the appleseed

Hur skapar man en känslosam platta? Hur ska man egentligen gå tillväga för att få ut alla ens känslor på så bra vis som möjligt i inte bara texterna man sjunger, utan också varje gitarrslag? Hela skivan For Emma, Forever Ago är en 40-minuter lång tripp i känslornas renaste form. Varje andetag och mute’at gitarrslag är en suck där han sjunger om sina gånga sex hårda, miserabla år sedan hans förra band splittrades. Han är i det här fallet Justin Vernon, singer/songwritern under alias ”Bon Iver”. Bon Iver ska tydligen vara grov franska för ”bra vinter”, ungefär. Vad Justin Vernon gjorde med all sin ångest var att resa ut i skogen till en ensam stuga, ensam med sin gitarr och sång, och spendera tid där för att helt enkelt andas ut och överföra alla känslor till noter. Det ledde till en platta som värmer hjärtat med dess äkta, genuina, känslor.

Liksom många Singer/Songwriters är inte herr Justin något under på sitt instrument, och inte heller har Gud skänkt honom en sångröst att trollbinda med. Detta har dock hittats vägar omkring; nästan varje rad på plattan är sjungd av Justin x3. Alltså, flera olika stämmor av honom själv pålagda på varandra. Detta ger en någorlunda artificiell ton på ett vis, som jag i början var väldigt kluven till. Men det var nog faktumet att jag ens tänkte på denna företeelse som gjorde mig kluven – om man istället bara blundar och lyssnar till helheten märker man vad det är som Justin försöker åstakomma. Han skapar en atomosfär som antagligen är just den som kretsade kring honom i den där stugan. Hur många backinginstrument han har med sig, och hur många av hans röster vi än får höra, så känns skivan i sig som epitetet ensamhet. Jag gillar det skarpt.

Skivan i sig bjuder inte på mycket variation. Spåren påminner alla om varandras tonlägen, förutom möjligtvis "Skinny Love" som har en något mer pitchad och (möjligen) gladare ton. Det har förekommit klagomål om att alla låtar är varandras kopia, och det bjuds på för lite variation. Detta är någonting jag kan hålla med om – men absolut inte klaga på. Varje sång fungerar väldigt bra i sig, och alla har en höjdpunkt olikt den andra. ”Lump Sum” sticker ut med dess brilljanta intro där Justin allena låter som en hel kyrokör, ”Blindsided” med en stor tempoökning i mitten, ”For Emma” med trumpeter. Det finns mycket variation bara öronen hinner vänja sig.

Låtvis så är det oerhört svårt att bestämma sig för skivans starkaste. ”Blindsided” har en text som jag älskar, medan ”Creature Fear” är helt underbar och ”Re: Stacks” en perfekt avslutning på skivan. Det går inte att välja en favorit. Skivan är ett marathon, i en mening, där varje låt på ett vis hänger ihop med den andra för att bilda helheten av insolation.

Man kan fråga sig vad Bon Iver’s nästa steg blir. Kanske vore det bäst om han låter skivan till Emma vara den enda som kommer ifrån honom, såsom Ben Gibbard’s Give Up (2003), då han nu har behandlat sina problem. Även om hela processen med skivan inte gav honom botgörelse till problemen, så sägs det att det gav honom mycket tröst. Tröst som man blir väldigt glad över att lyssna till.
Vi säger Mantackar.

8/10