Struck
Mood: Tired as f-k
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))
Den här kortfilmen gjorde helt min dag. Det är sällan (läs: aldrig hänt) en 6 minuter lång kortfilm får mig på så pass strålande humör. Har du, liksom jag, en tuff dag? Klicka på bilden.
Struck är en 6 minuter lång kortfilm gjord av Taron Lexton mfl. under perioden 2004 - då den skrevs - till 2007, då den filmades, för att nu 2009 bli färdig. Med en alldeles bedårande historia, vackert foto, och ett crew med bara (mer eller mindre) kända skådespelare är den för mig ett riktigt lyckopiller.
"On his way to work one day, Joel (Bodhi Elfman) is impaled through the chest by a three-foot arrow. But it doesn’t harm him. And it won’t come out. So Joel has to learn to deal – both with his newfound protrusion, and his own painful loneliness. He tries to go to work, to date women, but no one seems ready to accept his strange flaw. Little does he know, his life is about to change forever..."
Men inte bara är den riktigt bra -- den är väldigt speciell dessutom. Då filmskaparna i början av inspelningen ej hade någon som helst budget att röra sig med för att anlita den stora, kända rollbesättningen de ville ha (de visste från början precis vilka skådespelare de skulle casta) började de med att spela in alla scener... fast med tennisbollar symboliserande rollerna. När pengar sedan infann sig så redigerade man digitalt in skådespelarna in i den redan "klara" filmen. Häftigt? Ja.
Efter att ha kollat på den 5 gånger nu så har jag ännu inte märkt något tecken på att sådan teknik används för att klippa och klistra ihop filmen.
Riktigt, riktigt bra.
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))
Den här kortfilmen gjorde helt min dag. Det är sällan (läs: aldrig hänt) en 6 minuter lång kortfilm får mig på så pass strålande humör. Har du, liksom jag, en tuff dag? Klicka på bilden.
Struck är en 6 minuter lång kortfilm gjord av Taron Lexton mfl. under perioden 2004 - då den skrevs - till 2007, då den filmades, för att nu 2009 bli färdig. Med en alldeles bedårande historia, vackert foto, och ett crew med bara (mer eller mindre) kända skådespelare är den för mig ett riktigt lyckopiller.
"On his way to work one day, Joel (Bodhi Elfman) is impaled through the chest by a three-foot arrow. But it doesn’t harm him. And it won’t come out. So Joel has to learn to deal – both with his newfound protrusion, and his own painful loneliness. He tries to go to work, to date women, but no one seems ready to accept his strange flaw. Little does he know, his life is about to change forever..."
Men inte bara är den riktigt bra -- den är väldigt speciell dessutom. Då filmskaparna i början av inspelningen ej hade någon som helst budget att röra sig med för att anlita den stora, kända rollbesättningen de ville ha (de visste från början precis vilka skådespelare de skulle casta) började de med att spela in alla scener... fast med tennisbollar symboliserande rollerna. När pengar sedan infann sig så redigerade man digitalt in skådespelarna in i den redan "klara" filmen. Häftigt? Ja.
Efter att ha kollat på den 5 gånger nu så har jag ännu inte märkt något tecken på att sådan teknik används för att klippa och klistra ihop filmen.
Riktigt, riktigt bra.
