the appleseed

Jag skrev tidigare om beslutsångesten kring Årets Bästa Album-listan. Kan ju kort säga att den ångesten är omätbar mot vad jag kände(känner?) inför denna lista. Album är en så mycket större helhet än vad enstaka låtar är. Sedan de stora skillnaderna i genre, sinnelag, omständigheter... Ja, låtar är så mycket svårare. Plats ett på listan var säkrad flera månader tillbaka... Restrerande, dock, var jag tvungen att kämpa väldigt hårt med. Jag tänkte först göra en lista på de 30 bästa låtarna, men det visade sig vara en ren omöjlighet. Det fick helt enkelt bli en top tio lista, och restrerande låtar fick hamna på en delad elfteplats.

Kan ju rekommendera spotify-listan jag komponerade ihop med de låtar som fanns att finna där.  Det fattas sju låtar dock, tyvärr. Dessa låtar är markerade med (*). Men det är ju som det är. Måste flika in också att listan inte är utformad i rangordning, utan som en ”riktig” lista. Personligen måste jag säga att jag är nöjd med den (såklart jag är, vad för typ av självklart tillkännagivande var det där?).

Nåväl, nu kör vi. Enjoy.
Cause I most certainly did.

LYSSNA PÅ LISTAN HÄR!

11.

fun. – Be Calm
Animal Collective – Graze (*)
Animal Collective – My Girls
The Big Pink – Dominos
The Temper Trap – Love Lost
Dream Theater – The Count of Tuscany
The Silent League – Here’s A Star (*)
Phoenix - Lisztomania
Handsome Furs – All We Want, Baby, Is Everything
Markus Krunegård – Hela Livet Var Ett Disco
[Ingenting] – Led Mig Hem
Bon Iver – Blood Bank
Regina Spektor – Eet
A Day To Remember – If it Means A lot to You
Modest Mouse – Satellite Skin
… And You Will Know Us By The Trail of Dead – Fields of Coal
… And You Will Know Us By The Trail of Dead – Isis Unveiled
Between The Buried and Me – Desert of Song
Julian Casablancas – 11^th Dimension
Grizzly Bear – Two Weeks (*)
Dinosaur Jr. – Over it
The Dodos – Fables
The Dodos – Small Deaths
The Dead Weather – Treat Me Like Your Mother
Miles Fisher – This Must Be The Place (Cover) (*)

10. Frightened Rabbit – Swim Until You Can’t See Land

En värdig uppföljare till fjols The Midnight Organ Fight, och en glad påminnelse om härligheten som är FR. Catchy, vacker, skotsk.

9. Phoenix – Girlfriend

Glad och snäppet vassare än Lisztomania. Relevant till personliga händelser, en underbart skön melodi och härliga elektroniska inslag. Omväxlande och på ett vis försiktig och lågmäld.

8. Do Make Say Think – Do (*)

Underbar, kort sagt. Redan vid de första tonerna är jag fast. Gitarrerna tar mig med häpnad; uppbyggnaderna; de solida trummorna; melodin; dess speciella uppbyggnad. Post-Rock i sitt essé.

7. The Temper Trap – Sweet Disposition

Delaypedal, långa uthållna toner, bra uppbyggnad, underbar drömsk känsla. Sedan minnerna till 500 Days of Summer. Omöjlig att motstå.

6. The Appleseed Cast – The Summer Before (*)

Enligt Last.fm den låt jag spelat absolut flest gånger i år. Kul, hur jag ändå känner att jag inte kan hela låten ännu. Kul, hur så fort Crisci tar ton svävar jag ännu iväg. Blev väldigt glad över att se att The Appleseed Cast nu går att finna på Spotify, men tyvärr finns inte Sagarmatha bland skivorna inkluderade.

5. Patrick Wolf – Hard Times

Många blev besvikna i och med Patrick’s senaste fan-aktie-finansierade The Bachelor, men för mig höll den alla mått. Hard Times är en väldigt stark låt. Pampig, catchy, relativt bra text. Vad mer kan jag säga? “Revolution. Time for some resolution.”

