Hur lyssnar man på långa låtar?
Ja, för väldigt många är det nog så. För väldigt många är en lång låt någonting jobbigt som betyder mycket ansträngning, och de verkar aldrig sätta sig så som kortare låtar gör. Detta är förstås logiskt, korta låtar är repetitiva alster som i många fall är byggt upp på "hooks" som ska fånga en, med en höjdpunkt oftast i slutet på låten. Långa låtar får inte vara repetitiva, för då blir det med ens skittråkigt. Istället är det extremt mycket variation som fyller låten, och låtarna delas ofta upp i olika delar med i många fall ganska kraftiga skillnader från varandra. Att tycka om låtar är att hitta delar ur låten som man gillar, och det säger ju sig självt att dessa är svårare att hitta i en längre låt, vilket ger sin följd i att låten inte är lika lätt att gilla.
Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel.
Så hur ska man gå till väga för att lära sig lyssna på dem?
Första gångerna man hör låten så ska man ha öronen spända (och ofta ska det inte behövas) och hitta de delar i låten som man direkt känner "oj jävlar, den här biten var bra", även här brukar dessa befinna sig en lång bit in i låten. När man sedan lyssnar på låten igen ska man vilja komma tillbaka till den där biten, och för att göra det måste man lyssna igenom hela låten igen. Den här processen, genom att fokusera på vissa delar i låtarna, kommer leda till att resten av låtens charm - alla andra delar som i början inte visade sig vara bra - dyker upp. Ofta blir det så att efter man hört låten ett antal gånger har man helt ändrat uppfattning om vilken del i låten som är bäst. Men det är efter ett flertal lyssningar som man börjar uppskatta det viktigaste i längre låtar - den där specifika känslan som går som en röd tråd genom hela. Genom att ge låten en större längd får artisterna utrymme att förmedla mycket, mycket mer än vad de kan i en kortare låt. Inte fan är låten så lång för att det ska vara häftigt, för att de ska få lust att göra extra långa gitarrsolon för att de tycker det är skoj eller för att det är mer "episkt", och försöker klämma in så mycket skit som möjligt bara för att öka längden.
Nej. Varje del i låten har en betydelse, och hela låten, med alla dess delar, ska få en helhet.
Om man kan hitta denna så får man ut så mycket mer av musiken.
En annan sak som har väldigt stor betydelse i den charm som längre, mer advancerade låtar har är den att tiden det tar att tröttna på dem höjs exponsiellt. Varje gång man lyssnar på låten kan man upptäcka någonting nytt som inte märktes där innan, och de blir aldrig sådär förutsägbara som gör att vanlig musik dör & blir snarare jobbig än bra efter 5 lyssningar. Jag förstår helt ärligt inte hur radiostationer som spelar repetitiv, enkel musik klarar sig, då de spelar samma låtar 10 gånger varje dag. Om man sen lyssnar på den radiostationen varje dag så (vilket jag upplevt på diverse arbetsplatser) blir man bara irriterad var enda ständiga gång en låt spelas om igen.
Men ja. Hope that helps.
heh, you kinda make it sound like homework :)
Men långa, progressiva alster är inte på något sätt bättre än korta, hittiga låtar som sätter sig direkt som tuggummi under skon. De håller väl längre, men det gör 5 stycken hittiga låtar tillsammans så jag förstår inte vad problemet är?
Det har aldrig funnits något problem. Det jag skrev var:
"Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel."
Man får lyssna på hur mycket "korta låtar" man vill, men om man skiter i långa för att man inte orkar är det ju trist. Då vill jag ge tips hur man gör för att orka. Därav inlägget.
Men du vet hur folk är - grov generalisering - alla är lata. Snabba hitlåtar passar perfekt för mediekonsumenten on the run... klaga på vårat snabba samhälle istället för på människorna ;P
Kan långa låtar kopplas ihop med ekonomiskt svåra tider? När sedlarna gråter mynt så har man inte råd att spotta ur sig hur många hitlåtar som helst, utan då vill man ha mer långa låtar som håller längre?
Förstår hur man kan få det till att jag inte har mycket till övers för dagens hit-radio-musik, men det var inte menat att ha den tonen alls. Jag lyssnar och uppskattar personligen självklart korta, hit-låtar. Det finns inget fel i dem någonstans, eller de som lyssnar på dem.
Att på något vis koppla ihop ekonomi med musik ser jag som en hemsk sak att göra - och om det görs så är det bara sorgligt. Musik är en konst med väldigt många sätt & vis att uttrycka sig på. Om man låter ekonomin vara en drivande faktor för hur den uttryckningen sker, och man ändrar på det man egentligen vill göra... Då är det inte konst, då är det bara en pengar-strävande affär.
jag skulle säga att många gör det för pengarna,
Kan inte direkt se divor som t.ex. britney jobba på de lokala fiket för att hon ska få ihop tillräckligt med pengar för att leva på och sen göra musik hon vill på fritiden.
sen att använda henne som exempel är lite fel eftersom hon inte gör den själv, hon bara står på scen och mimar till den, lite Glada timmen på fredagar i lågstadiet över det hela.