One Flew Over the Cuckoo's Nest
Jag har inte, och har aldrig haft, ett intresse för samhällets uppbyggnad, politik, eller problem. Att vara kritisk mot det politiska styret eller helt enkelt vara en samhällskritiker finner jag, som svensk medborgare, inte aktuellt. Kanske (mycket möjligt) är jag för blind för att upptäcka alla hemska fel i vardagen och kanske (mycket möjligt) är jag dum som finner mig i & accepterar vardagen såsom den är. Men som Svensk har jag aldrig befunnit mig i den sitsen att jag vill ha förändring. Kanske är jag ändå också så pass ung att jag inte 'kunnat' ta mig tid till att förstå och begripa och jämföra och kritisera allt vad politik innebär... Kanske kommer det senare. Fast samtidigt så har jag en hel del (och har träffat) goda vänner som är väldigt insatta i ämnet, och situationen. Särskilt den i Amerika. För Amerika är ju en annan femma - där är samhällskritik en väldigt stor och uppmärksammad företeelese. Jag menar - Michael Moore gastar och skriker för att få folk att öppna ögonen; det finns väldigt många grupper av extremister; protester hör till vardagen, etc etc. I och med att Amerika också är värd för Presidenten, och är de som röstar fram denna - världens viktigaste person - så kräver det väl också att alla har lite koll på regimen och politiken. Något som också leder till att folk blir kritiska. Sen så är det väl kanske så också att samhället i Amerika, som helhet, i regel är sämre än, säg, i Svergie, och att detta leder till att så pass mycket kritisism uppstår. Kanske är det till och med så att ifall jag, en väldigt oinsatt och ej politiskt intresserad person, hade levt i Amerika hade jag varit annorlunda. Tvärt emot, rentav.
Men. I och med att jag nu är den som jag är så finner jag den (möjligen geniala) metaforen för det Amerikanska samhället som är "Gökboet" ointressant. Det är mycket cred som går till författaren Ken Kesey som har skrivit boken - med samma titel - som filmen är baserad på och för att ha konstruerat denna metafor. Men för mig är det som sagt där gränsen går för min imponering.
(Jag måste bara inflika här angående ännu en i raden av Svergies pinsamt värdelösa översättningar av titlar: "Gökboet". Originaltiteln, "One Flew Over the Cuckoo's Nest", är väldigt relevant till historien och leder rentav till spänning under filmen, och viss förvåning när sista scenen spelas upp. Att titeln ändrades så radikalt dödar den här faktorn. Därav ska jag inte ägna denna gräsliga så kallade "översättning" någon mer uppmärksamhet under recensionen, utan kalla den vid dess originaltitel.)
Man skulle med enkelhet kunna sätta sig ner och analysera - och överanalysera - filmen med alla dess motsvarigheter och personifikationer av samhällsgrupper och styren (internet håller bevis på att göra just det är väldigt populärt). Men som den jag är, vilket jag vid det här laget tror jag etablerat väldigt väl, så ägnar jag det inte någon tid. Istället kollar jag på filmen såsom den presenteras på ytan, och går endast på djupet när det rör sig om själva historien och karaktärerna. Leder det till att filmen inte blir lika "genialisk"? Ja, verkligen. Borde jag inte göra så? Är det inte samma sak som att säga att en pizza är äcklig för att den inte smakar som frukt? Möjligen. Men det är en film vi pratar om, och som en sådan så får den folk som tittar på den - både som den är meningen att vara och som den är på ytan. Jag får helt enkelt representera den senare gruppen av folk.
Vad det här egentligen handlar om är kanske rentav ett försök till att rättfärdiga att jag inte tycker att One Flew Over the Cuckoo's Nest är så bra som den utgav, och utges utav andra, sig för att vara.
Så vad handlar rullen om - på ytan, alltså? Ett mentalsjukhus i Oregon, Amerika. Ett väldigt lugnt sådant (om det nu är ett adjektiv som kan användas till att beskriva ett hus där dussintals mentalt störda patienter husas), till och med den dag då R. P. McMurphy infinner sig på anstalten, överförd dit från det lokala fängelset. Väl där så träffar McMurphy de andra inneboende på sin våning, och det står snabbt klart att det inte är något fel på McMurphy mentalt. I alla fall inte i jämförelse med de andra. Detta leder till att McMurphy blir ett slag i sig, annorlunda, för de andra patienterna. Han är normal, men hör inte till styret av anställda. McMurphy blir snabbt vän med många utav patienterna, men som en man som rent biologiskt hör till den rebelliska gruppen så är han inte nöjd med läget. Han får anledning till att liva upp stämningen rätt så rejält för honom och hans nyfunna vänner - något som leder till att hela gruppen hamnar i trubbel. Men det är också något som kommer att förändra inte bara deras tid på instutitionen, utan också dem som personer.
