haver så utropar Filip plötsligt på skoj att Snuten är här, och att vi ska gömma oss, haha. Jag tittar ut och ser en polisbil som mycket riktigt är där & har kört upp till precis utanför huset & två konstaplar kliver ut. Vi återgår hur som helst tillbaka till maten. Någon minut senare ringer det på dörren. Gissa vilka som kom för att hälsa på? Jo, farbror fucking polisen! Åh, det var så galet alltihopa. Först begärde den kvinnliga konstapeln (vilket ordentligt språk jag använder!) att få tala med lägenhetsinnehavaren. Men Bullens mamma hade åkt på ett möte, så det var ingen vuxen där, så hon fick komma in i hallen och prata med Bullen istället. Tydligen så hade de fått ett samtal om att det pågick någon form av bråk eller misshandel i huset, och att den dörren vi befann oss innanför hade pekats ut. Tydligen hade en kvinnoröst hörts ropa ”Nej jag vill inte!” eller dylikt, och de hade åkt dit med blåljus och hela köret! Vi förklarade såklart snabbt att vi höll på att spela in en film, och att Tobbe som såg väldigt... ja… Nedblodad ut, endast var dränkt i låtsasblod. Jaha, då ville de allt ta sig en titt på blodet för att försäkra sig om att det inte var riktigt. Väldigt bestämd var hon, den kvinnliga konstapeln. Då frågade hon om det inte var någon annan i lägenheten förutom oss sex killar, och Bullen svarade dumstridigt ja på frågan. Filip var dock snabb med att kasta in att Cissi –Bullens flickvän - ju var här och sov på undervåningen. Hon hade sovit över hos Bullen dagen innan, och eftersom vi skulle filma och de hade varit uppe sent så ville hon gå och lägga sig igen. Då ville konstapeln att Bullen skulle gå och väcka henne, och när hon väl kom upp såg hon ju, ja, väldigt misstänksam ut, med tanke på omständigheterna. Hon hade bara morgonrock på sig, och håret var åt alla håll och hon såg väldigt allmänt medtagen ut. Och där står vi, sex killar, med kamera och hela köret – och det kunde ha verkat som att vi undvikit att berätta att hon befann sig på undervåningen. Så då skulle den kvinnliga konstapeln allt ta sig ett seriöst snack med Cissi för att försäkra sig om att vi inte varit dumma mot henne eller något. Men ja, i alla fall, så berättade den andra polisen att det var en till polisbil på väg hit, också den i full fart med blåljus och hela köret. Det löste väl sig i alla fall, även fast den kvinnliga polisen fortfarande såg hemskt misstänksam ut. Det värsta var i alla fall att ifall det hade hänt igen så skulle VI ha kunnat bli bötfällda för falskt alarm! Liksom, wha?! Vi har ju inte ringt in något? Jaha, men tydligen så ska man ringa in till polisen och säga att man ska spela in filmer av den här sorten, och också säga till grannarna så att de vet, så att det inte blir några missuppfattningar. Komiskt va, alltihopa?
En rolig detalj är att Filip tydligen såg dem genom fönstret efter att de gått, och att båda två skrattade. Det måste ju ha varit väldigt förnedrande för dem, på ett vis."
Vad som hände med filmen?
Ja, jo, den är väl klar. På ett vis. Det finns ju en trailer på youtube. Filmen är liksom klar. Men DVD-boxen som de så länge suttit och knåpat med är inte klar to this day - mer än ett år sedan den blev färdig. Vi som fått en fet lista med folk som ville köpa den till och med! Ah well.
Over and out!
Måste man ha en poäng?
Mood: Vet ej
Listening to: Kings of Leon - Ragoo (Because of the Times (2007))
Känns som jag har någon form av skrivkramp! Hävt upp bloggen gång på gång för att skriva någonting, men jag kommer ingenvart. Antagligen för jag har saker jag vill skriva om, men lovat mig själv att inte tråka ut andra med. Eller så är det bara en bortförklaring för att jag egentligen inte vet hur jag ska kunna skriva om det. Suck.
