Fadeouts.
Det absolut slöaste en artist kan göra med en låt är att avsluta den med en fadeout. Det är trist och jag tycker det bara tyder på dålig färdighet att kunna avsluta den på ett bra vis. Ingen fantasi.
Trist och bara jobbigt att lyssna på.
Trist och bara jobbigt att lyssna på.
Akustiska versioner - worthless & pointless
Mood: Mjäääh.
Listening to: Death Cab for Cutie - Marching Bands of Manhattan (Plans (2005))
Ett stort fenomén inom den musik"scenen" som jag lyssnat mycket på - alt. rock, mainly - är att på ett eller annat vis göra en av sina stora hits till akustiska versioner. Det är heller inte ovanligt att hela liveframträdanden spelas med endast akustiska gitarrer.
Den graden till vilken jag stör mig på detta fenomén är skyhög.
Vi kan väl börja där - konserterna utan bas, trummor & elgitarrer. Tänk dig att äntligen kommer ett band du tycker mycket om till Svergie och ska hålla en konsert, och du lyckas roffa åt dig biljetter med de få snålt förvärvade slantar du har. Väl där står du i folkvimlet och är pepp till tusan, och undrar vilkenlåtskadeöppnamed & funderar över hoppasdespelardendärlåtendemåstejuspeladendärlåtenfördenärjubäst & tänker på undraromdeharnågonencoredetbordedeha etc. etc. You know the drill. Nåväl. Ridån går upp och du möts av "TJA! Vi har hört att ni typ gillar våran musik, så till er ära så ska vi förlama & mesa till alla våra skittuffa låtar till en låg, känslosam nivå så att ni tycker vi är tuffa musiker. (Och för att det är fett poppis att göra så nuförtiden, har vi hört)."
Jag skulle kastat min öl på dem. Om jag inte hade en så skulle skon duga bra.
Men ja, hela konserter som akustiskiseras (ja, that's a word now) är oftats till orsak av att någon bandmedlem, oftast trummisen, är sjuk eller borta av en eller annan anledning. Så till deras försvar är det väldigt schysst av dem att ändå göra ett framträdande om det nu ändå visar sig vara lamt & trist. Bättre det än inte alls.
MEN - det förekommer ändå tidpunkter då, mitt under en fullt bemannad konsert, att elgitarrerna läggs ner & trummiser går för att ta en öl, och sångaren stolt proklamerar att deras största hit, din personliga favoritlåt, nu ska göras om till en akustisk version. Snacka om att bli snuvad på konfekten.
Varför i hela världen skulle man vilja höra en låt som saknar 3 av 5 element? Om jag gillade akusisk musik så lyssnar jag på en Singer/Songwriter. För i hevelte, hälften av låtarna är inte gjorda för att vara känslosamma - de är hårda, välskrivna låtar med breakdowns, how in the fuck kunde ni tro att folk skulle vilja höra det? Har ni någonsin hört ett akustiskt breakdown? Vänta, jag har ett här:
Snacka om att massakera låten. Han säger åtminstonde "Okay this one will be pretty wierd acoustic, but I guess we'll do it", tack och lov.
Jag hatar att det här har blivit så himla populärt och begriper mig inte på folk som föredrar akustiska versioner över orginalen. Det är som att föredra att titta på stumfilm. Eller som att äta okokt potatis.
Listening to: Death Cab for Cutie - Marching Bands of Manhattan (Plans (2005))
Ett stort fenomén inom den musik"scenen" som jag lyssnat mycket på - alt. rock, mainly - är att på ett eller annat vis göra en av sina stora hits till akustiska versioner. Det är heller inte ovanligt att hela liveframträdanden spelas med endast akustiska gitarrer.
Den graden till vilken jag stör mig på detta fenomén är skyhög.
