the appleseed

Chapter One: Fall is Upon Us EP
Oxygen Overload
2009
4 spår, 12 min
Electronica
Myspace
Ladda hem skivan gratis

 

“Chapter One: Fall is Upon us visar en lutning mot ett mognare, mörkare sound. Ett sound som, trots allt, alltid funnits där i bakgrunden.”

Martin Sundström, aka. Oxygen Overload, har kommit långt sedan debuten Goodbye släpptes inom en sluten krets 2007. Inte bara har hans talang ökat något avsevärt, utan så har också hans självförtroende. För, att göra den sorts intima, emotionella elektroniska musiken som vi får smak på i Fall is Upon Us tror jag kräver just det - ett starkt självförtroende. För det är mer än bara musik, för honom så som vilken låtskrivare som helst. Det sker en form av utelämning. EP'ns starkaste låt, A Top Ten List of All My Failures, förmedlar just detta på ett väldigt starkt sätt. "Inside this room, all of my dreams become realities, and some of my realities become dreams" inleder låten, som om Sundström ger oss en sorts invit att komma nära inpå EP'ns skapare. Till starka stråkar, bärande trummor och en fångande pianoslinga blir vi levererade fler samplingar utmed låtens gång, liksom medel för kommunikation i stället för en sångröst. Tunga pianoackord i takt med Jack Nicholson's röst som exklamerar "At least I tried, god damnit. At least I did that." är kort sagt kraftfullt. Chapter One: Fall is Upon Us visar en lutning mot ett mognare, mörkare sound. Ett sound som, trots allt, alltid funnits där i bakgrunden – och A Top Ten List of All My Failures representerar just detta på ett exeptionellt vis.

Det är synd att EP’ns tre andra spår inte har samma slagkraft. Inledande spåret, I am so Sorry, verkar inte riktigt veta vart den ska befinna sig. Öppnandes med lungt piano, plötsligt följt av glitchigt amen-break låter den oss tro att vi vet vart låten är på väg – bara för att, 40 sekunder in i låten, göra en helomvändning och istället introducera muntrare chip-toner. Denna gladare melodi fortsätter den tills den avlutas ner i moll igen. Det känns hoppigt och förvirrat, och den dålig inledning till en så stark, emotionell skiva. Dawn of The Dead följer upp, en tung, moody låt, fast utan några hooks. Här blir vi åtminstonde varse av det mörkare soundet, och den fungerar onekligen bra som en inledning till A Top Ten List of All My Failures. EP’n får tack och lov en värdig avslutning med Give Up And Rot (Im Seriously Angry For The Way My Life Turned Out REMIX), en låt som starkt redovisar två av Oxygens absolut starkaste element: Väldigt välgjorda, imponerande trummor, och bra, catchiga melodier. Dessa två presenteras i symbios med stråkar som det är lätt att falla tillbaka på.

I väntan på den nästa utlovade fulllängdaren ifrån Oxygen Overload är Chapter One: Fall is Upon Us en bra godisbit för att hålla oss underhållna och tillfredställda. En godisbit som dessutom smakar väl, och utlovar en väldigt stark kommande skiva. Med vissa svagheter hamnar betyget strax över medel.

Framtiden för Oxygen är för mig uppenbar; det dröjer inte länge förens de taskiga elektroniska gitarrerna byts ut mot en riktig sådan, och basen likaså. Tills dess får han gott och väl fortsätta släppa EPs liksom demos lika frekvent såsom hittils - jag kommer alltid att lyssna med samma glädje.

Aim and Ignite
fun.
2009
10 spår, 42 min
Alt-Rock/Pop

“Kärleken till musik är slående.”

Jag har fått ”klagomål” av min kära lägenhetskamrat Christoffer att det råder en brist på musik som, vad jag fick intrycket av, den stora allmänheten kan ta till sig. De skivor jag recenserar är tydligen en ganska speciell, nischad smak som, tja, nii det stora hela inte ens orkar bry sig om att kolla upp. Trist tycker jag då, självfallet. Men jag måste nog hålla med delvis. Jag är medveten om (i alla fall fått intrycket utav) att min smak skiljer från allmänheten. Det är i alla fall intrycket jag fått av min vänskapskrets, där det inte finns en själ som fingrar på samma skivor som mig.

