the appleseed

Aim and Ignite
fun.
2009
10 spår, 42 min
Alt-Rock/Pop

“Kärleken till musik är slående.”

Jag har fått ”klagomål” av min kära lägenhetskamrat Christoffer att det råder en brist på musik som, vad jag fick intrycket av, den stora allmänheten kan ta till sig. De skivor jag recenserar är tydligen en ganska speciell, nischad smak som, tja, nii det stora hela inte ens orkar bry sig om att kolla upp. Trist tycker jag då, självfallet. Men jag måste nog hålla med delvis. Jag är medveten om (i alla fall fått intrycket utav) att min smak skiljer från allmänheten. Det är i alla fall intrycket jag fått av min vänskapskrets, där det inte finns en själ som fingrar på samma skivor som mig.

Så, varför pratar jag om detta? Det är antagligen rätt uppenbart – här kommer en skiva som vilken average joe du än är så kan du ta till dig den. Om du inte är helt immun mot bra musik, dvs. Jag menar, till och med Christoffer gillar den.

Så vad är det jag pratar om? fun. Ett onekligen väldigt passande bandnamn till så pass härlig och livlig musik, men ett riktigt pain in the ass för en person som ska skriva en recension om deras platta i Word, om ni förstår. I och med gamla ”emo”-akten The Format’s splittring förra året letade frontmannen Nate Ruess sig fram till ett nytt projekt att smycka med hans väldigt härliga, unika röst. Ruess slog sig ihop med två andra gossar (Andrew Dost & Jack Antonoff) och var tursamma nog att få med sig producenten Steven McDonald vid deras sida, som hade hjälpt till vid produktionen av Dog Problems – The Format’s stora break. Detta bildade akten fun., som sedan var upphov till en av 2009’s allra starkaste skivor, Aim and Ignite.

Kärleken till musik är slående. Inte bara Queen-influenserna och hur oerhört låtarna skiljer sig ifrån varandra, utan också medlen som det hela framförs utav. Arsenalet av instrument är... Häpnandsväckande. Aim and Ignite’s första genomlyssning är som julafton. Alla olika element man möts utav i varje ny låt, de drastiska, ibland progressiva, ändringarna i mitten av låten – man vet aldrig vad som väntar en i nästa takt. Ta öppningsspåret Be Calm som exempel. Vi öppnar upp till ett dragspel, som sedan får sällskap av stråkar. Dragspelet försvinner och lämnar plats för Ruess som gör det han gör bäst med sin härliga röst. Tempot byggs upp, för att sedan plötsligt gå ner. Sedan... Cello kommer in tillsammans med en synth som låter mer som fågelkvitter än något annat och tempot ökar igen precis lika plötsligt. Efter det kommer elgitarren, och sedan äntligen trummorna. Tempot ökar och ökar, vi hör hur Ruess får sällskap vid micken av sina bandmedlemmar samtidigt som stråkarna bara bygger upp mer och mer tills trumpeter kommer in samtidigt som trummorna går över till en march. Efter detta slås vi plötsligt av ett hårt riff från gitarrerna, samtidigt som tempot bara ökar och ökar. I kulmen av det hela går Ruess röst upp till bristningsgränsen och låten hittar äntligen ett spår som det kör med resten utav låten.

Jag menar, bara i Be Calm möts vi utav mer än en handfull olika instrument. Det är detta som ger mig en känsla av hur kul (pun intended) fun. måste ha haft i arbetet med den här skivan, och låtskrivningen. Diversiteten är häpnandsväckande.

Jag talade tidigare om Nate Ruess röst och Queen-influenser. Dessa två har med varandra att göra. Så fort som Be Calm försvinner bort så börjar Boston Hedges, som introducerar oss till det här fenoménet. Rösterna som fun. har tillgång till, tillsammans med lite hjälp ifrån en kör, skapar precis det där härliga Queen-aktiga darret på stämmorna. Sättet som de olika tonarterna smälter samman är mästerligt. Det vore väldigt fel att likna Ruess vid herr Mercury, men det jobb han gör med den rösten han har fått given till sig är nog så imponerande.

Recensionen börjar redan bli för lång, men jag kan inte sluta innan jag nämnt favoritspår. Be Calm är självklart en favorit, tillsammans med At Least I’m Not As Sad (As I Used to Be). Men den låt som sticker ut mest är skivans epilog Take Your Time (Coming Home). Den här låten ger mig nästan lite disney-vibbar. Hur pass härliga ”Ton-ana, ton-ana” delarna av låten är, är obeskrivligt. Hur harpan smyger sig på och sedan den plötsliga basen höjer tonarten ett snäpp... Ja. Inte för att tala om när den svarta gospel-tanten senare tar över och låten för ett par sekunder går över till vad som känns som ett svängigt samba-stuk vid 3.40. Genialt. Det som grämar mig något otroligt dock är hur de totalt slaktar den här underbara stämningen till slutet av låten. Istället för en drömsk disney-avslutning får vi ett katotiskt, 2minuters virr-varr av repetetiv musik. En sådan underbar platta förtjänar ett bättre avslut.

En väldigt bra platta som ger, om inte annat, ett väldigt bra humör. Med vissa svaga länkar får den ett betyg på

8/10