the appleseed

Det finns album, och sen finns det album. Album är 12 låtar samlade på en skiva av skiftande kvalité. Album är en enda lång, underbar upplevelse som du kommer att vilja uppleva igen, igen och igen. Ni kan ju gissa er till vilket av överstående exempel Moving Mountain’s Pneuma tillhör.

Det är väldigt svårt att placera Moving Mountains i en genre. Just genre-stämplande har aldrig varit en av mina starkare sidor, och det slutar oftast med att jag säger att banden är en himla massa genrer samlade i en, oftast tre stycken olika. Men en så genial blanding av genrer vilket är Moving Mountains har jag sällan hört. Om jag skall göra ett försök så blir det experimentell Indie-rock/Post-Rock/Ambient, med klara emo (vad nu än det ordet betyder för dig) influenser. De har lyckats med det som The Appleseed Cast, en av dera största inspirationskällor, lyckats så bra med på deras senare skivor – att skapa musik likt moln att kretsa runt på i komplett extas.

Det som i slutändan gör Pneuma till det mästervärk jag klassifierar det som är produktionen. I klass med Opeth’s Blackwater Park är det mixningen och pålagda ambient-element som gör det till just en upplevelse istället för bara låtar. Sången har puttats tillbaka ett snäpp bakom gitarrer och trummor för att ge dem plats (mest märkbart i 8105), tillsammans med lägre bakgrunds-ambient, trombon & xylofoner. Detta gör att du med ett leende kan ta dig mellan de olika lager av ljud som presenteras för dig, och sedan fokusera och röra dig mot det som är mest tillfredställande och låta resten bära upp det till en helhet som ger i alla fall mig gåshud. När det gäller instrumenten så är det dem som gör att jag klassar bandet som experimentella. Med användning av de ”alternativa” intrument jag nämnde här över, tillsammans med (kanske lite för mycket) använding av delay-pedal på gitarrerna, och till och med en kvinnlig sångerska, så är det mycket överraskningar som ligger och väntar inför en genomlyssning av skivan.

Skivan introduceras med spåret Aphelion, vilket börjar med ljudet av en man som andas in och ut – något som givit albumet dess namn, vilket motsvarar just anding och att andas på grekiska – innan en xylofon kan höras, vilket bara några sekunder senare får sällskap av piano. Låten stiger snabbt till dess kulmen när ett av skivans väldigt få ångest-skrik piskar en i öronen & gitarrerna börjar åska på. Ytterligare bara några sekunder senare får dessa ackompanjemang av ett trombon som är så väl pålagt att bara någon minut in på skivan ger det lyssnaren en väldigt bra bild av hur emosiellt starka Moving Mountains är.

Följande spår, Cover The Roots, Lower The Stems & Alastika tillhör skivans svagare låtar, och dödar tyvärr lite av det som Aphelion lyckas bygga upp. Detta räddas dock ca. 2:30 in i Alastika med ännu en explosion av en musikalisk vägg som slår emot en. I dessa två låtar läggs i alla fall Post-Rock andan fram med längre gitarr-riff, men det är inte förns när Alastika övergår i den första av tre kompletta ambience-låtar, Fourth, och denne tas över av skivans huvudspår 8105, som vi verkligen märker av det. 2 minuter av ett lite math-aktigt riff är början på skivans näst-bästa nummer. Denna låt lägger fram temat för skivan, vilket kan sammanfattas i de rader som upprepas gång på gång under skivans gång – ”I’m in the earth, you’re in the sky. Together we’re one”. Denna upprepning av samma textrader är någonting jag älskar. Istället för att bli repetitivt blir det mer effektfullt – det är desperation i de orden, vässat med ångest och önskande. Låttexterna är i allmänhet inte alls märkvärdigt bra skrivna, men det är denna återanvänding som gör dem till det ändå. Genialiskt. Låtens två höjdpunkter är 2:30 när en kvinnlig sångare läggs på över orginalsångaren, och slutet med raderna