Vi kan väl börja där - konserterna utan bas, trummor & elgitarrer. Tänk dig att äntligen kommer ett band du tycker mycket om till Svergie och ska hålla en konsert, och du lyckas roffa åt dig biljetter med de få snålt förvärvade slantar du har. Väl där står du i folkvimlet och är pepp till tusan, och undrar vilkenlåtskadeöppnamed & funderar över hoppasdespelardendärlåtendemåstejuspeladendärlåtenfördenärjubäst & tänker på undraromdeharnågonencoredetbordedeha etc. etc. You know the drill. Nåväl. Ridån går upp och du möts av "TJA! Vi har hört att ni typ gillar våran musik, så till er ära så ska vi förlama & mesa till alla våra skittuffa låtar till en låg, känslosam nivå så att ni tycker vi är tuffa musiker. (Och för att det är fett poppis att göra så nuförtiden, har vi hört)."
Jag skulle kastat min öl på dem. Om jag inte hade en så skulle skon duga bra.
Men ja, hela konserter som akustiskiseras (ja, that's a word now) är oftats till orsak av att någon bandmedlem, oftast trummisen, är sjuk eller borta av en eller annan anledning. Så till deras försvar är det väldigt schysst av dem att ändå göra ett framträdande om det nu ändå visar sig vara lamt & trist. Bättre det än inte alls.
MEN - det förekommer ändå tidpunkter då, mitt under en fullt bemannad konsert, att elgitarrerna läggs ner & trummiser går för att ta en öl, och sångaren stolt proklamerar att deras största hit, din personliga favoritlåt, nu ska göras om till en akustisk version. Snacka om att bli snuvad på konfekten.
Varför i hela världen skulle man vilja höra en låt som saknar 3 av 5 element? Om jag gillade akusisk musik så lyssnar jag på en Singer/Songwriter. För i hevelte, hälften av låtarna är inte gjorda för att vara känslosamma - de är hårda, välskrivna låtar med breakdowns, how in the fuck kunde ni tro att folk skulle vilja höra det? Har ni någonsin hört ett akustiskt breakdown? Vänta, jag har ett här:
Snacka om att massakera låten. Han säger åtminstonde "Okay this one will be pretty wierd acoustic, but I guess we'll do it", tack och lov.
Men varför gör ni det då i första taget?!
Jag hatar att det här har blivit så himla populärt och begriper mig inte på folk som föredrar akustiska versioner över orginalen. Det är som att föredra att titta på stumfilm. Eller som att äta okokt potatis.
Hultsfred
Mood: Håret kliar!
Listening to: Simon and Garfunkel - Cecilia (Bridge Over Troubled Water (1970))
Hultsfred är väldigt aktuellt för min del det här året igen, för de som inte vet. Banden är väl inte suuuperbra, men mer än tillräckligt för att jag skulle köpa biljett. Det som fick mig att köpa, utan tvekan, var såklart att The Killers kommer. Att äntligen få se The Killers live är mer eller mindre en dröm som blir sann. Eller ja, att få se & sjunga med i All These Things That I've Done är en dröm som blir sann. Fy fan vad jag ska vara precis perfekt packad & glad. Sen så kommer ju Kings of Leon också, vilket peppas minst lika mycket! Andra artister som jag måste se kan nog räknas på en hand, men bandsläppen fortsätter renga in nästan varje vecka - nu senast Totalt Jävla Mörker & Slagsmålsklubben, vilket fan inte går av för hackor!
Jag tänkte skriva om en annan underbar sak med Hultsfredsfestivalen som jag pratade med Christoffer om förra veckan. Detta är någonting som nästan, när man väl tänker på det, peppas lika mycket som banden. Jag menar, tältandet peppas inte så värst mycket, och inte bajjamajjorna heller för den delen. Umgänget är ju nice, och alkoholen som hör till, men det är ändå inte riktigt så bra så att man längtar efter det lika mycket som detta. Vad jag pratar om är det som man spenderar mycket tid med & alltid längtar efter att få lägga tänderna i när man är där - maten. Åh, Festivalmaten! Tackad vare gud som har skapat detta alldeles fantastiskt genialiska utbud av alldeles underbar mat.