Så, varför pratar jag om detta? Det är antagligen rätt uppenbart – här kommer en skiva som vilken average joe du än är så kan du ta till dig den. Om du inte är helt immun mot bra musik, dvs. Jag menar, till och med Christoffer gillar den.

Så vad är det jag pratar om? fun. Ett onekligen väldigt passande bandnamn till så pass härlig och livlig musik, men ett riktigt pain in the ass för en person som ska skriva en recension om deras platta i Word, om ni förstår. I och med gamla ”emo”-akten The Format’s splittring förra året letade frontmannen Nate Ruess sig fram till ett nytt projekt att smycka med hans väldigt härliga, unika röst. Ruess slog sig ihop med två andra gossar (Andrew Dost & Jack Antonoff) och var tursamma nog att få med sig producenten Steven McDonald vid deras sida, som hade hjälpt till vid produktionen av Dog Problems – The Format’s stora break. Detta bildade akten fun., som sedan var upphov till en av 2009’s allra starkaste skivor, Aim and Ignite.

Kärleken till musik är slående. Inte bara Queen-influenserna och hur oerhört låtarna skiljer sig ifrån varandra, utan också medlen som det hela framförs utav. Arsenalet av instrument är... Häpnandsväckande. Aim and Ignite’s första genomlyssning är som julafton. Alla olika element man möts utav i varje ny låt, de drastiska, ibland progressiva, ändringarna i mitten av låten – man vet aldrig vad som väntar en i nästa takt. Ta öppningsspåret Be Calm som exempel. Vi öppnar upp till ett dragspel, som sedan får sällskap av stråkar. Dragspelet försvinner och lämnar plats för Ruess som gör det han gör bäst med sin härliga röst. Tempot byggs upp, för att sedan plötsligt gå ner. Sedan... Cello kommer in tillsammans med en synth som låter mer som fågelkvitter än något annat och tempot ökar igen precis lika plötsligt. Efter det kommer elgitarren, och sedan äntligen trummorna. Tempot ökar och ökar, vi hör hur Ruess får sällskap vid micken av sina bandmedlemmar samtidigt som stråkarna bara bygger upp mer och mer tills trumpeter kommer in samtidigt som trummorna går över till en march. Efter detta slås vi plötsligt av ett hårt riff från gitarrerna, samtidigt som tempot bara ökar och ökar. I kulmen av det hela går Ruess röst upp till bristningsgränsen och låten hittar äntligen ett spår som det kör med resten utav låten.

Jag menar, bara i Be Calm möts vi utav mer än en handfull olika instrument. Det är detta som ger mig en känsla av hur kul (pun intended) fun. måste ha haft i arbetet med den här skivan, och låtskrivningen. Diversiteten är häpnandsväckande.

 

Jag talade tidigare om Nate Ruess röst och Queen-influenser. Dessa två har med varandra att göra. Så fort som Be Calm försvinner bort så börjar Boston Hedges, som introducerar oss till det här fenoménet. Rösterna som fun. har tillgång till, tillsammans med lite hjälp ifrån en kör, skapar precis det där härliga Queen-aktiga darret på stämmorna. Sättet som de olika tonarterna smälter samman är mästerligt. Det vore väldigt fel att likna Ruess vid herr Mercury, men det jobb han gör med den rösten han har fått given till sig är nog så imponerande.

Recensionen börjar redan bli för lång, men jag kan inte sluta innan jag nämnt favoritspår. Be Calm är självklart en favorit, tillsammans med At Least I’m Not As Sad (As I Used to Be). Men den låt som sticker ut mest är skivans epilog Take Your Time (Coming Home). Den här låten ger mig nästan lite disney-vibbar. Hur pass härliga ”Ton-ana, ton-ana” delarna av låten är, är obeskrivligt. Hur harpan smyger sig på och sedan den plötsliga basen höjer tonarten ett snäpp... Ja. Inte för att tala om när den svarta gospel-tanten senare tar över och låten för ett par sekunder går över till vad som känns som ett svängigt samba-stuk vid 3.40. Genialt. Det som grämar mig något otroligt dock är hur de totalt slaktar den här underbara stämningen till slutet av låten. Istället för en drömsk disney-avslutning får vi ett katotiskt, 2minuters virr-varr av repetetiv musik. En sådan underbar platta förtjänar ett bättre avslut.

