the appleseed

I ärlighetens namn har jag alltid haft väldigt, väldigt svårt för Bill Murray. Väldigt svårt. Han har alltid slagit mig som en väldigt enkelspårig skådespelare, någoting jag fortfarande håller fast vid, som alltid fläckar sina roller med hur jobbig han måste vara som person - arrogant & ständigt skojande med det där ständigt nästan apatiska ansiktsuttrycket. Han förstörde Ghostbusters-filmerna för mig med hans oseriösa karaktär som bara var tvungen att klämma in en trist kärlekshistoria i allt spök-jagande.

Dock så har jag, i och med Lost in Translation helt ändrat uppfattningen om honom. Han må inte ha stor bredd i sitt skådespeleri - men det han gör är han helt genialisk vid.

Lost in Translation är, för mig, kort sagt ett mästerverk. Den är oerhört vacker och stämningsfylld, väldigt bra skriven och skådespeleriet är på en av de högsta grader jag skådat. Vad den handlar om är hur Bill Murray's karaktär, Mr. Bob Harris - en något avdankad, fast väldigt känd - skådespelare åker till Tokyo för att spela in & vara med i en reklamkampanj för whiskey. Väl där möter han Scarlett Johansson's karaktär Charlotte, och en kärlekshistoria börjar sakta byggas upp. Det är en film om ensamhet och utanförskap i ett främmande land och kultur där man inte hör hemma och inte blir förstådd. Det är detta faktum som drar de två karaktärerna samman, då de båda delar dessa saker på deras besök i Tokyo.

Sofia Coppola skrev filmen med Bill Murray i åtanke för rollen som Bob, och det märks. Han passar in i rollen på ett nästan skrämmande bra vis, och lyckas porträttera en sorlig, ensam, rik man i sin 40-årskris ypperligt bra. Personligen är jag säker på att filmen är något utav en självbiografi, eller fantiserad sådan, från Sofia Coppola's sida. Hon har skrivit in sig själv som "Charlotte", och valt Scarlett Johansson till rollen - en kvinna som till och med är lik henne till utseendet. Det är kanske detta som gör filmen så äkta, att Sofia har kunnat skapa en väldigt geniun känsla i konversationerna och kan porträttera de ovan nämnda känslorna av utanförskap med den kvalitét hon gör.

Det finns två scener som ständigt är med mig ifrån filmen - båda kopplade till musik. Den första, och främsta, är en kort scen med Scarlett Johansson. Man ser henne sitta, ensam, i ett av fönsterna på sitt hotellrum i det höga Park Hyatt Tokyo och tittar ut över Tokyo, med Squarepusher's Tommib i bakgrunden. Det är otroligt vackert, och mysigt.
Den andra är karaoke-scenen, där Bob & Charlotte har umgåtts med Charlotte's japanska vänner, och har slutat upp i ett rum med karaoke-maskin där de sjunger amerikanska klassiker. Blickarna de utbyter och hur de i smyg kollar på varandra, samt hur värdelösa de är på att sjunga (även fast Bill gör ett rätt så bra jobb när han sjunger More Than This)  gör det minnesvärt.

Jag måste erkänna att första gången jag såg filmen gillade jag den - men inte alls till den grad jag gör idag. Dock så, efter att jag sett den, så tänkte jag tillbaka på den ett flertal gånger och tänkte att, fan, den här var ju inte alls dålig. Det var med en längtan tillbaka till den underbart fina känslan som filmen förmedlar som jag var tvungen att köpa DVDn och se den igen. Detta ledde till att jag insåg att Lost in Translation är en av de bästa filmer som gjorts. En andra koll av filmen är nästan ett måste för att man ska se de småsaker som förgyller allting. Men det är dock nästan säkert att om man väl sett filmen en gång så kommer man ha svårighet att hålla sig undan en andra titt.

10/10