Madelene kom hem igår i alla fall, efter att ha varit borta i nästan en och en halv vecka. Det var väl på både gott och ont antar jag. Jag hade tänkt att vi skulle äta ute idag, på någon restaurang. Men de planerna gick åt helvete då Madde inte har några pengar alls, och jag knappt något att hurra för heller. Det är dessutom typ 17 dagar tills pengar kommer igen också. Ska bli väldigt kul att se hur det kommer gå. Tänkt var det också att vi ska upp tillsammans till mina föräldrar nu på fredag och fira påsk där - men nu kanske inte Madde kan åka med och gäääh. Om man ändå bara kunde vinna på lotto eller något.
Appropå ingenting så gillar jag Linköping - det kommer alla möjliga angenäma band hit och spelar. För någon månad sen var jag ju och såg Opeth (så jävla bra) på Platens, och nu kommer Suburban Kids with Biblical Names till HG, samt Suis la Lune till Skylten. Massa skoj. Får se om jag tänker gå på de sistnämnda - har tyckt de är rätt tråkiga until recently, men men. Antar att denna trend med sevärdheter kommer att fortsätta dock, till mycket nöje.
Kul med så mycket kommentarer, btw. Keep it up!
/poänglöst inlägg.
Listening to: Kings of Leon - Ragoo (Because of the Times (2007))
Känns som jag har någon form av skrivkramp! Hävt upp bloggen gång på gång för att skriva någonting, men jag kommer ingenvart. Antagligen för jag har saker jag vill skriva om, men lovat mig själv att inte tråka ut andra med. Eller så är det bara en bortförklaring för att jag egentligen inte vet hur jag ska kunna skriva om det. Suck.
Madelene kom hem igår i alla fall, efter att ha varit borta i nästan en och en halv vecka. Det var väl på både gott och ont antar jag. Jag hade tänkt att vi skulle äta ute idag, på någon restaurang. Men de planerna gick åt helvete då Madde inte har några pengar alls, och jag knappt något att hurra för heller. Det är dessutom typ 17 dagar tills pengar kommer igen också. Ska bli väldigt kul att se hur det kommer gå. Tänkt var det också att vi ska upp tillsammans till mina föräldrar nu på fredag och fira påsk där - men nu kanske inte Madde kan åka med och gäääh. Om man ändå bara kunde vinna på lotto eller något.
Appropå ingenting så gillar jag Linköping - det kommer alla möjliga angenäma band hit och spelar. För någon månad sen var jag ju och såg Opeth (så jävla bra) på Platens, och nu kommer Suburban Kids with Biblical Names till HG, samt Suis la Lune till Skylten. Massa skoj. Får se om jag tänker gå på de sistnämnda - har tyckt de är rätt tråkiga until recently, men men. Antar att denna trend med sevärdheter kommer att fortsätta dock, till mycket nöje.
Kul med så mycket kommentarer, btw. Keep it up!
/poänglöst inlägg.
... another road that I can't go
Mood: Så jävla trött! (så kvalitén på nedastående text kräver en del överseende)
Listening to: The Appleseed Cast - Losing Touching Searching (Two Conversations (2003))
Nej, frukta inte, bloggen har inte givits upp riktigt ännu. Fortfarande krut i den här gubben, sörni'! Jag har bara varit väldigt upptagen med att inte ha varit hemma knappt alls sedan i fredags. En väldigt, väldigt lyckad helg, detta, allt som allt.