En väldigt bra platta som ger, om inte annat, ett väldigt bra humör. Med vissa svaga länkar får den ett betyg på

8/10

2008 släppte Bon Iver’s Justin Vernon sin debutplatta For Emma, Forever Ago, efter månaders tid spenderades I en stuga ute I skogen. Skivan var en form av terapi, och var barnet skapat utav ensamheten och hjärtesorg. En kombination som gav skivan en väldigt slående atmosfär med dess känlsosamma gitarrslag & Vernon’s skärande röst.

2009 släppte The Antlers sin tredje studioalbum, Hospice, vilket från början var tänkt att släppas på egen hand i liknelse med Bon Iver. Albumet är, liksom For Emma, barnet från ensamhet och sorg. Fast medan Justin Veronon satt i en stuga i skogen, satt Antler’s Peter Silberman ensam i en lägenhet i New York under en vinter. Vad som skett honom tidigare går utan svårighet att spekulera i när man lyssnar på honom recitera välskrivna texter i sällskap av lågmälda ambient-ljudlandskap och dova trummor, bland annat. Självmord, depressioner från nära vänner är de två saker som jag uppfattat som drivande kraft bakom sorgen, tillsammans med ånger och den klassiska hjärtesorgen. Fast tro inte fel nu, skivan innehåller också något gladare inslag.

The Antlers består huvusakligen av Silberman, men under skivan så har han tagit hjälp av två nära vänner.

Skivan öppnar med ett två och trettio långt ambient-spår, vilket sedan går över till Kettering, där man först hamnar i sällskap med Silberman’s röst. Han sjunger försiktigt och annorlunda, nästan viskandes, under hela låten. Något som passar spårets stämning utmärkt. Kettering tillhör skivans absolut starkaste, med en text som letar sig direkt in i hjärtat. Raderna “and walking in that room/ when you had tubes in your arms/ those singing morphine alarms/ out of tune” är ett bra exempel.

Den här välskrivna, sorgliga låten följs upp av Sylvia, efter författarinnan/filmen av samma namn (vilket i mina öron är en metafor för en av hans goda vänner). Till en början lågmäld liksom Kettering, för att sedan i refrängen ta i från tårna – det beskriver detta spår. Silberman sjunger från hjärtat när han ubryter hur hon ska ta ut huvudet ur ugnen och ta ut sin ilska och sorg på honom istället; det är okej. Efter att ha sett filmen med min flickvän berör den här låten mig väldigt starkt, och det som bidrar till det är just sättet som Silberman sjunger den på. Den sagda kraften under refrängen visar att Silberman sannerligen vet hur man sjunger, och han gör det på ett sätt som får mig att tänka på en powermetal-sångare. Samma kraft, uthållning på toner, och ganska ljusa röst. Underbart.

Silbermans röst är bred, minst sagt, och han vet vad han är kapabel till. Men han låter det dock inte stiga honom åt huvudet, utan håller tillbaka för att få det så känslosamt och finkänsligt som möjligt utan att bli alltför dramatisk (som en powermetal-sångare, t.ex).

Gitarrer, trummor, och andra instrument (blåsinstrument & piano, bland annat, förekommer) visar sig då och då – men det är till den elektroniska världen som Antlers söker sig till gång på gång efter att ekot av trummorna dött ut. Välkomponerade ambient-sektioner fyller ut tomheten mellan låtarna i stilfulla övergångar, utan att någonsin bli tråkigt eller tradigt att lyssna på. Ett underbart exempel på det är slutet av Thirteen, där en kvinnlig sångerska sjunger tillsammans med dova, elektroniska toner och sedan avbryts av den då förvånandsvärt glada gitarren i Two.

Bon Iver’s For Emma tog en enorm fart efter det att den blev re-releasad på ett lite större bolag, och är i mångas mening 2008’s bästa skiva. Jag förväntar mig att Hospice kommer ta världen med samma storm när den väl nått ut. Där Bon Iver blev kallad repetetiv och utan variation har Antlers gott om det. Om du gillade For Emma och har mersmak på vad Vernon lyckades åstakomma ska du kolla upp Hospice. Den är värd vartenda gnutta uppmärksamhet den får.