Varför är den så mycket godare än vanlig snabbmat, you ask?
För det första - det finns ALLT. Från hamburgare till pizzaslices till grekiska kött-mackor till langos till munkar till tacotallrikar till chicken drumsticks till pommes frites tilll... Åh, you name it! Bara att skriva om det får mina näsborrar att känna av lukten av att stå utanför munk-vagnen en kväll när det är sådär precis lagom sommar-svalt, på väg till en spelning, och stå och vänta på att få sina munkar. Eller att ha köpt en nachotallrik efter en hård krök-afton precis bredvid Pampas-scenen när det är ett band som man inte alldeles nödvändigtvis måste se som spelar, och så kan man sitta där i solen och mumsa & not have a care in the world!
För det andra - ALLT du köper smakar godare än något du tidigare ätit av samma slag. Ta munkarna som exempel.. I have yet to eat a single donut as tasty as those på Hultsfred! Jag kan inte äta en munk vanligtvis utan att börja längta till Hultsfred när jag känner dess doft, och blir besviken när de inte smakar som de ska. Jag tror inte att festivalmaten görs med mer kärlek eller varsamhet än maten av samma slag som du brukar äta. Snarare är det väl tvärt om. Sannorligen så är det för att du är så jävla hungrig & utsvulten efter din hälsorika diet på alkohol & godis som gör att du uppskattar maten så många gånger mer än vad du vanligtvis skulle ha gjort.
Bara av att skriva om det här blev jag väldigt pepp på min lilla festival-sommar. Can't wait!
Listening to: Simon and Garfunkel - Cecilia (Bridge Over Troubled Water (1970))
Hultsfred är väldigt aktuellt för min del det här året igen, för de som inte vet. Banden är väl inte suuuperbra, men mer än tillräckligt för att jag skulle köpa biljett. Det som fick mig att köpa, utan tvekan, var såklart att The Killers kommer. Att äntligen få se The Killers live är mer eller mindre en dröm som blir sann. Eller ja, att få se & sjunga med i All These Things That I've Done är en dröm som blir sann. Fy fan vad jag ska vara precis perfekt packad & glad. Sen så kommer ju Kings of Leon också, vilket peppas minst lika mycket! Andra artister som jag måste se kan nog räknas på en hand, men bandsläppen fortsätter renga in nästan varje vecka - nu senast Totalt Jävla Mörker & Slagsmålsklubben, vilket fan inte går av för hackor!
Jag tänkte skriva om en annan underbar sak med Hultsfredsfestivalen som jag pratade med Christoffer om förra veckan. Detta är någonting som nästan, när man väl tänker på det, peppas lika mycket som banden. Jag menar, tältandet peppas inte så värst mycket, och inte bajjamajjorna heller för den delen. Umgänget är ju nice, och alkoholen som hör till, men det är ändå inte riktigt så bra så att man längtar efter det lika mycket som detta. Vad jag pratar om är det som man spenderar mycket tid med & alltid längtar efter att få lägga tänderna i när man är där - maten. Åh, Festivalmaten! Tackad vare gud som har skapat detta alldeles fantastiskt genialiska utbud av alldeles underbar mat.
Varför är den så mycket godare än vanlig snabbmat, you ask?
För det första - det finns ALLT. Från hamburgare till pizzaslices till grekiska kött-mackor till langos till munkar till tacotallrikar till chicken drumsticks till pommes frites tilll... Åh, you name it! Bara att skriva om det får mina näsborrar att känna av lukten av att stå utanför munk-vagnen en kväll när det är sådär precis lagom sommar-svalt, på väg till en spelning, och stå och vänta på att få sina munkar. Eller att ha köpt en nachotallrik efter en hård krök-afton precis bredvid Pampas-scenen när det är ett band som man inte alldeles nödvändigtvis måste se som spelar, och så kan man sitta där i solen och mumsa & not have a care in the world!
