Rise or Die Trying, Death of a Dead Day och Cease to Begin
Tre snabba skivrecensioner en solig söndageftermiddag! Inte helt fel, väl?
Pop-punk/harcore är en väldigt härlig genre. Lättlyssnad som den är så hittar dess alster snabbt ofta vägar in på en. I alla fall in i huvudet på en. Catchy refränger och sing-alongs är två element som utgör halva charmen, där breakdowns ofta förekommer för att krydda till grytan något extra. Four Year Strong lyckas med två av dessa tre.
Skivan gör mig på väldigt bra humör. De två sångarna kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt, med en lite hårdare röst & en ljusare som oftast turas om att sjunga i varannan rad i verserna. Texterna hamnar i feel-good facket där man nästan får lust att höja näven och sjunga med - här sjungs inte om hjärtesorg i samma grad som A Day To Remember gör det, utan istället nästan bara "Vi äger tillsammans"-texter (någonting som när ADtR gör det måste vara en förebild). Dessa saker i kombinationer leder som sagt till att man blir på väldigt bra humör. Verserna & refrängerna är catchy och sångerna vet vad de gör. Men så faller allt samman när de lägger in sina breakdowns. Värre breakdowns får man leta efter. Det är så att jag himlar med ögonen och är tålmodigt tvungen att vänta på att det ska vara över så att refrängen kan börja igen.
Där låtarna kunde ha varit monotona och repetitiva räddar gittarrerna showen. Riffen i "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", där screetches kombineras med hårda, vardagliga strokes när sångaren går upp i tonarten är skitbra.
Skivan innehåller några få väldigt bra spår - "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", "Wrecked 'Em? Damn Near Killed 'Em" och "Beatdown in the Key of Happy", medan de andra funkar väldigt bra de två första lyssningarna, för att sedan bli tråkiga. En stark skiva - men jobba för fan på breakdown'sen eller ta bort de helt och hållet.
Vad händer om Mindless Self Indulgence bestämmer sig för att göra metalcore istället? Jo, antagligen bildas metalcore-akten SikTh.
Det som slår mig direkt efter en genomlyssning är hur duktiga sångarna är på det de gör - och hur jävla kul de måste ha. Det måste nästan höras för att förstås, men de leker verkligen omkring med alla möjliga grow-sätt jag kan tänka mig. Låga growls, höga, screams, rensång & bara skojfriska halv-seriösa röster. Och de är jävligt bra på det. Själva musiken är kaotisk, men något tyglad sådan. Det som bär upp allting i slutändan måste nog vara basen och trummorna, medans gitarrerna oftast är lite halvtråkiga (men inte på något vis dåliga).
Vad SikTh förlorar på är hur ostruktruerade deras låtar är. Det saknas riktiga refränger & verser - de kör bara på genom en låt med konstanta variationer och nya partier. Detta skulle kunnat fungera utmärkt, men det är helt enkelt inte så jävla bra framfört. Jag har svårighet att hitta partier som sticker ut & jag kan tycka om, och låtarna blir istället bara ett stort moln av röster & gitarrer. Musiken går att lyssna på, och tycka om, men det är ingenting för den med lite tålamod & har lätt att gå vilse i stormar av ljud.
Skivans svaghet är att den inte har "någon bästa låt". Alla låtar är helt okej (medans vissa är dåligare än andra), men ingen sticker ut. Öppningsspåret "Bland Street Bloom" är den som fastnat mest, med väldigt härliga partier, och trummorna i kombination med basgången i "Summer Rain" är väldigt tillfredställande. "Mermaid Slur" är en 50-sekunders lång ... monolog. Här leker sångarna med sina röster utan instrument och försöker låta mörka & besynnerliga, säga coola saker & försöka skapa någon form av häftig stämning. Men, geez, det är bara fjantigt. Rader i denna "låt" är bland annat "Where did the wilderness weep tonight?" "Baked beans upon your plate" & "Did the forest see itself slaughtered And modelled to decay?" - halvtaskiga försök som bara blir pinsamt.