Mood: Inte coolt.
Listening to: Dream Theater - The Glass Prison (Six Degrees of Inner Turbulence (2002))

Okej. Jag har skjutit upp att skriva om detta tillräckligt nu. Here goes.
Bilder från konserterna är självklart inte tagna av mig själv, utan från Rockfoto.nu & andra kunniga fotografer.


Tisdag.

Åkte från Linköping vid 13-tiden, om jag minns rätt. Vädret bådade gott med bara några ensamma moln på himlen. Väl nere i Hultsfred så började det regna - i 5 minuter. Sådär höll det på ett bra tag, med massa skurar då och då. Annars var vädret väldigt bra. Tisdagen var den enda dagen som man verkligen kunde gå utan tröja och känna att det var sommar.

Tisdagen var nog också den enda riktigt lyckade festivaldagen för min del. Alla var glada & pepp, solen sken, och vi hade fått asbra tältplatser. Fyllan var sweet och det fanns inget att klaga på. Fesivalen verkade bli asbra. How wrong was I.



Onsdag.
Sedda band: Dropkick Murphys, (halva) Franz Ferdinand, Twiggy Frostbite, Kings of Leon.

Började asbra med nice väder och bra omständigheter. Gick åt helvete sedan, men det tänker jag inte skriva om. Bandmässigt nog den dag jag hade mest kul på. Dropkick Murphys ägde, även fast jag var ganska så rejält in i dimman, så att säga. Näst sista låt var The Who's Baba O'riley, vilket sedan gick över till Shipping off to Boston. Gissa om jag var i extas. Jag hade lyckats hitta Nils mitt i det vilda folkhavet, men under den där combon så blev jag som besatt och bara försvann in i mängden. Heh. Twiggy Frostbite var riktigt bra live också, med en riktigt snygg sångeska. Synd och skam att de fick lira på Rookie, dock, vilket innebar endast 25min speltid. Försvann på ett kick.
Sedan var det Kings of Leon, en spelning vilken jag fortfarande är kluven över ifall den eller Killers var bäst. Jag var helt enkelt precis rätt dragen under 'Leon, vilket ledde till en sjukt bra upplevelse. Ja, helt fantastiska var de. Dock ingen Arizona, vilket gjorde mig väldigt besviken. Blev också ännu mera förälskad i deras trummis som, hans väldigt många trummskills åsido, nog kanske är den snyggaste killen på jorden.

Torsdag
Sedda band: Regina Spektor, The Killers

Inte bara regnade det som fan - det blåste något sinnessjukt också. Sämre väder får man fan leta efter. Lera. Allt detta påverkade såklart upplevelsen. Stod med ett lånat paraply på Regina Spektor medan det spöregna och gungade med i melodierna. Helt okej spelning. Av någon anledning lämnade hon pianot för att försöka plinka lite på en gitarr istället under två låtar. Det gillar vi inte. Inte spelades Better heller.
Dagen släpade sig fram mot vad som nog ansågs som festivalens höjdpunkt, Killers. En sjukt bra spelning, all in all. Har nog inte mycket att klaga på förutom två saker.

• Folkhavet sög. Hultsfred'are vet fan inte hur man bär sig åt på konsert. Alla dessa fotbollskillar och dryga fjortisbrudar tror det är meningen att man ska synas så mycket som möjligt och skita i musiken. Detta leder till att de försöker med all deras makt att putta och skapa svallvåger i publiken. Något som ledde till att en vän ramlade i leran, tillsammans med mågna andra, och också tappade sin mobil. Mina skor massakerades också under konsterten, och jag tappade mina änglavingar. Vingarna på mitt halsband som jag fick av madde för två år sedan, allstå.
• De spelade Human två gånger. Det är i min mening två för mycket.

Gick tillbaka till campet efter det, mörbultad och blöt. Var tänkt att Totalt Jävla Mörker skulle ses, men efter att ha suttit och huttrat i kylan i två timmar fram tills det äntligen var dags hade all min lust försvunnit. Inte lyckades jag bli full heller.



Fredag
Sedda band: (Halva) Dungen, Markus Krunegård, Lars Winnerbäck, Lenka.