4. Animal Collective – What Would I Want? Sky. (*)

Genial.
“Are you taking it lightly?/ Lost in the flurries / You start to worry/ You will be buried/ Taking it lightly/ And so I hurry/ I start to worry/ Here come them flurries”

3. Manchester Orchestra – I Can Feel A Hot One

En av de sorgligaste, men samtidigt mest hoppingivande, låtarna jag hört. Är kombinationen av sorg och nytt hopp den bästa sortens... Ja, sorg? Jo, damn right it is. Tung cello tillsammans med hjärtkramande sång och text utgör skelettet.

“To pray for what I thought were angels
Ended up being ambulances
And the Lord showed me dreams of my daughter
She was crying inside your stomach

And I felt love again”

2. fun. – Take Your Time (Coming Home)

En unik och orginell låt på så väldigt många sätt och vis. Omväxlingen, sången, instrumenten, pampigheten… texten, ja. Jag vet att jag upprepar det som står i ovanstående sju låtars motivering, men jag talar sant. Den här låten är bara ren glädje. Den får det att spritta i hela kroppen på mig. Det är okej att låtens sista minuter hade gjort den gott om de inte var där alls – de första delarna väger upp det flera gånger om. Om du inte har hört denna ännu så för all del, gör dig själv en tjänst och leta rätt på ett sätt att ändra på det.

1. The Antlers – Two

Jag vet inte hur många gånger den här låten har fått mig till tårar. Skrämmande många, måhända. Det är en väldigt personlig sak att skriva, jag vet, men för att visa låten någon rättvisa så blev jag tvungen att skriva det. Men det är inte bara på ett personligt, relaterbart plan som låten har berört mig... Jag såg om Good Will Hunting härom veckan. Inte världens bästa film, verkligen inte - men när Robert Williams hade sin Oscar-vinnande monolog om hur han förlorat sin fru i cancer hörde jag tonerna till Two i huvudet, och gåshuden sträckte sig från huvud till tå, och ögonen tårades direkt. Att en låt förmedlar en så stark känsla av förlust, ångest, ensamhet och trasigt hjärta att den bidrar till ovanstående relatering var för mig tidigare ohört om.

Låten var för mig i början en glad låt. Gitarren går i A-Asus-Bm-D, vilket som helhet är långt från moll. De här fyra ackorden repeteras sedan genom hela låten, för att senare bli ackomponerat av trummor och synth (och mot slutet en väldigt lågmäld, underbar saxofon som jag inte hörde förns efter säkert ett tiotal genomlyssningar). Vad som gör det här till en så tragisk låt är självfallet restrerande två element – texten och Silberman’s röst. Texten är med hästlängder den bäst skrivna 2009, och det var inte förns jag läste denna som jag insåg hur idiotisk jag var som inte insett vad f-n låten handlar om. Även fast det här helt taget ur kontext ifrån låtens egentliga mening så är det desutom vissa delar som är så spot-on mitt egna liv och nu avslutade relation att jag blir totalt hänförd. Nu har jag blivit på tok för carried away, så jag gör nog bäst i att avsluta här.  

” In the middle of the night I was sleeping sitting up,
when a doctor came to tell me, "Enough is enough."
He brought me out into the hall (I could have sworn it was haunted),
and told me something that I didn't know that I wanted to hear:
That there was nothing that I could do to save you,
the choir's gonna sing, and this thing is gonna kill you.
Something in my throat made my next words shake,
and something in the wires made the lightbulbs break.
There was glass inside my feet and raining down from the ceiling,
it opened up the scars that had just finished healing.
It tore apart the canyon running down your femur,
(I thougth that it was beautiful, it made me a believer.)
And as it opened I could hear you howling from your room,
but I hid out in the hall until the hurricane blew.
When I reappered and tried to give you something for the pain,
you came to hating me again and just sang your refreain”