Efter en del dramatik så bar det iväg till Stockholm med x2000 som Martin betalat åt mig (tack som fan!). En del av denna dramatik bestod i hur pass nära jag var att missa detta tåg som jag blivit bjuden på. Jag satt nämligen på toaletten i godan ro & trodde mig ha väldigt mycket tid till övers när jag kom till insikten att jag endast hade några minuter på mig att ta mig till busstationen. Denne ligger visserligen inte längre än 4 minuter ner för vägen - men ni vet väl hur bussar är. Alltid lite för tidiga när man behöver att de ska vara försenade, vilket de alltid är när man är i god tid. Så ja, halvt andfådd efter joggingturen mot busstationen (och nästan precis framme) så ser jag den underbara synen av min enda möjlighet att spendera helgen i Stockholm bränna förbi i 40 km/h. Jaha. Beslutsam som jag är (eh) så vände jag med ens på klacken och började springa, inte jogga, hela vägen tillbaka mot lägenheten. Vid det här laget är jag väldigt utpumpad. Men tursamt nog så var läget som så att Marcus styrt sin kosa mot Stockholm tidigare i veckan, och jag lagit beslag på hans cykel - därför kunde jag snabbt hoppa på den och cykla mot centrum. För de som inte vet ligger centrum inte alls långt bort, och bussen tar en liten omväg (4 minuter max) för att komma dit för att sedan åka vidare. Jag hade alltså en möjlighet att cykla ikapp bussen.
När jag kommer till Ryd Centrum ser jag hur bussen, långt framför mig, svänger ut och kör in mot stationen där en, tacksamt nog, hop människor står och inväntar den. Men jag hade ändå tiden kvar det tog mig att komma dit, cykla lite till fram till närmaste cykelställ, stanna, gå av, låsa cykeln, och springa till bussen, för att hinna. Tack vare att någon okänd person sysslade med något konstigt vid den bakre dörren på bussen så stod den still i ytterligare en minut efter att alla hade gått på, och det gjorde att jag hann.
Fy fan vad jag var alldeles utpumpad då.
Men nog tackade jag Gud för att jag hann. Helt otroligt. Haha.
Besöket i Stockholm visade sig bli väldigt angenämt. Jag fick träffa, om än vissa väldigt brief, nästan hela gamla Stockholms-gänget. Martin hade en spelning med sitt elektronica-projekt Oxygen Overload (http://www.myspace.com/oxygenoverload) på en söderkrog vid namn Broder Tuck samma dag, vilket jag får återkomma att skriva mer ingående om. Needless to say - it was fucking awesome! Kolla upp honom för all del, om du har någon form av relation till elektronisk musik. Jag och Dani dansade så att svetten låg som ett hölje kring oss.
Lördagen åkte jag hem med Swebus & anlände inte till Stockholm förens vid efter tio-tiden på kvällen. Då var det bara att ta bussen hem, gosa med katterna och ge dem mat, sen åka in till staden igen för att ta en öl med Christoffer och Marcus (samt 4 av Christoffers släktingar) på Bishop Arms. Rackarns trevligt. Efter det stack vi hem till dem i Skägget och jag stannade tills in på småtimmarna. Gick hem. Sov. Vaknade. Åt. Gick dit igen igår & stannade hela dagen.
That's pretty much it I guess. Madelene verkar dissa mig totalt och ska vara borta ännu längre. Kul.
Men ja, nu ska jag ut på promenad i solskenet igen för att hänga med Marcus.
Men vi hörs väl.
Tja.
Listening to: The Appleseed Cast - Losing Touching Searching (Two Conversations (2003))
Nej, frukta inte, bloggen har inte givits upp riktigt ännu. Fortfarande krut i den här gubben, sörni'! Jag har bara varit väldigt upptagen med att inte ha varit hemma knappt alls sedan i fredags. En väldigt, väldigt lyckad helg, detta, allt som allt.
