the appleseed

"Gud vad fult ritad den är!"

Det har jag hört fyra stycken säga om tidningen som jag försökt få så många som möjligt att läsa. Jag är verkligen inget serietidningsfreak - jag läste Spiderman när jag var yngre, Mega Marvel hade jag ett par (men de tyckte jag var för tjocka för att läsa) och kalle ankas pocket (vem läst inte det?). Mer belevrad inom serietidningsvärlden än så är jag tyvärr inte, så jag har ingen expertis i området och har mycket, mycket lite att jämföra med när jag läser ett verk. Ändå så kände jag mig hemskt tvungen att läsa Watchmen, innan jag såg filmen, pga allt stohej kring den. "The most celebrated graphic novel of all time" har man ju fått höra ett antal gånger vid det här laget. Och jag kan ju säga som så att jag är ganska säker på att - även fast jag skulle få för mig att läsa flera serietidningar - så skulle Watchmen i en lång framtid från nu vara "The mest celebrated graphic novel" by Jonatan.

Efter att ha läst ut tidningens 12 nummer (ett för varje nummer i en klocka, som har ett symboliskt värde i serien. Varje nummer avslutas med en klocka, med blod slipprandes ned emot den, som är på sin väg emot klockslaget. För varje nummer så kommer blodet längre ner, och visarna kryper närmare & närmare sitt vertikala möte vid klockan tolv) så satt jag med en gammal, älskad känsla som jag ibland får när man har varit med om något "larger than life". Den där känslan (& det här diskuterade jag med Madde, och tack och lov visste hon vad jag menade) när man har sett/läst/hört/varit med om något som, när det är över, lämnar en med en känsla av tomhet. Man tycker att vad man än gör från & med nu kommer att vara otillräckligt jämfört med det man nyss upplevt. I mitt fall vill jag inte diskutera saken i fråga när denna känsla kryper över mig - jag tycker alla runt om kring mig bara är irriterande. De kan väl omöjligvis ha kunnat förstå storheten i det som hänt? Det är en väldigt mysig och samtidigt frustrerande (men på ett väldigt bra sätt) känsla som, när den infinner sig, jag är säker på att jag verkligen var med om något välgjort.

I det här fallet var det den otroliga geni med vilken Watchmen är skriven (och ritad!). De sista sidorna, efter det stora, stora klimaxet som från ingenstans kom som en bomb två nummer tidigare, flyger förbi. Alla stora frågor knyts samman och den tragedi som sker lämnar en andlös. Men det tar inte slut för det, och fler och fler händelser följer som lämnar läsaren i den samma hopplöshet som de avdankade superhjältarna befinner sig i.



Jag har viss förståelse varför folk påstår att serien är fult ritad. Om man jämför med dagens (tänker på Spawn, Spiderman, Witchblade, etc) verk är den ingenting. Konstnären (jag tänker inte låtsas om att jag vet vad han heter) målar kanske inte så snyggt som ovan nämnda serier, men hans detaljrikedom i större bilder & vyer är väldigt imponerande nontheless. MEN - what I'm getting at - är hur den är ritad rent stilistiskt. Jag pratar inte om tecknar-stilen. Jag pratar om upplägget. Hur magiskt snyggt, vid större händelser, rutorna är målade i form av utzoomningar, inzoomningar, övergångar... Den är målad på det sätt som passar serien bäst - att ge ett sjukt stort eftertryck på den väldigt välskrivna storyns ord. Och det är faktiskt, i det här fallet, värt mycket mer än hur snygg Spawn är ritad.

Jag ska se Watchmen, filmen, ikväll. Äntligen.
Jag har kollat igenom trailerna på tok för många gånger, och är sjukt pepp. Jag hoppas att filmen kan lämna mina kompisar (som inte läst serien) med samma känsla som jag fick av serien. If so (& jag kan uppleva den på nytt) så är jag väldigt, väldigt nöjd.