En underbar sångare med välskrivna, känslosamma låtar framfört med bra trummor & måttligt använda delaypedaler - jag har hittat den här sommarens säkra soundtrack.
Jag måste börja med att kommentera hur mysiga bandet ser ut. Skäggiga, mysiga karlar i flanellskjortor, det passar så väldans bra ihop med deras musik att jag vill le. Det här är musik som gör mig riktigt lycklig, och den här skivan måste nog vara en av de absolut bästa indiesläppen ifrån 2007. Skivan är väldigt stark från början till slut, och jag befinner mig genom hela turen på en blommig stig med ett sorgligt leende på läpparna. Ben Bridwell's röst går att döda för, och gitarrernas riff är geniala. Sättet som de skapar en härlig sorts melankoli är ovanlig, så att även fast man hör sorgen i Ben's röst och dysterheten i gitarrerna så känner man sig lycklig. Lycklig, kanske, för att man får vara med och ta del av så underbar musik.
Cease to Begin börjar starkt med Is There A Ghost (även fast texten är repetitiv) och Ode to LRC, två något gladare, simpla låtar som ändå lägger sig varmt om hjärtat. No One's Gonna Love You är en helt underbar kärlekssång där Ben's röst nästan ger mig tårar i ögonen. Raden "anything to make you smile" ger mig ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Det finns få svaga låtar på skivan, men för att välja ut en annan favorit så blir det Islands on the Coast. Den här låten slår en med häpnad över dess gladare gitarriff i högt tempo som fortsätter genom hela låten. En feel-good "gå-låt" som är näst intill perfekt i mina öron.
Om du missat dessa karlar så råder jag dig till att kolla upp dem med ens, och börja med Cease to Begin - så kan du med mig dela en skiva som kommer att vara igång genom hela min sommar.
Rise or Die Trying
Four Year Strong
2007
33 min, 11 spår
Four Year Strong
2007
33 min, 11 spår
Pop-Punk / Hardcore
Pop-punk/harcore är en väldigt härlig genre. Lättlyssnad som den är så hittar dess alster snabbt ofta vägar in på en. I alla fall in i huvudet på en. Catchy refränger och sing-alongs är två element som utgör halva charmen, där breakdowns ofta förekommer för att krydda till grytan något extra. Four Year Strong lyckas med två av dessa tre.
Skivan gör mig på väldigt bra humör. De två sångarna kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt, med en lite hårdare röst & en ljusare som oftast turas om att sjunga i varannan rad i verserna. Texterna hamnar i feel-good facket där man nästan får lust att höja näven och sjunga med - här sjungs inte om hjärtesorg i samma grad som A Day To Remember gör det, utan istället nästan bara "Vi äger tillsammans"-texter (någonting som när ADtR gör det måste vara en förebild). Dessa saker i kombinationer leder som sagt till att man blir på väldigt bra humör. Verserna & refrängerna är catchy och sångerna vet vad de gör. Men så faller allt samman när de lägger in sina breakdowns. Värre breakdowns får man leta efter. Det är så att jag himlar med ögonen och är tålmodigt tvungen att vänta på att det ska vara över så att refrängen kan börja igen.
Där låtarna kunde ha varit monotona och repetitiva räddar gittarrerna showen. Riffen i "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", där screetches kombineras med hårda, vardagliga strokes när sångaren går upp i tonarten är skitbra.
Skivan innehåller några få väldigt bra spår - "Heroes Get Remembered, Legends Never Die", "Wrecked 'Em? Damn Near Killed 'Em" och "Beatdown in the Key of Happy", medan de andra funkar väldigt bra de två första lyssningarna, för att sedan bli tråkiga. En stark skiva - men jobba för fan på breakdown'sen eller ta bort de helt och hållet.
7/10
Death of a Dead Day
SikTh
2006
53 min, 12 spår
Proggressive Metal / Metalcore
SikTh
2006
53 min, 12 spår
Proggressive Metal / Metalcore
Vad händer om Mindless Self Indulgence bestämmer sig för att göra metalcore istället? Jo, antagligen bildas metalcore-akten SikTh.
