the appleseed

2008 släppte Bon Iver’s Justin Vernon sin debutplatta For Emma, Forever Ago, efter månaders tid spenderades I en stuga ute I skogen. Skivan var en form av terapi, och var barnet skapat utav ensamheten och hjärtesorg. En kombination som gav skivan en väldigt slående atmosfär med dess känlsosamma gitarrslag & Vernon’s skärande röst.

2009 släppte The Antlers sin tredje studioalbum, Hospice, vilket från början var tänkt att släppas på egen hand i liknelse med Bon Iver. Albumet är, liksom For Emma, barnet från ensamhet och sorg. Fast medan Justin Veronon satt i en stuga i skogen, satt Antler’s Peter Silberman ensam i en lägenhet i New York under en vinter. Vad som skett honom tidigare går utan svårighet att spekulera i när man lyssnar på honom recitera välskrivna texter i sällskap av lågmälda ambient-ljudlandskap och dova trummor, bland annat. Självmord, depressioner från nära vänner är de två saker som jag uppfattat som drivande kraft bakom sorgen, tillsammans med ånger och den klassiska hjärtesorgen. Fast tro inte fel nu, skivan innehåller också något gladare inslag.

The Antlers består huvusakligen av Silberman, men under skivan så har han tagit hjälp av två nära vänner.

Skivan öppnar med ett två och trettio långt ambient-spår, vilket sedan går över till Kettering, där man först hamnar i sällskap med Silberman’s röst. Han sjunger försiktigt och annorlunda, nästan viskandes, under hela låten. Något som passar spårets stämning utmärkt. Kettering tillhör skivans absolut starkaste, med en text som letar sig direkt in i hjärtat. Raderna “and walking in that room/ when you had tubes in your arms/ those singing morphine alarms/ out of tune” är ett bra exempel.

Den här välskrivna, sorgliga låten följs upp av Sylvia, efter författarinnan/filmen av samma namn (vilket i mina öron är en metafor för en av hans goda vänner). Till en början lågmäld liksom Kettering, för att sedan i refrängen ta i från tårna – det beskriver detta spår. Silberman sjunger från hjärtat när han ubryter hur hon ska ta ut huvudet ur ugnen och ta ut sin ilska och sorg på honom istället; det är okej. Efter att ha sett filmen med min flickvän berör den här låten mig väldigt starkt, och det som bidrar till det är just sättet som Silberman sjunger den på. Den sagda kraften under refrängen visar att Silberman sannerligen vet hur man sjunger, och han gör det på ett sätt som får mig att tänka på en powermetal-sångare. Samma kraft, uthållning på toner, och ganska ljusa röst. Underbart.

Silbermans röst är bred, minst sagt, och han vet vad han är kapabel till. Men han låter det dock inte stiga honom åt huvudet, utan håller tillbaka för att få det så känslosamt och finkänsligt som möjligt utan att bli alltför dramatisk (som en powermetal-sångare, t.ex).

Gitarrer, trummor, och andra instrument (blåsinstrument & piano, bland annat, förekommer) visar sig då och då – men det är till den elektroniska världen som Antlers söker sig till gång på gång efter att ekot av trummorna dött ut. Välkomponerade ambient-sektioner fyller ut tomheten mellan låtarna i stilfulla övergångar, utan att någonsin bli tråkigt eller tradigt att lyssna på. Ett underbart exempel på det är slutet av Thirteen, där en kvinnlig sångerska sjunger tillsammans med dova, elektroniska toner och sedan avbryts av den då förvånandsvärt glada gitarren i Two.

Bon Iver’s For Emma tog en enorm fart efter det att den blev re-releasad på ett lite större bolag, och är i mångas mening 2008’s bästa skiva. Jag förväntar mig att Hospice kommer ta världen med samma storm när den väl nått ut. Där Bon Iver blev kallad repetetiv och utan variation har Antlers gott om det. Om du gillade For Emma och har mersmak på vad Vernon lyckades åstakomma ska du kolla upp Hospice. Den är värd vartenda gnutta uppmärksamhet den får.