Efter en del dramatik så bar det iväg till Stockholm med x2000 som Martin betalat åt mig (tack som fan!). En del av denna dramatik bestod i hur pass nära jag var att missa detta tåg som jag blivit bjuden på. Jag satt nämligen på toaletten i godan ro & trodde mig ha väldigt mycket tid till övers när jag kom till insikten att jag endast hade några minuter på mig att ta mig till busstationen. Denne ligger visserligen inte längre än 4 minuter ner för vägen - men ni vet väl hur bussar är. Alltid lite för tidiga när man behöver att de ska vara försenade, vilket de alltid är när man är i god tid. Så ja, halvt andfådd efter joggingturen mot busstationen (och nästan precis framme) så ser jag den underbara synen av min enda möjlighet att spendera helgen i Stockholm bränna förbi i 40 km/h. Jaha. Beslutsam som jag är (eh) så vände jag med ens på klacken och började springa, inte jogga, hela vägen tillbaka mot lägenheten. Vid det här laget är jag väldigt utpumpad. Men tursamt nog så var läget som så att Marcus styrt sin kosa mot Stockholm tidigare i veckan, och jag lagit beslag på hans cykel - därför kunde jag snabbt hoppa på den och cykla mot centrum. För de som inte vet ligger centrum inte alls långt bort, och bussen tar en liten omväg (4 minuter max) för att komma dit för att sedan åka vidare. Jag hade alltså en möjlighet att cykla ikapp bussen.
När jag kommer till Ryd Centrum ser jag hur bussen, långt framför mig, svänger ut och kör in mot stationen där en, tacksamt nog, hop människor står och inväntar den. Men jag hade ändå tiden kvar det tog mig att komma dit, cykla lite till fram till närmaste cykelställ, stanna, gå av, låsa cykeln, och springa till bussen, för att hinna. Tack vare att någon okänd person sysslade med något konstigt vid den bakre dörren på bussen så stod den still i ytterligare en minut efter att alla hade gått på, och det gjorde att jag hann.
Fy fan vad jag var alldeles utpumpad då.
Men nog tackade jag Gud för att jag hann. Helt otroligt. Haha.
Besöket i Stockholm visade sig bli väldigt angenämt. Jag fick träffa, om än vissa väldigt brief, nästan hela gamla Stockholms-gänget. Martin hade en spelning med sitt elektronica-projekt Oxygen Overload (http://www.myspace.com/oxygenoverload) på en söderkrog vid namn Broder Tuck samma dag, vilket jag får återkomma att skriva mer ingående om. Needless to say - it was fucking awesome! Kolla upp honom för all del, om du har någon form av relation till elektronisk musik. Jag och Dani dansade så att svetten låg som ett hölje kring oss.
Lördagen åkte jag hem med Swebus & anlände inte till Stockholm förens vid efter tio-tiden på kvällen. Då var det bara att ta bussen hem, gosa med katterna och ge dem mat, sen åka in till staden igen för att ta en öl med Christoffer och Marcus (samt 4 av Christoffers släktingar) på Bishop Arms. Rackarns trevligt. Efter det stack vi hem till dem i Skägget och jag stannade tills in på småtimmarna. Gick hem. Sov. Vaknade. Åt. Gick dit igen igår & stannade hela dagen.
That's pretty much it I guess. Madelene verkar dissa mig totalt och ska vara borta ännu längre. Kul.
Men ja, nu ska jag ut på promenad i solskenet igen för att hänga med Marcus.
Men vi hörs väl.
Tja.
Hur lyssnar man på långa låtar?
För mig är långa låtar ingenting märkvärdigt. En låt på över 10 minuter är väldigt typiskt inom post-rock och proggressiv musik, men det finns också väldigt många "andra" band som vill ha någon form av "Episk" (ja, sett dem förklara det så i många fall) låt på sin skiva, som indirekt verkar innebära en längre låt. Senast jag hörde talas om detta var på 'Flames senaste, vilket jag inte har tagit mig tid till att lyssna på. Är det så att en platta med 12 stycken 3-4minuters låtar är lättare att ta sig till än en platta med 5 stycken 10-12minuters låtar?