Det som slår mig direkt efter en genomlyssning är hur duktiga sångarna är på det de gör - och hur jävla kul de måste ha. Det måste nästan höras för att förstås, men de leker verkligen omkring med alla möjliga grow-sätt jag kan tänka mig. Låga growls, höga, screams, rensång & bara skojfriska halv-seriösa röster. Och de är jävligt bra på det. Själva musiken är kaotisk, men något tyglad sådan. Det som bär upp allting i slutändan måste nog vara basen och trummorna, medans gitarrerna oftast är lite halvtråkiga (men inte på något vis dåliga).
Vad SikTh förlorar på är hur ostruktruerade deras låtar är. Det saknas riktiga refränger & verser - de kör bara på genom en låt med konstanta variationer och nya partier. Detta skulle kunnat fungera utmärkt, men det är helt enkelt inte så jävla bra framfört. Jag har svårighet att hitta partier som sticker ut & jag kan tycka om, och låtarna blir istället bara ett stort moln av röster & gitarrer. Musiken går att lyssna på, och tycka om, men det är ingenting för den med lite tålamod & har lätt att gå vilse i stormar av ljud.
Skivans svaghet är att den inte har "någon bästa låt". Alla låtar är helt okej (medans vissa är dåligare än andra), men ingen sticker ut. Öppningsspåret "Bland Street Bloom" är den som fastnat mest, med väldigt härliga partier, och trummorna i kombination med basgången i "Summer Rain" är väldigt tillfredställande. "Mermaid Slur" är en 50-sekunders lång ... monolog. Här leker sångarna med sina röster utan instrument och försöker låta mörka & besynnerliga, säga coola saker & försöka skapa någon form av häftig stämning. Men, geez, det är bara fjantigt. Rader i denna "låt" är bland annat "Where did the wilderness weep tonight?" "Baked beans upon your plate" & "Did the forest see itself slaughtered And modelled to decay?" - halvtaskiga försök som bara blir pinsamt.
5/10
Cease to Begin
Band of Horses
2007
35 min, 10 spår
Indierock
Band of Horses
2007
35 min, 10 spår
Indierock
En underbar sångare med välskrivna, känslosamma låtar framfört med bra trummor & måttligt använda delaypedaler - jag har hittat den här sommarens säkra soundtrack.
Jag måste börja med att kommentera hur mysiga bandet ser ut. Skäggiga, mysiga karlar i flanellskjortor, det passar så väldans bra ihop med deras musik att jag vill le. Det här är musik som gör mig riktigt lycklig, och den här skivan måste nog vara en av de absolut bästa indiesläppen ifrån 2007. Skivan är väldigt stark från början till slut, och jag befinner mig genom hela turen på en blommig stig med ett sorgligt leende på läpparna. Ben Bridwell's röst går att döda för, och gitarrernas riff är geniala. Sättet som de skapar en härlig sorts melankoli är ovanlig, så att även fast man hör sorgen i Ben's röst och dysterheten i gitarrerna så känner man sig lycklig. Lycklig, kanske, för att man får vara med och ta del av så underbar musik.
Cease to Begin börjar starkt med Is There A Ghost (även fast texten är repetitiv) och Ode to LRC, två något gladare, simpla låtar som ändå lägger sig varmt om hjärtat. No One's Gonna Love You är en helt underbar kärlekssång där Ben's röst nästan ger mig tårar i ögonen. Raden "anything to make you smile" ger mig ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Det finns få svaga låtar på skivan, men för att välja ut en annan favorit så blir det Islands on the Coast. Den här låten slår en med häpnad över dess gladare gitarriff i högt tempo som fortsätter genom hela låten. En feel-good "gå-låt" som är näst intill perfekt i mina öron.
Om du missat dessa karlar så råder jag dig till att kolla upp dem med ens, och börja med Cease to Begin - så kan du med mig dela en skiva som kommer att vara igång genom hela min sommar.
9/10
Kommentarer
Postat av: Anonym
SikTh låter som ett sådant band som det är roligt att spela i, men kanske jobbigare om man ska få andra att lyssna på det.
Trackback