För det andra - ALLT du köper smakar godare än något du tidigare ätit av samma slag. Ta munkarna som exempel.. I have yet to eat a single donut as tasty as those på Hultsfred! Jag kan inte äta en munk vanligtvis utan att börja längta till Hultsfred när jag känner dess doft, och blir besviken när de inte smakar som de ska. Jag tror inte att festivalmaten görs med mer kärlek eller varsamhet än maten av samma slag som du brukar äta. Snarare är det väl tvärt om. Sannorligen så är det för att du är så jävla hungrig & utsvulten efter din hälsorika diet på alkohol & godis som gör att du uppskattar maten så många gånger mer än vad du vanligtvis skulle ha gjort.
Bara av att skriva om det här blev jag väldigt pepp på min lilla festival-sommar. Can't wait!
Hur lyssnar man på långa låtar?
För mig är långa låtar ingenting märkvärdigt. En låt på över 10 minuter är väldigt typiskt inom post-rock och proggressiv musik, men det finns också väldigt många "andra" band som vill ha någon form av "Episk" (ja, sett dem förklara det så i många fall) låt på sin skiva, som indirekt verkar innebära en längre låt. Senast jag hörde talas om detta var på 'Flames senaste, vilket jag inte har tagit mig tid till att lyssna på. Är det så att en platta med 12 stycken 3-4minuters låtar är lättare att ta sig till än en platta med 5 stycken 10-12minuters låtar?
Ja, för väldigt många är det nog så. För väldigt många är en lång låt någonting jobbigt som betyder mycket ansträngning, och de verkar aldrig sätta sig så som kortare låtar gör. Detta är förstås logiskt, korta låtar är repetitiva alster som i många fall är byggt upp på "hooks" som ska fånga en, med en höjdpunkt oftast i slutet på låten. Långa låtar får inte vara repetitiva, för då blir det med ens skittråkigt. Istället är det extremt mycket variation som fyller låten, och låtarna delas ofta upp i olika delar med i många fall ganska kraftiga skillnader från varandra. Att tycka om låtar är att hitta delar ur låten som man gillar, och det säger ju sig självt att dessa är svårare att hitta i en längre låt, vilket ger sin följd i att låten inte är lika lätt att gilla.
Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel.
Så hur ska man gå till väga för att lära sig lyssna på dem?
Första gångerna man hör låten så ska man ha öronen spända (och ofta ska det inte behövas) och hitta de delar i låten som man direkt känner "oj jävlar, den här biten var bra", även här brukar dessa befinna sig en lång bit in i låten. När man sedan lyssnar på låten igen ska man vilja komma tillbaka till den där biten, och för att göra det måste man lyssna igenom hela låten igen. Den här processen, genom att fokusera på vissa delar i låtarna, kommer leda till att resten av låtens charm - alla andra delar som i början inte visade sig vara bra - dyker upp. Ofta blir det så att efter man hört låten ett antal gånger har man helt ändrat uppfattning om vilken del i låten som är bäst. Men det är efter ett flertal lyssningar som man börjar uppskatta det viktigaste i längre låtar - den där specifika känslan som går som en röd tråd genom hela. Genom att ge låten en större längd får artisterna utrymme att förmedla mycket, mycket mer än vad de kan i en kortare låt. Inte fan är låten så lång för att det ska vara häftigt, för att de ska få lust att göra extra långa gitarrsolon för att de tycker det är skoj eller för att det är mer "episkt", och försöker klämma in så mycket skit som möjligt bara för att öka längden.
Nej. Varje del i låten har en betydelse, och hela låten, med alla dess delar, ska få en helhet.
Om man kan hitta denna så får man ut så mycket mer av musiken.