McMurphy spelas, vilket nog inte är okänt för någon, utav allas våran Jack Nicholson; och som den onda ärkerivalen Syster Ratchet ser vi Louise Fletcher. Båda fick varsin oscar för Best Actor/Actress in a Leading Role. Bland birollerna som McMurphys (psykiskt störda) kamrater på anstalten ser vi komiskt nog väldigt unga versioner av Christopher Lloyd, Danny DeVito och Brad "Ormtunga" Dourif (som blev nominerad till en oscar för best supporting role - vilket är imponerande, då filmen var hans debut).
Detta säger väldigt mycket om den höga klass på skådespeleri som finns i filmen. Jag vill främst kommentera Nicholson på detta plan, då det är han som utan tvekan skiner mest utav alla med sitt skådespel. Eller är det skådespel? Det är ofta som man sitter och tittar på en skådespelare och tänker "Fan asså! Vad duktig han är på att skådespela!". Men det är inte ofta som man helt glömmer bort det där, och inte ser skådespelaren utan bara rollen som denne porträtterar. Nicholson gör McMurphys (svårspelade) roll så sjukt bra att jag har svårt att greppa det. Det kan möjligen tillhöra en av de bästa rollprestationer jag någonsin sett.
Till detta ämne bör också regin kommenteras. För denna står, för mig tidigare okända, tjekoslaven Milos Forman. Han gör kort sagt ett eminent arbete med att blåsa liv i allt vad alla skådespelare innebär. Från den kalla, osympatiska syster Ratchet till McMurphys livliga karaktär, till totalt kaotiska scener med över 12 skådespelare som vill ta plats. Allt utförs med näst-intill perfektion. Detta superba skådespeleri och regi tillsammans med ett manus (som också vann en Oscar) som är mer än välskrivet leder till att filmen för mig, i dess simpla "yttre", är en fröjd att kolla på.
Men. I regel gillar jag denna typ av filmer, som handlar om vanliga personer vs. etablissemanget, livsöden och karaktärsutveckling. Men One Flew Over the Cuckoo's Nest kom mig aldrig nära om hjärtat, alls. Jag fick aldrig någon riktig sympati för mentalpatienterna, och aldrig något riktigt hat (i ordets riktiga, starka betydelse) för syster Ratchet och hennes ordningsvakter. Relationen mellan det döva och stumma berget till indian och McMurphy var det enda jag riktigt älskade och "hejade" på, men mer än så kände jag mig föga berörd. Nu pratar jag alltså i jämförelse till hur starkt berörda andra blir av den här filmen - jag är inget känslokallt monster. Jag kände helt enkelt inte lika mycket för allt detta, och det var där hela filmen fallerade för mig. Det dramatiska slutet var inte alls så pass bra och omtumlande som jag hade fått höra och allt som ledde upp dit saknade ett par gnuttor spänning. Det som för mig sålde hela filmen var karaktärerna, och interaktionerna dem emellan.
Att sedan filmen inte innehöll något i min smak bra eller imponerande foto leder till att jag blir tvungen att ge den en svag fyra utav fem. Eller, 7 av 10.
Hädelse? Det verkar inte bättre.
Lost in Translation
I ärlighetens namn har jag alltid haft väldigt, väldigt svårt för Bill Murray. Väldigt svårt. Han har alltid slagit mig som en väldigt enkelspårig skådespelare, någoting jag fortfarande håller fast vid, som alltid fläckar sina roller med hur jobbig han måste vara som person - arrogant & ständigt skojande med det där ständigt nästan apatiska ansiktsuttrycket. Han förstörde Ghostbusters-filmerna för mig med hans oseriösa karaktär som bara var tvungen att klämma in en trist kärlekshistoria i allt spök-jagande.