Ja, för väldigt många är det nog så. För väldigt många är en lång låt någonting jobbigt som betyder mycket ansträngning, och de verkar aldrig sätta sig så som kortare låtar gör. Detta är förstås logiskt, korta låtar är repetitiva alster som i många fall är byggt upp på "hooks" som ska fånga en, med en höjdpunkt oftast i slutet på låten. Långa låtar får inte vara repetitiva, för då blir det med ens skittråkigt. Istället är det extremt mycket variation som fyller låten, och låtarna delas ofta upp i olika delar med i många fall ganska kraftiga skillnader från varandra. Att tycka om låtar är att hitta delar ur låten som man gillar, och det säger ju sig självt att dessa är svårare att hitta i en längre låt, vilket ger sin följd i att låten inte är lika lätt att gilla.
Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel.
Så hur ska man gå till väga för att lära sig lyssna på dem?
Första gångerna man hör låten så ska man ha öronen spända (och ofta ska det inte behövas) och hitta de delar i låten som man direkt känner "oj jävlar, den här biten var bra", även här brukar dessa befinna sig en lång bit in i låten. När man sedan lyssnar på låten igen ska man vilja komma tillbaka till den där biten, och för att göra det måste man lyssna igenom hela låten igen. Den här processen, genom att fokusera på vissa delar i låtarna, kommer leda till att resten av låtens charm - alla andra delar som i början inte visade sig vara bra - dyker upp. Ofta blir det så att efter man hört låten ett antal gånger har man helt ändrat uppfattning om vilken del i låten som är bäst. Men det är efter ett flertal lyssningar som man börjar uppskatta det viktigaste i längre låtar - den där specifika känslan som går som en röd tråd genom hela. Genom att ge låten en större längd får artisterna utrymme att förmedla mycket, mycket mer än vad de kan i en kortare låt. Inte fan är låten så lång för att det ska vara häftigt, för att de ska få lust att göra extra långa gitarrsolon för att de tycker det är skoj eller för att det är mer "episkt", och försöker klämma in så mycket skit som möjligt bara för att öka längden.
Nej. Varje del i låten har en betydelse, och hela låten, med alla dess delar, ska få en helhet.
Om man kan hitta denna så får man ut så mycket mer av musiken.
En annan sak som har väldigt stor betydelse i den charm som längre, mer advancerade låtar har är den att tiden det tar att tröttna på dem höjs exponsiellt. Varje gång man lyssnar på låten kan man upptäcka någonting nytt som inte märktes där innan, och de blir aldrig sådär förutsägbara som gör att vanlig musik dör & blir snarare jobbig än bra efter 5 lyssningar. Jag förstår helt ärligt inte hur radiostationer som spelar repetitiv, enkel musik klarar sig, då de spelar samma låtar 10 gånger varje dag. Om man sen lyssnar på den radiostationen varje dag så (vilket jag upplevt på diverse arbetsplatser) blir man bara irriterad var enda ständiga gång en låt spelas om igen.
Men ja. Hope that helps.
Ja, för väldigt många är det nog så. För väldigt många är en lång låt någonting jobbigt som betyder mycket ansträngning, och de verkar aldrig sätta sig så som kortare låtar gör. Detta är förstås logiskt, korta låtar är repetitiva alster som i många fall är byggt upp på "hooks" som ska fånga en, med en höjdpunkt oftast i slutet på låten. Långa låtar får inte vara repetitiva, för då blir det med ens skittråkigt. Istället är det extremt mycket variation som fyller låten, och låtarna delas ofta upp i olika delar med i många fall ganska kraftiga skillnader från varandra. Att tycka om låtar är att hitta delar ur låten som man gillar, och det säger ju sig självt att dessa är svårare att hitta i en längre låt, vilket ger sin följd i att låten inte är lika lätt att gilla.
Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel.
Så hur ska man gå till väga för att lära sig lyssna på dem?