Ja, som det kanske märks så var det inte mycket jag ville se restrerande festivaldagar. Jag tilllät mig bli meddragen till olika konserter denna dag, med Markus Krunegård som höjdpunkt. Vädret var okej på eftermiddagen, men blev värre mot kvällen. Blåste som fan hela dagen, kallt och äckligt. Alkoholen började ta slut.



Lördag
Sedda band: Klaxons, Slagsmålsklubben, Thåström

Igen, bajsväder. Leran var vid det här laget överallt, och man var bara kall och äcklig. Funderade på att åka hem redan på Fredagen, men så blev det inte. Slagsmålsklubben var väl dagens "höjdpunkt", även fast deras spelning inte var så mycket att hänga i julgranen. Jo jo, det må ha varit ett sjujävla drag med så fruktansvärt mycket folk som de drog. Men de hade druckit på tok för jävla mycket, visste inte när de skulle sluta snacka, och spelade för få gamla låtar. Spelningen var helt klart det galnaste scenframträdande jag någonsin sett. Under Sponsored By Destiny sprang de omkring nakna på scen. Bara en sån sak, liksom. Hade tänkt kolla på An Horse också, men de ställde in, tillsammans med The Do.

Nä, jag ville bara få allt överstökat för att sedan gå upp vid 6.30 nästa morgon och bege mig hem till dusch och värme.

Hur skapar man en känslosam platta? Hur ska man egentligen gå tillväga för att få ut alla ens känslor på så bra vis som möjligt i inte bara texterna man sjunger, utan också varje gitarrslag? Hela skivan For Emma, Forever Ago är en 40-minuter lång tripp i känslornas renaste form. Varje andetag och mute’at gitarrslag är en suck där han sjunger om sina gånga sex hårda, miserabla år sedan hans förra band splittrades. Han är i det här fallet Justin Vernon, singer/songwritern under alias ”Bon Iver”. Bon Iver ska tydligen vara grov franska för ”bra vinter”, ungefär. Vad Justin Vernon gjorde med all sin ångest var att resa ut i skogen till en ensam stuga, ensam med sin gitarr och sång, och spendera tid där för att helt enkelt andas ut och överföra alla känslor till noter. Det ledde till en platta som värmer hjärtat med dess äkta, genuina, känslor.

Liksom många Singer/Songwriters är inte herr Justin något under på sitt instrument, och inte heller har Gud skänkt honom en sångröst att trollbinda med. Detta har dock hittats vägar omkring; nästan varje rad på plattan är sjungd av Justin x3. Alltså, flera olika stämmor av honom själv pålagda på varandra. Detta ger en någorlunda artificiell ton på ett vis, som jag i början var väldigt kluven till. Men det var nog faktumet att jag ens tänkte på denna företeelse som gjorde mig kluven – om man istället bara blundar och lyssnar till helheten märker man vad det är som Justin försöker åstakomma. Han skapar en atomosfär som antagligen är just den som kretsade kring honom i den där stugan. Hur många backinginstrument han har med sig, och hur många av hans röster vi än får höra, så känns skivan i sig som epitetet ensamhet. Jag gillar det skarpt.

Skivan i sig bjuder inte på mycket variation. Spåren påminner alla om varandras tonlägen, förutom möjligtvis "Skinny Love" som har en något mer pitchad och (möjligen) gladare ton. Det har förekommit klagomål om att alla låtar är varandras kopia, och det bjuds på för lite variation. Detta är någonting jag kan hålla med om – men absolut inte klaga på. Varje sång fungerar väldigt bra i sig, och alla har en höjdpunkt olikt den andra. ”Lump Sum” sticker ut med dess brilljanta intro där Justin allena låter som en hel kyrokör, ”Blindsided” med en stor tempoökning i mitten, ”For Emma” med trumpeter. Det finns mycket variation bara öronen hinner vänja sig.

Låtvis så är det oerhört svårt att bestämma sig för skivans starkaste. ”Blindsided” har en text som jag älskar, medan ”Creature Fear” är helt underbar och ”Re: Stacks” en perfekt avslutning på skivan. Det går inte att välja en favorit. Skivan är ett marathon, i en mening, där varje låt på ett vis hänger ihop med den andra för att bilda helheten av insolation.