Dock så har jag, i och med Lost in Translation helt ändrat uppfattningen om honom. Han må inte ha stor bredd i sitt skådespeleri - men det han gör är han helt genialisk vid.
Lost in Translation är, för mig, kort sagt ett mästerverk. Den är oerhört vacker och stämningsfylld, väldigt bra skriven och skådespeleriet är på en av de högsta grader jag skådat. Vad den handlar om är hur Bill Murray's karaktär, Mr. Bob Harris - en något avdankad, fast väldigt känd - skådespelare åker till Tokyo för att spela in & vara med i en reklamkampanj för whiskey. Väl där möter han Scarlett Johansson's karaktär Charlotte, och en kärlekshistoria börjar sakta byggas upp. Det är en film om ensamhet och utanförskap i ett främmande land och kultur där man inte hör hemma och inte blir förstådd. Det är detta faktum som drar de två karaktärerna samman, då de båda delar dessa saker på deras besök i Tokyo.
Sofia Coppola skrev filmen med Bill Murray i åtanke för rollen som Bob, och det märks. Han passar in i rollen på ett nästan skrämmande bra vis, och lyckas porträttera en sorlig, ensam, rik man i sin 40-årskris ypperligt bra. Personligen är jag säker på att filmen är något utav en självbiografi, eller fantiserad sådan, från Sofia Coppola's sida. Hon har skrivit in sig själv som "Charlotte", och valt Scarlett Johansson till rollen - en kvinna som till och med är lik henne till utseendet. Det är kanske detta som gör filmen så äkta, att Sofia har kunnat skapa en väldigt geniun känsla i konversationerna och kan porträttera de ovan nämnda känslorna av utanförskap med den kvalitét hon gör.
Det finns två scener som ständigt är med mig ifrån filmen - båda kopplade till musik. Den första, och främsta, är en kort scen med Scarlett Johansson. Man ser henne sitta, ensam, i ett av fönsterna på sitt hotellrum i det höga Park Hyatt Tokyo och tittar ut över Tokyo, med Squarepusher's Tommib i bakgrunden. Det är otroligt vackert, och mysigt.
Den andra är karaoke-scenen, där Bob & Charlotte har umgåtts med Charlotte's japanska vänner, och har slutat upp i ett rum med karaoke-maskin där de sjunger amerikanska klassiker. Blickarna de utbyter och hur de i smyg kollar på varandra, samt hur värdelösa de är på att sjunga (även fast Bill gör ett rätt så bra jobb när han sjunger More Than This) gör det minnesvärt.
Jag måste erkänna att första gången jag såg filmen gillade jag den - men inte alls till den grad jag gör idag. Dock så, efter att jag sett den, så tänkte jag tillbaka på den ett flertal gånger och tänkte att, fan, den här var ju inte alls dålig. Det var med en längtan tillbaka till den underbart fina känslan som filmen förmedlar som jag var tvungen att köpa DVDn och se den igen. Detta ledde till att jag insåg att Lost in Translation är en av de bästa filmer som gjorts. En andra koll av filmen är nästan ett måste för att man ska se de småsaker som förgyller allting. Men det är dock nästan säkert att om man väl sett filmen en gång så kommer man ha svårighet att hålla sig undan en andra titt.
10/10
Dock så har jag, i och med Lost in Translation helt ändrat uppfattningen om honom. Han må inte ha stor bredd i sitt skådespeleri - men det han gör är han helt genialisk vid.