Första gångerna man hör låten så ska man ha öronen spända (och ofta ska det inte behövas) och hitta de delar i låten som man direkt känner "oj jävlar, den här biten var bra", även här brukar dessa befinna sig en lång bit in i låten. När man sedan lyssnar på låten igen ska man vilja komma tillbaka till den där biten, och för att göra det måste man lyssna igenom hela låten igen. Den här processen, genom att fokusera på vissa delar i låtarna, kommer leda till att resten av låtens charm - alla andra delar som i början inte visade sig vara bra - dyker upp. Ofta blir det så att efter man hört låten ett antal gånger har man helt ändrat uppfattning om vilken del i låten som är bäst. Men det är efter ett flertal lyssningar som man börjar uppskatta det viktigaste i längre låtar - den där specifika känslan som går som en röd tråd genom hela. Genom att ge låten en större längd får artisterna utrymme att förmedla mycket, mycket mer än vad de kan i en kortare låt. Inte fan är låten så lång för att det ska vara häftigt, för att de ska få lust att göra extra långa gitarrsolon för att de tycker det är skoj eller för att det är mer "episkt", och försöker klämma in så mycket skit som möjligt bara för att öka längden.
Nej. Varje del i låten har en betydelse, och hela låten, med alla dess delar, ska få en helhet.
Om man kan hitta denna så får man ut så mycket mer av musiken.
En annan sak som har väldigt stor betydelse i den charm som längre, mer advancerade låtar har är den att tiden det tar att tröttna på dem höjs exponsiellt. Varje gång man lyssnar på låten kan man upptäcka någonting nytt som inte märktes där innan, och de blir aldrig sådär förutsägbara som gör att vanlig musik dör & blir snarare jobbig än bra efter 5 lyssningar. Jag förstår helt ärligt inte hur radiostationer som spelar repetitiv, enkel musik klarar sig, då de spelar samma låtar 10 gånger varje dag. Om man sen lyssnar på den radiostationen varje dag så (vilket jag upplevt på diverse arbetsplatser) blir man bara irriterad var enda ständiga gång en låt spelas om igen.
Men ja. Hope that helps.
Sol!
Mood: Not really sure. Vädret gör mig mycket gott, dock.
Listening to: Bon Iver - Creature Fear (For Emma, Forever Ago (2008))
ÅH vilket sjukt bra väder! Fy fasiken vad härligt det är. Har lust att gå och köpa en glass eller något, haha. Släppte ut katterna på balkongen också, och de blev alldeles till sig! Luna och Oliver lade sig i perfekt synk & började kråma och ålsa sig mot betongen. Luna gick sen upp och satte sig på bordet & kollade ut på landskapen, och såg väldigt ståtlig ut, medan Oliver var mest rädd för alla ljud en grupp barn gjorde precis nedanför. Pussy (get it?).
Nu ringde Christoffer också, så jag ska gå dit strax & umgås. Fick låna (eller ja, snarare tog) Marcus cykel igår då han skulle upp till Åsa, vilket var sjukt skönt idag när jag skulle till skolan. Men jag tror bestämt jag dissar den och går till Skäggetorp istället! Jag har nyss fyllt min iPod med en massa ny musik också, så jag är säker på att promenaden blir en mycket stor fröjd.
Aja, några andra recensioner jag tänkte ta mig i kragen och göra härnäst får bli, i musikväg, Fear Before the March of Flames' The Always Open Mouth, ett väldigt bra, nyhittat math-metal- band. Jävligt bra skit. Sen säkert Protest the Hero's Kezia & någon Kings of Leon platta. I filmväg Lost in Translation och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. The only thing holding me back är att det tar så jävla lång tid om man vill skriva en riktigt ingående recension - någonting som jag vill göra. Personligen avskyr jag typiska recensioner, som kryllar i alla tidningar, där ingeting riktigt fastställs. Det kan sägas lite om plotten, lite om skådespelarna, lite om fotot, och vad som är fel - men efter man läst alltihopa så känner man sig ändå inte mycket klokare på om man vill se den eller inte. Av en recension vill man veta om den är bra, varför i så fall, och tvärt om. Man vill ha åsikter, inte bara konkret fakta.