Man kan fråga sig vad Bon Iver’s nästa steg blir. Kanske vore det bäst om han låter skivan till Emma vara den enda som kommer ifrån honom, såsom Ben Gibbard’s Give Up (2003), då han nu har behandlat sina problem. Även om hela processen med skivan inte gav honom botgörelse till problemen, så sägs det att det gav honom mycket tröst. Tröst som man blir väldigt glad över att lyssna till.
Vi säger Mantackar.

8/10

Det finns album, och sen finns det album. Album är 12 låtar samlade på en skiva av skiftande kvalité. Album är en enda lång, underbar upplevelse som du kommer att vilja uppleva igen, igen och igen. Ni kan ju gissa er till vilket av överstående exempel Moving Mountain’s Pneuma tillhör.

Det är väldigt svårt att placera Moving Mountains i en genre. Just genre-stämplande har aldrig varit en av mina starkare sidor, och det slutar oftast med att jag säger att banden är en himla massa genrer samlade i en, oftast tre stycken olika. Men en så genial blanding av genrer vilket är Moving Mountains har jag sällan hört. Om jag skall göra ett försök så blir det experimentell Indie-rock/Post-Rock/Ambient, med klara emo (vad nu än det ordet betyder för dig) influenser. De har lyckats med det som The Appleseed Cast, en av dera största inspirationskällor, lyckats så bra med på deras senare skivor – att skapa musik likt moln att kretsa runt på i komplett extas.

Det som i slutändan gör Pneuma till det mästervärk jag klassifierar det som är produktionen. I klass med Opeth’s Blackwater Park är det mixningen och pålagda ambient-element som gör det till just en upplevelse istället för bara låtar. Sången har puttats tillbaka ett snäpp bakom gitarrer och trummor för att ge dem plats (mest märkbart i 8105), tillsammans med lägre bakgrunds-ambient, trombon & xylofoner. Detta gör att du med ett leende kan ta dig mellan de olika lager av ljud som presenteras för dig, och sedan fokusera och röra dig mot det som är mest tillfredställande och låta resten bära upp det till en helhet som ger i alla fall mig gåshud. När det gäller instrumenten så är det dem som gör att jag klassar bandet som experimentella. Med användning av de ”alternativa” intrument jag nämnde här över, tillsammans med (kanske lite för mycket) använding av delay-pedal på gitarrerna, och till och med en kvinnlig sångerska, så är det mycket överraskningar som ligger och väntar inför en genomlyssning av skivan.

Skivan introduceras med spåret Aphelion, vilket börjar med ljudet av en man som andas in och ut – något som givit albumet dess namn, vilket motsvarar just anding och att andas på grekiska – innan en xylofon kan höras, vilket bara några sekunder senare får sällskap av piano. Låten stiger snabbt till dess kulmen när ett av skivans väldigt få ångest-skrik piskar en i öronen & gitarrerna börjar åska på. Ytterligare bara några sekunder senare får dessa ackompanjemang av ett trombon som är så väl pålagt att bara någon minut in på skivan ger det lyssnaren en väldigt bra bild av hur emosiellt starka Moving Mountains är.

Följande spår, Cover The Roots, Lower The Stems & Alastika tillhör skivans svagare låtar, och dödar tyvärr lite av det som Aphelion lyckas bygga upp. Detta räddas dock ca. 2:30 in i Alastika med ännu en explosion av en musikalisk vägg som slår emot en. I dessa två låtar läggs i alla fall Post-Rock andan fram med längre gitarr-riff, men det är inte förns när Alastika övergår i den första av tre kompletta ambience-låtar, Fourth, och denne tas över av skivans huvudspår 8105, som vi verkligen märker av det. 2 minuter av ett lite math-aktigt riff är början på skivans näst-bästa nummer. Denna låt lägger fram temat för skivan, vilket kan sammanfattas i de rader som upprepas gång på gång under skivans gång – ”I’m in the earth, you’re in the sky. Together we’re one”. Denna upprepning av samma textrader är någonting jag älskar. Istället för att bli repetitivt blir det mer effektfullt – det är desperation i de orden, vässat med ångest och önskande. Låttexterna är i allmänhet inte alls märkvärdigt bra skrivna, men det är denna återanvänding som gör dem till det ändå. Genialiskt. Låtens två höjdpunkter är 2:30 när en kvinnlig sångare läggs på över orginalsångaren, och slutet med raderna