Detta följs av ännu ett ambient-spår som är relativt tråkig i sin ensamhet, men tillsammans med helheten ger den en väldigt härlig paus från kraftfullheten från förra låten. Bottom Feeder får mig att inbilla mig en dimma som jag sakta tar mig igenom... och när jag äntligen hittar ut är det till det överraskande ljudet av två aukustiska gitarrer som är början på Sol Solis. En någorlunda svag låt i dess simpelhet, men den passar väldigt bra. Mysig är den utan tvekan. Den följs av en personlig favorit, Grow On, Grow Up, Grow Out. Här är de på topp – gitarrerna är underbara, trummorna likaså, och texten superb. Extaset kommer 3:10 till slutet, som toppas 3:46 när trummorna ändrar takten & gitarrerna följer efter med sångaren ylandes ”Because you and I were blown away by love and hope for better days; You and I were blown away”. Denna låt lämnar sedan plats för den sista ambience-bron, The Earth And The Sun. Den här låten är fylld med utklippta delar av texter från tidigare delar av skivan, lagt i ett drömskt format som väldigt sakta hasar sig fram till skivans sista spår och klimax, Ode We Will Bury Ourselves.



Ode We Will Bury Ourselves skulle nog inte vara så perfekt som den är, och ge mig de rysningar som den ger, utan spåret innan det som jag kallar dess intro. När sedan trummorna kickar in så smälter jag direkt. Gitarr, bas, trummor & xylofon etablerar snabbt det underbara hopp som den här låten förmedlar. När sångaren sedan börjar sjunga blir man nästan förvånad – varför sjöng han inte såhär innan?! Man märker att fan, han har ju inte sjungit innan alls, han har bara smygnynnat lite. För när han sjunger “… and we will grow” så visar han att han egentligen har goda potential med sin röst. Trummorna ger väldigt mycket i det här spåret, med en snare att döda för. De ligger ständigt där bak & håller upp låten. 2:00 in så kommer vi till ett mellan läge... Ett kaotiskt virr-varr av sångaren läggs på varandra (säkerligen förut använda fraser) och skapar ett drömskt landskap, det är bara att stänga ögonen och lyssna på de bärande trummorna medan kaoset fortsätter tills det plötsligt försvinner, vid 2:37. Då befinner vi oss med ens ute ur kaoset.. det är som om man flygit genom molnen och äntligen passerar dem, når deras toppar och befinner sig över dem där man kan blicka ut över den vackra utsikten. Sedan dör raketerna och ännu en explosiv ljudvall slår en nästan medvetslös. Varenda sekund av låtens nästan 8 minuter är obeskrivliga, och aldrig förlorar den tempot. Så fort man ges tillfälle att andas in exploderar den igen, med sång, trummor & trombon. Men det är de två sista minuterna på den här låten som är skivans absolut bästa. Delar ur tidigare tidpunkter i låten återanvänds, pålagda på varandra (fast ändå inte i den grad att det blir outskildbart), medan, i bakgrunden, hörs en recitativa sång som upprepar sig om och om igen, & som sakta tränger sig fram över de andra instrumenten och får dem att blekna iväg, tills de sväljt allting med de kraftfulla orden:


Men också dessa ord tar stop, och vi är tillbaka där vi började; det lite obehagliga ljudet av en man som andas ut och in, och sedan tar skivan slut.

Ode We Will Bury Ourselves är den vackraste, djupaste, mest välproducerade, välskrivna & hjärtkramande låt jag någonsin har hört. Och jag tröttnar aldrig på den.

Det finns så mycket mer jag vill saga om skivan, men den här recensionen (hyllningen) är redan på tok för lång. Jag kan inte göra mer än att be er göra er själva en stor tjänst och lyssna på den. & ta er tid till det – lyssna från start till slut, för det är så den var menad till att bli hörd. Om ni har ett par hörlurar så ta dem, och bara luta er tillbaka. En annan recensent skrev ett par ord om skivan som jag tänkte avsluta med:

“Allow yourself be reminded of why you started listening to music in the first place and embrace the profound effects it can have on you. It will be time well spent.”