Lost in Translation är, för mig, kort sagt ett mästerverk. Den är oerhört vacker och stämningsfylld, väldigt bra skriven och skådespeleriet är på en av de högsta grader jag skådat. Vad den handlar om är hur Bill Murray's karaktär, Mr. Bob Harris - en något avdankad, fast väldigt känd - skådespelare åker till Tokyo för att spela in & vara med i en reklamkampanj för whiskey. Väl där möter han Scarlett Johansson's karaktär Charlotte, och en kärlekshistoria börjar sakta byggas upp. Det är en film om ensamhet och utanförskap i ett främmande land och kultur där man inte hör hemma och inte blir förstådd. Det är detta faktum som drar de två karaktärerna samman, då de båda delar dessa saker på deras besök i Tokyo.
Sofia Coppola skrev filmen med Bill Murray i åtanke för rollen som Bob, och det märks. Han passar in i rollen på ett nästan skrämmande bra vis, och lyckas porträttera en sorlig, ensam, rik man i sin 40-årskris ypperligt bra. Personligen är jag säker på att filmen är något utav en självbiografi, eller fantiserad sådan, från Sofia Coppola's sida. Hon har skrivit in sig själv som "Charlotte", och valt Scarlett Johansson till rollen - en kvinna som till och med är lik henne till utseendet. Det är kanske detta som gör filmen så äkta, att Sofia har kunnat skapa en väldigt geniun känsla i konversationerna och kan porträttera de ovan nämnda känslorna av utanförskap med den kvalitét hon gör.
Det finns två scener som ständigt är med mig ifrån filmen - båda kopplade till musik. Den första, och främsta, är en kort scen med Scarlett Johansson. Man ser henne sitta, ensam, i ett av fönsterna på sitt hotellrum i det höga Park Hyatt Tokyo och tittar ut över Tokyo, med Squarepusher's Tommib i bakgrunden. Det är otroligt vackert, och mysigt.
Den andra är karaoke-scenen, där Bob & Charlotte har umgåtts med Charlotte's japanska vänner, och har slutat upp i ett rum med karaoke-maskin där de sjunger amerikanska klassiker. Blickarna de utbyter och hur de i smyg kollar på varandra, samt hur värdelösa de är på att sjunga (även fast Bill gör ett rätt så bra jobb när han sjunger More Than This) gör det minnesvärt.
Jag måste erkänna att första gången jag såg filmen gillade jag den - men inte alls till den grad jag gör idag. Dock så, efter att jag sett den, så tänkte jag tillbaka på den ett flertal gånger och tänkte att, fan, den här var ju inte alls dålig. Det var med en längtan tillbaka till den underbart fina känslan som filmen förmedlar som jag var tvungen att köpa DVDn och se den igen. Detta ledde till att jag insåg att Lost in Translation är en av de bästa filmer som gjorts. En andra koll av filmen är nästan ett måste för att man ska se de småsaker som förgyller allting. Men det är dock nästan säkert att om man väl sett filmen en gång så kommer man ha svårighet att hålla sig undan en andra titt.
10/10
Watchmen - Filmen
Måste ju säga med en gång att mina förväntningar var skyhöga för den här filmen. Serien (ska jag sluta säga det och kalla den graphic novel?) hade lämnat mig i smärre extas, och mitt hopp var att jag skulle ha samma underbara känsla när eftertexterna rullade.
Introt var nog det bästa på hela filmen. På ett väldigt snyggt och smart sätt lyckades de få in väldigt, vädligt mycket och "set the stage" på ett bra sätt. Man fick alltså en bra förståelse för hur universumet där Minutemen levde såg ut. Med en härlig retro-känsla i slow-motion-still-bilderna (or what to call them) var det en fröjd för både ögon och öron med Bob Dylan i bakgrunden.
När jag ändå är inne på det - Soundtracket var förvånandsvärt bra, trots en och annan misplacerad låt. Jag menar, 99 luftballoons är inte något jag hade slängt in i den här mörka världen. Men med Simon & Garfunkel, Jimi Henrix & Rise of the Valkyries så kunde man inte annat än le. En annan låt (speciellt gjord till filmen som kan höras i.. första trailern tror jag) som passade sjukt bra och gav mig smärre rysningar var den vilken under den delen av filmen som skulle motsvara kaptilet om Dr. Manhattan spelades. Dock så spyr jag på My Chemical Romance som fick äran att pryda eftertexterna med en Bob Dylan cover. Spy kräks blä.