En annan sak som har väldigt stor betydelse i den charm som längre, mer advancerade låtar har är den att tiden det tar att tröttna på dem höjs exponsiellt. Varje gång man lyssnar på låten kan man upptäcka någonting nytt som inte märktes där innan, och de blir aldrig sådär förutsägbara som gör att vanlig musik dör & blir snarare jobbig än bra efter 5 lyssningar. Jag förstår helt ärligt inte hur radiostationer som spelar repetitiv, enkel musik klarar sig, då de spelar samma låtar 10 gånger varje dag. Om man sen lyssnar på den radiostationen varje dag så (vilket jag upplevt på diverse arbetsplatser) blir man bara irriterad var enda ständiga gång en låt spelas om igen.
Men ja. Hope that helps.
Ja, för väldigt många är det nog så. För väldigt många är en lång låt någonting jobbigt som betyder mycket ansträngning, och de verkar aldrig sätta sig så som kortare låtar gör. Detta är förstås logiskt, korta låtar är repetitiva alster som i många fall är byggt upp på "hooks" som ska fånga en, med en höjdpunkt oftast i slutet på låten. Långa låtar får inte vara repetitiva, för då blir det med ens skittråkigt. Istället är det extremt mycket variation som fyller låten, och låtarna delas ofta upp i olika delar med i många fall ganska kraftiga skillnader från varandra. Att tycka om låtar är att hitta delar ur låten som man gillar, och det säger ju sig självt att dessa är svårare att hitta i en längre låt, vilket ger sin följd i att låten inte är lika lätt att gilla.
Men om man inte orkar ta sig tid och försöka gilla en låt bara på grund av dess långa längd - att det på något vis känns bara jobbigt och trist - så är det något som är fel.
Så hur ska man gå till väga för att lära sig lyssna på dem?
Första gångerna man hör låten så ska man ha öronen spända (och ofta ska det inte behövas) och hitta de delar i låten som man direkt känner "oj jävlar, den här biten var bra", även här brukar dessa befinna sig en lång bit in i låten. När man sedan lyssnar på låten igen ska man vilja komma tillbaka till den där biten, och för att göra det måste man lyssna igenom hela låten igen. Den här processen, genom att fokusera på vissa delar i låtarna, kommer leda till att resten av låtens charm - alla andra delar som i början inte visade sig vara bra - dyker upp. Ofta blir det så att efter man hört låten ett antal gånger har man helt ändrat uppfattning om vilken del i låten som är bäst. Men det är efter ett flertal lyssningar som man börjar uppskatta det viktigaste i längre låtar - den där specifika känslan som går som en röd tråd genom hela. Genom att ge låten en större längd får artisterna utrymme att förmedla mycket, mycket mer än vad de kan i en kortare låt. Inte fan är låten så lång för att det ska vara häftigt, för att de ska få lust att göra extra långa gitarrsolon för att de tycker det är skoj eller för att det är mer "episkt", och försöker klämma in så mycket skit som möjligt bara för att öka längden.
Nej. Varje del i låten har en betydelse, och hela låten, med alla dess delar, ska få en helhet.
Om man kan hitta denna så får man ut så mycket mer av musiken.
En annan sak som har väldigt stor betydelse i den charm som längre, mer advancerade låtar har är den att tiden det tar att tröttna på dem höjs exponsiellt. Varje gång man lyssnar på låten kan man upptäcka någonting nytt som inte märktes där innan, och de blir aldrig sådär förutsägbara som gör att vanlig musik dör & blir snarare jobbig än bra efter 5 lyssningar. Jag förstår helt ärligt inte hur radiostationer som spelar repetitiv, enkel musik klarar sig, då de spelar samma låtar 10 gånger varje dag. Om man sen lyssnar på den radiostationen varje dag så (vilket jag upplevt på diverse arbetsplatser) blir man bara irriterad var enda ständiga gång en låt spelas om igen.
Men ja. Hope that helps.