Juste, det tänkte jag säga - om ni vill jag ska recensera ngt så säg till. Doubt that will happen, men ja.
Nu ska jag ut i solen!
Ciao!
Listening to: Bon Iver - Creature Fear (For Emma, Forever Ago (2008))
ÅH vilket sjukt bra väder! Fy fasiken vad härligt det är. Har lust att gå och köpa en glass eller något, haha. Släppte ut katterna på balkongen också, och de blev alldeles till sig! Luna och Oliver lade sig i perfekt synk & började kråma och ålsa sig mot betongen. Luna gick sen upp och satte sig på bordet & kollade ut på landskapen, och såg väldigt ståtlig ut, medan Oliver var mest rädd för alla ljud en grupp barn gjorde precis nedanför. Pussy (get it?).
Nu ringde Christoffer också, så jag ska gå dit strax & umgås. Fick låna (eller ja, snarare tog) Marcus cykel igår då han skulle upp till Åsa, vilket var sjukt skönt idag när jag skulle till skolan. Men jag tror bestämt jag dissar den och går till Skäggetorp istället! Jag har nyss fyllt min iPod med en massa ny musik också, så jag är säker på att promenaden blir en mycket stor fröjd.
Aja, några andra recensioner jag tänkte ta mig i kragen och göra härnäst får bli, i musikväg, Fear Before the March of Flames' The Always Open Mouth, ett väldigt bra, nyhittat math-metal- band. Jävligt bra skit. Sen säkert Protest the Hero's Kezia & någon Kings of Leon platta. I filmväg Lost in Translation och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. The only thing holding me back är att det tar så jävla lång tid om man vill skriva en riktigt ingående recension - någonting som jag vill göra. Personligen avskyr jag typiska recensioner, som kryllar i alla tidningar, där ingeting riktigt fastställs. Det kan sägas lite om plotten, lite om skådespelarna, lite om fotot, och vad som är fel - men efter man läst alltihopa så känner man sig ändå inte mycket klokare på om man vill se den eller inte. Av en recension vill man veta om den är bra, varför i så fall, och tvärt om. Man vill ha åsikter, inte bara konkret fakta.
Juste, det tänkte jag säga - om ni vill jag ska recensera ngt så säg till. Doubt that will happen, men ja.
Nu ska jag ut i solen!
Ciao!
we're simply growing.
Mood: Indifferent.
Listening to: Gammal skit.
Haha. Fy fan vad härligt detta är; Jag pratade med Madde om musik och blev påmind om en skiva jag gav till henne för säkert två år sen, i början av vårat förhållande. Hon sa att hon hade den i sin hylla & jag kastade mig genast över den i ren nyfikenhet över vad fan det var på den. Matade in den direkt och WOW - snacka om blast from the past! I och med att jag lyssnar på den nu har jag antagligen mer glädje av den än hon någonsin försökte få. Tror inte hon lyssnade på den en enda gång - känner mig så hemskt uppskattad. 80% av alla 14 låtar lyssnar jag inte på längre, och jag har inte någon av dem kvar på datorn. Liksom... A Static Lullaby, The Haunted, Chiodos, Early to Bed, Hidden in Plain View, The Juliana Theory... Hade glömt vilken klychig smak jag hade!
Idag var en jobbig dag, till att börja med, men blev mycket bättre mot slutet tack vare kompisar.
Förstår helt ärligt inte varför jag inte träffar dem oftare. Jag har två goda kamrater här i Linköping som jag kände sedan innan jag flyttade ner, bara en 30-min promenad bort. Båda är helt underbart trevliga och vi har jättemycket gemensamt. Men ändå så kan jag istället för att ta mig dit sitta en hel kväll framför datorn. Why? Suck. Var oerhört skönt att träffa dem idag i alla fall, något jag behövde. Är relativt säker på att jag ska åka upp till stockholm till helgen också och träffa tripodens tredje ben, samt se en av hans spelningar. Ska bli kul, nu när Madde har bestämt sig för att ta itu med att träffa många av hennes gamla kompisar.