Detta följs av ännu ett ambient-spår som är relativt tråkig i sin ensamhet, men tillsammans med helheten ger den en väldigt härlig paus från kraftfullheten från förra låten. Bottom Feeder får mig att inbilla mig en dimma som jag sakta tar mig igenom... och när jag äntligen hittar ut är det till det överraskande ljudet av två aukustiska gitarrer som är början på Sol Solis. En någorlunda svag låt i dess simpelhet, men den passar väldigt bra. Mysig är den utan tvekan. Den följs av en personlig favorit, Grow On, Grow Up, Grow Out. Här är de på topp – gitarrerna är underbara, trummorna likaså, och texten superb. Extaset kommer 3:10 till slutet, som toppas 3:46 när trummorna ändrar takten & gitarrerna följer efter med sångaren ylandes ”Because you and I were blown away by love and hope for better days; You and I were blown away”. Denna låt lämnar sedan plats för den sista ambience-bron, The Earth And The Sun. Den här låten är fylld med utklippta delar av texter från tidigare delar av skivan, lagt i ett drömskt format som väldigt sakta hasar sig fram till skivans sista spår och klimax, Ode We Will Bury Ourselves.



Ode We Will Bury Ourselves skulle nog inte vara så perfekt som den är, och ge mig de rysningar som den ger, utan spåret innan det som jag kallar dess intro. När sedan trummorna kickar in så smälter jag direkt. Gitarr, bas, trummor & xylofon etablerar snabbt det underbara hopp som den här låten förmedlar. När sångaren sedan börjar sjunga blir man nästan förvånad – varför sjöng han inte såhär innan?! Man märker att fan, han har ju inte sjungit innan alls, han har bara smygnynnat lite. För när han sjunger “… and we will grow” så visar han att han egentligen har goda potential med sin röst. Trummorna ger väldigt mycket i det här spåret, med en snare att döda för. De ligger ständigt där bak & håller upp låten. 2:00 in så kommer vi till ett mellan läge... Ett kaotiskt virr-varr av sångaren läggs på varandra (säkerligen förut använda fraser) och skapar ett drömskt landskap, det är bara att stänga ögonen och lyssna på de bärande trummorna medan kaoset fortsätter tills det plötsligt försvinner, vid 2:37. Då befinner vi oss med ens ute ur kaoset.. det är som om man flygit genom molnen och äntligen passerar dem, når deras toppar och befinner sig över dem där man kan blicka ut över den vackra utsikten. Sedan dör raketerna och ännu en explosiv ljudvall slår en nästan medvetslös. Varenda sekund av låtens nästan 8 minuter är obeskrivliga, och aldrig förlorar den tempot. Så fort man ges tillfälle att andas in exploderar den igen, med sång, trummor & trombon. Men det är de två sista minuterna på den här låten som är skivans absolut bästa. Delar ur tidigare tidpunkter i låten återanvänds, pålagda på varandra (fast ändå inte i den grad att det blir outskildbart), medan, i bakgrunden, hörs en recitativa sång som upprepar sig om och om igen, & som sakta tränger sig fram över de andra instrumenten och får dem att blekna iväg, tills de sväljt allting med de kraftfulla orden:


Men också dessa ord tar stop, och vi är tillbaka där vi började; det lite obehagliga ljudet av en man som andas ut och in, och sedan tar skivan slut.

Ode We Will Bury Ourselves är den vackraste, djupaste, mest välproducerade, välskrivna & hjärtkramande låt jag någonsin har hört. Och jag tröttnar aldrig på den.

Det finns så mycket mer jag vill saga om skivan, men den här recensionen (hyllningen) är redan på tok för lång. Jag kan inte göra mer än att be er göra er själva en stor tjänst och lyssna på den. & ta er tid till det – lyssna från start till slut, för det är så den var menad till att bli hörd. Om ni har ett par hörlurar så ta dem, och bara luta er tillbaka. En annan recensent skrev ett par ord om skivan som jag tänkte avsluta med:

“Allow yourself be reminded of why you started listening to music in the first place and embrace the profound effects it can have on you. It will be time well spent.”