Morgonrock
Mood: Bettah'
Listening to: Band of Horses - No One's Gonna Love You (Cease to Begin (2007))
Ni får ursäkta mitt något deprimerande inlägg från igår. Men den stora vårdepprissionen slog mig som ett slag i ansiktet & jag kände mig rätt miserabel, så jag var tvungen att skriva av mig någonstans. Jag är fortfarande amazed hur tidigt jag gick och la mig. Halv tolv på en ledig dag - på valborg. Jag somnade dock som en stock, och nu kunde jag gå upp i okej tid för en gångs skull dessutom, så jag antar att det är okej.
Idag planerar jag att ta mig ut i skogen och springa igen, vilket var två veckor sen jag gjorde sist. Jag har aldrig haft några problem med fetma eller tjockhet eller dylikt - jag har kunnat äta hur mycket som helst & ändå se likadan ut. Till Maddes stora glädje (då hon varit avundsjuk över det faktumet) har jag nu fått en riktig bulle på magen. Där det innan inte varit någonting att klämma nu är det väldigt... kläm-vänligt. Helt klart är det sambo-kilon. Nej, detta måste ju fan ändras på tänker jag & ska ut och springa. Det är dessutom jävligt skönt att springa när man har druckit dagen innan. Ut, springa i solen, träna, duscha, och sen käka något - sen är man som ny.
Förra helgen (god det var längesen jag updaterade) så var jag i stockholm på bland annat 50-års kalas hos min faster. Vad jag förväntade mig bli en relativt tråkig tillställning var istället mycket, mycket trevligt. Jag träffar inte den delen av min släkt alls så ofta. Visserligen lite oftare än delar av min Mammas familj, men ändå. Det var nog 2 år sedan jag träffade dessa sist. Vuxit som berg hade de hela bunten, mina kusiner, och blivit så stora att man faktiskt kan umgås med dem. Nu pratar jag om min fasters barn, självfallet. Hur som helst så flödade vinet & bubblet för de äldre, och alla blev nog relativt glada i hågen. Tal skulle hållas, och det gick an trots lite sludder. Det som nästan alla som sade någonting tog upp var ett sak som gjorde mig väldigt glad att höra. De är alla i 50-års åldern nu, men många av dem har känt varandra sedan min ålder - i över 30 år. Fantastiskt hur man kan hålla ihop som nära vänner under den långa tiden. De berättade om vissa vänner som de förlorat, men sen de som alltid varit där och ställer idag upp precis lika mycket som de gjorde när man hade tonårsbekymmer. Det gör mig otroligt glad. Varför är det så att man värdesätter kvantiteten i sina kompisar i dagens läge, när man inte ska göra något annat än att behålla de få kvalitéts-kompisar (wierd word) man har, och försöka få dem att hålla ut med en genom hela livet. Det är någonting som jag måste börja tänka på rejält. Jag har förlorat många nära vänner pga lathet & flytt. Egentligen är det dumt i huvudet att skylla på flytten när internet finns & kontakt kan fasthållas utan problem vart man är.
Listening to: Band of Horses - No One's Gonna Love You (Cease to Begin (2007))
Ni får ursäkta mitt något deprimerande inlägg från igår. Men den stora vårdepprissionen slog mig som ett slag i ansiktet & jag kände mig rätt miserabel, så jag var tvungen att skriva av mig någonstans. Jag är fortfarande amazed hur tidigt jag gick och la mig. Halv tolv på en ledig dag - på valborg. Jag somnade dock som en stock, och nu kunde jag gå upp i okej tid för en gångs skull dessutom, så jag antar att det är okej.
Idag planerar jag att ta mig ut i skogen och springa igen, vilket var två veckor sen jag gjorde sist. Jag har aldrig haft några problem med fetma eller tjockhet eller dylikt - jag har kunnat äta hur mycket som helst & ändå se likadan ut. Till Maddes stora glädje (då hon varit avundsjuk över det faktumet) har jag nu fått en riktig bulle på magen. Där det innan inte varit någonting att klämma nu är det väldigt... kläm-vänligt. Helt klart är det sambo-kilon. Nej, detta måste ju fan ändras på tänker jag & ska ut och springa. Det är dessutom jävligt skönt att springa när man har druckit dagen innan. Ut, springa i solen, träna, duscha, och sen käka något - sen är man som ny.
Förra helgen (god det var längesen jag updaterade) så var jag i stockholm på bland annat 50-års kalas hos min faster. Vad jag förväntade mig bli en relativt tråkig tillställning var istället mycket, mycket trevligt. Jag träffar inte den delen av min släkt alls så ofta. Visserligen lite oftare än delar av min Mammas familj, men ändå. Det var nog 2 år sedan jag träffade dessa sist. Vuxit som berg hade de hela bunten, mina kusiner, och blivit så stora att man faktiskt kan umgås med dem. Nu pratar jag om min fasters barn, självfallet. Hur som helst så flödade vinet & bubblet för de äldre, och alla blev nog relativt glada i hågen. Tal skulle hållas, och det gick an trots lite sludder. Det som nästan alla som sade någonting tog upp var ett sak som gjorde mig väldigt glad att höra. De är alla i 50-års åldern nu, men många av dem har känt varandra sedan min ålder - i över 30 år. Fantastiskt hur man kan hålla ihop som nära vänner under den långa tiden. De berättade om vissa vänner som de förlorat, men sen de som alltid varit där och ställer idag upp precis lika mycket som de gjorde när man hade tonårsbekymmer. Det gör mig otroligt glad. Varför är det så att man värdesätter kvantiteten i sina kompisar i dagens läge, när man inte ska göra något annat än att behålla de få kvalitéts-kompisar (wierd word) man har, och försöka få dem att hålla ut med en genom hela livet. Det är någonting som jag måste börja tänka på rejält. Jag har förlorat många nära vänner pga lathet & flytt. Egentligen är det dumt i huvudet att skylla på flytten när internet finns & kontakt kan fasthållas utan problem vart man är.
Kommentarer
Trackback