Det var inte bara en gång som jag log brett för mig själv när jag kände igen sekvenser som var direkt tagna ur serien. Detta var särskilt mycket använt i början av filmen, då både introduktionen av Rorschach och The Comedians död var identiska (och därmed sjukt snygga).
Men ja, nu måste jag tyvärr börja prata om de saker jag saknade.
Med filmen sträckandes över 2timmar & 30-minuter sträcket så förstår jag väl mycket väl att det var omöjligt att klämma in mycket mer; Och det måste sägas att manusförfattarna gjorde ett mycket bra jobb i att komprimera ihop den grafiska novellen till den korta tiden. Men en av de många stilistiskt geniala sakerna som jag kom att älska var hur de implementerade en annan serie innuti serien. Hur den svarta lilla pojken sitter genom mer än halva "novellen" och läser om det hemskt, hemskt mörka ödet för en sjöman som fallit offer för ett piratskepp är gripande. Varför? Jo. För att rutorna och texten från Pirathistorien varvas med de från den riktiga historien, och budskapen från pirathistorien speglar det som händer i riktiga världen. Det där kanske var lite vagt - men jag har aldrig varit en höjdare på att förklara. Men låt mig säga såhär - de har ju släppt en animerad film som ÄR den här serien innuti serien, men jag har inget som helst intresse att se den. För utan sättet som den och Watchmen överlappar och pratar i mun på varandra kommer att vara förlorat, och pirathistorien kommer bara vara en annan mörk (om än välskriven) serie i mängden.
Skådespelarvalet var väldigt bra, där den bästa castingen faller på Rorchach (som jag under halva filmen trodde var "Sherminator" från American Pie i all min ovisshet) och Dan Dreiberg, aka. Nite Owl II. Dock så tyckte jag att Jon - Dr. Manhattan - kunde ha spelats mer som en robot. Det gick inte fram att han är en varelse som ser på världen HELT annorlunda än hur vi gör det, vilket är en av nycklarna till stor spänning i boken. Too human. Jag antar att det finns nog om text om hans penis på resten av internet, så jag tänker inte kommentera den här.
Slutet. Ja, det är nog ganska många som vet om att det är omskrivet. Vad tyckte jag om det? Jag är kluven. Helt klart gillar jag slutet i boken mycket mer, då det passar på en annan nivå. Men om de använt det slutet i filmen.. Jag tror det hade blivit för skruvat och fjantigt. Ozymandias (or however the F you spell it) fick inte stoltsera med hans långa utläggningar och monologer som han fick i boken, och därmed gick inte hans super-intellekt fram. Därav skulle den stora twisten i boken verka väldigt, väldigt malplacerad. & jag måste medge att slutet de använde i filmen fungerar minst lika bra. MEN, trots omskrivningen av slutet, så misslyckades de radikalt med den största grejen angående det - sorgen. Det är en tragidi, detta, men efter att ha sett klart filmen så var det bara att rycka på axlarna och gå därifrån. Det är en stor moralisk fråga som ställs, men sorgen och frustrationen över att den är rätt i all sin hemskhet infann sig aldrig. Man fick aldrig uppleva hjältarnas hjälplöshet. Fail.
Annars - fightingscenerna var helt fantastiska, och filmen var vädligt bra gjord. Men av en anledning jag inte kan sätta fingret på så kändes den tråkig. Det var någonting som fattades bland alla välgjorda slow-motionsekvenser och tillbakablickar. Sen får den minus på det sätt som den förvirrade de som inte läst serien (notera hur jag pendlar mellan att kalla den bok och serie) med dess tillbakablickar och olika generationer av superhjältar. Det skulle det kanske ha spenderats mer tid på att ha underlättat.
All in all - 6/10