På tal om henne saknar jag henne redan så hemskt mycket, och hon kommer inte förns nästa tisdag. Det är om en vecka + en dag.
Fattar inte varför vi ska bråka hela tiden.
Är det någon av er dussin läsare som försökt sig på Moving Mountains efter recensionen? Berätta gärna i så fall. Vill inget annat hellre än att få folk att lyssna på dem, särskilt mina nära och kära.
Fan asså.. Jag är ju jävligt bra på att göra skivor! Alla låtar på denna som jag sitter och lyssnar på har skitbra övergångar, och de faller väldigt naturligt ihop med varandra. Känslorna i låtarna är också liknande, med början på skivan väldigt arg för att sedan gå till kärlek & sedan till... Um. Ångest. Haha. Näst sista spåret är Dream Theater's Space Dye Vest. Now that's some heavy shit. Ni som hört den (Christian?) vet säkert vad jag menar.
Aja. Nu känner jag att jag bara hoppar omkring mellan osammanhängande ämnen, och jag vet inte hur kul det är att läsa, så jag får call it quits.
Hare!
Listening to: Gammal skit.
Haha. Fy fan vad härligt detta är; Jag pratade med Madde om musik och blev påmind om en skiva jag gav till henne för säkert två år sen, i början av vårat förhållande. Hon sa att hon hade den i sin hylla & jag kastade mig genast över den i ren nyfikenhet över vad fan det var på den. Matade in den direkt och WOW - snacka om blast from the past! I och med att jag lyssnar på den nu har jag antagligen mer glädje av den än hon någonsin försökte få. Tror inte hon lyssnade på den en enda gång - känner mig så hemskt uppskattad. 80% av alla 14 låtar lyssnar jag inte på längre, och jag har inte någon av dem kvar på datorn. Liksom... A Static Lullaby, The Haunted, Chiodos, Early to Bed, Hidden in Plain View, The Juliana Theory... Hade glömt vilken klychig smak jag hade!
Idag var en jobbig dag, till att börja med, men blev mycket bättre mot slutet tack vare kompisar.
Förstår helt ärligt inte varför jag inte träffar dem oftare. Jag har två goda kamrater här i Linköping som jag kände sedan innan jag flyttade ner, bara en 30-min promenad bort. Båda är helt underbart trevliga och vi har jättemycket gemensamt. Men ändå så kan jag istället för att ta mig dit sitta en hel kväll framför datorn. Why? Suck. Var oerhört skönt att träffa dem idag i alla fall, något jag behövde. Är relativt säker på att jag ska åka upp till stockholm till helgen också och träffa tripodens tredje ben, samt se en av hans spelningar. Ska bli kul, nu när Madde har bestämt sig för att ta itu med att träffa många av hennes gamla kompisar.
På tal om henne saknar jag henne redan så hemskt mycket, och hon kommer inte förns nästa tisdag. Det är om en vecka + en dag.
Fattar inte varför vi ska bråka hela tiden.
Är det någon av er dussin läsare som försökt sig på Moving Mountains efter recensionen? Berätta gärna i så fall. Vill inget annat hellre än att få folk att lyssna på dem, särskilt mina nära och kära.
Fan asså.. Jag är ju jävligt bra på att göra skivor! Alla låtar på denna som jag sitter och lyssnar på har skitbra övergångar, och de faller väldigt naturligt ihop med varandra. Känslorna i låtarna är också liknande, med början på skivan väldigt arg för att sedan gå till kärlek & sedan till... Um. Ångest. Haha. Näst sista spåret är Dream Theater's Space Dye Vest. Now that's some heavy shit. Ni som hört den (Christian?) vet säkert vad jag menar.
Aja. Nu känner jag att jag bara hoppar omkring mellan osammanhängande ämnen, och jag vet inte hur kul det är att läsa, så jag får call it quits.
Hare!