Men då har jag en greppbar teori. Är det inte så att folk går på Britneys föreställningar för att de vill se henne som person? De vill få autograf av henne som person? Då gör det ingenting om singbacken och autotunen får göra allt jobbet =)
När jag tänker långa låtar så tänker jag på Pat Methenys platta 'The way up'. Det är fyra låtar som lika gärna skulle kunna vara en 67 minuter lång låt. Det fina med den är att den är så sublimt repetitiv. När man kommer till refrängen så har man redan hört den i 20 minuter, men man är inte trött på den. Istället blir det ett slags igenkännande som får en att tycka om låten(-arna) ännu mera.
Låten(-arna) i sig är ju minimalistisk(-a), vilket inbjuder till väldigt långa repetitiva låtar. Men man tröttnar inte eftersom det alltid är något nytt och spännande element som läggs till ovanpå allt det repetitiva.
Det är en skiva för den lite mera inbitna lyssnaren och inte så bra för en som är van vid treminuterslåtarna. Väldig bra och fin platta som man borde höra. Om inte annat så för att lära sig vad minimalism är för något.
@ Christian & Christer
Mjo, epitetet Britney väger säkerligen mycket mer än musiken hennes. Fast ja, hennes senaste alster har ju faktiskt varit snäppet vassare än "hit me baby one more time"... Fast det har ju inte mycket att göra med diskussionen från början.
Frågan är väl om pengar-kramande musik är 'bättre' eller 'sämre' i längden än kärleksfullt skapad musik?
Svaret borde helt klart vara nej.
@Tomas
Den typen av platta känner jag till, och har haft mycket nöje utav. Tänker exempelvis på Dream Theater's "Six Degrees of Inner Turbulence", disc 2, och Between the Buried and Me's "Colors" - här är hela plattan så gott som en låt, där den antagligen har blivit uppklippt för komersiella värden.
Vad spelar Pat Metheny för musik?
bättre och sämre är väl egentligen relativt (ja, jag älskar det ordet)
med tanke på att det faktiskt finns folk som tycker om musiken som egentligen bara görs för att tjäna pengar. Men för att dom ska kunna tjäna nått på det så kan det ju inte vara total jävla dynga heller, det kommer ju inte va nått framåtsträvande, utan mer som fillers. Det mesta e skit, men ibland kommer det nått guldkorn som är bättre än det vanliga.
Sen att det är samma sak med den andra sidan också e en annan sak, bara för att jag sätter hela mitt hjärta i att försöka göra nått bra beytder inte att det blir det, med största sannolikhet kommer det suga oavsett ^^
I slutändan, vem bryr sig egentligen om syftet bakom den så länge man tycker om musiken.
(har en känsla av att det dära blev lite osammanhängande) =)
@Jonatan
Precis vad jag menar =). Hittade Dream Theater plattan på Spotify och sitter och lyssnar nu. Jag tror snarare att låtar av den här längden delas upp på grund utav konstnärliga själ. Då varje dellåt representerar ett nytt perspektiv utav samma tema.
Pat Metheny spelar för det mesta ganska slick jazz. Men plattan som jag nämner är klassas nog snarare som jazz/progg. Starka progg influenser, fast utfört på ett ganska så jazzigt vis.
@christer
"Felet" med att göra musik för att tjäna pengar är att det konstnärliga får stryka på foten. Ur en estetisk synvinkel så skulle Britney lika gärna kunnat ställt sig på gatan och rapat. Båda utrycker ganska vanliga fenomen(kärlek kontra mätthet), men det saknar substans. Texterna hon sjunger faller platt i och med att musiken inte utrycker något utöver det hon sjunger. Mitt råd skulle vara att släppa en diktsamling.
not really buying that, bara för att man gör det enbart för pengarna betyder inte att det blir sämre på någotvis.
och om musik-branschen inte var ute efter pengar skulle dom inte bry sig om att man ladda ner deras låtar gratis.
Jag skulle kunna lägga in nån lång text för att få fram vad jag vill ha sagt, men jag är för trött för att orka tänka längre än
Ett mynt har alltid två sidor. och Om det är för mkt eller för lite oavsett vilken sida blir det inte bra på nån sida.
That makes alot of sense in my head, in anyones else, doubt it. =)
men som sagt:
"I slutändan, vem bryr sig egentligen om syftet bakom den så länge man tycker om musiken."
Nej, Britneys AOR-period var lugnt bäst. Sitter på min rum och dinglar med rullstolen som gamla konservativa stofiler gör och väntar på att den tiden ska komma tillbaka ;P
Dock belyser Christer en jätteviktig poäng. Det är alltför ofta vi låter fördomar och förutfattade meningar styra vårt val av populärkultur. Allt sånt borde banlysas för gott!
