Schyffert
Mood: Ups and downs
Listening to: Counting Crows - Hangingaround (This Desert Life (1999))
Intressant TV-kväll. Eller ja, intressant dag. Men jag vet inte om jag orkar dra hela dagen nu.
Jag slängde mig på soffan med en nyinköpt såndär smaskig ungspizza för extrapris på Hemköp - höjden av slackig- och omognads-het (Köpte den samt två paket nudlar. Stod där i kassan med krulligt, oplattat hår, orakad, stora jävla påsar under ögonen och lodis-kläder... så stod jag och betalade för två paket nudlar och en slackerpizza med en 34-kronors bonussedel som jag och Madelene samlat ihop under månader som gått och suckade när jag märkte att den inte ens räckte. Fint. Jag har säkert stor chans på den här kassörskan just nu.) - och såg att fan - det är någon skit om japanska barn som tvingas bli akrobatiska under av deras hjärnskadade leva-ut-sitt-liv-genom-sitt-barn-föräldrar på tv! Najs. Eller ja, inte fan var det nice. Det var rent av sjukt hemskt, det var vad det var. Jag tror att 20minuter av de 25 jag kollade så grät minst ett barn i bild, och de vuxna gav blanka fan. Men så är det väl, antar jag. Om man bor i ett land där alla är likadana och alla vill samma sak så måste man ta mig fan vara bäst - annars blir det inget. Annars blir man en jävla kostymnisse i ett litet bås i den där skyskrapan som alla andra, och förstår inte hur utlänningar kan tycka att alla japaner ser likadana ut.
Det här var inte ens det jag ville skriva om.
Detta programmet drog min uppmärksamhet till SVT 1 - en kanal som är föga utnött i min tv-tablå - vilket efter detta spektakel visade Henrik Schyffert live (live! direksändning, omg!) när han drog sitt så kallade "The 90's - ett försvarstal" i två timmar. Detta är då en show som han har turnérat med i ett och ett halvt år; en turné som vars reklamplancher jag sneglat på i halvt intresse när det begav sig. Av ren händelse visar de detta stå-upp av en komiker som jag aldrig ritkigt fattat vad han tillfört till humor-eliten, och av ren händelse väljer jag att hänge denna väldigt slackig-inritkade dag(ar)'s kväll åt Schyffert. Och by god, fy fan vad rätt jag gjorde i det.
Efter (och under måste jag erkänna) föreställningen tänkte jag att "Fan, detta måste jag skriva om på min blogg!". Varför, undrar du? Jo, uppenbarligen pga att det var så jävla bra -
Men sen frågade jag mig själv att "Vafan. Varför skulle andra vilja läsa om när du har upplevt en larger-than-life-upplevelse och du känner dig sådär sjukt speciell att du just, just nu precis, gillade det där och att säkert inte en enda jävel förutom du förstod sig på det?" Liksom wtf? Halva Svergie såg det där, Jonatan. Varför känner du dig så jävla speciell för? Du var ju bara vid fullt medvetande under halva 90-talet; kan du ens relatera till den där skiten? Av någon anledning hör jag den där sista frågan i Maddes röst. Eller ja, det kanske inte är så konstigt egentligen.
Så med ens kände jag mig melankolisk och bortkommen.
Och då loggar jag in på msn och får en massa skit kastat i ansiket direkt och bestämmer mig för att fan nej nu ska jag fan skriva om den där schyffert ändå i ett inlägg på ett lite dubbelmoraliskt passivt vis så att jag kan försöka vara lite rolig och försöka skriva på ett kreativt sätt till mitt dussin läsare och igenom det känna mig social och häftig och accepterad och att fan, ja, jag gillade ju schyffert och det är jag som tipsar andra om att se den också och att jag måste vara jävligt snabb med att skriva detta innan någon annan hinner tipsa först för att då, ja då, då är du fan inte så jävla speciell längre Jonatan.
Ursäkta.
Listening to: Counting Crows - Hangingaround (This Desert Life (1999))
Intressant TV-kväll. Eller ja, intressant dag. Men jag vet inte om jag orkar dra hela dagen nu.
Jag slängde mig på soffan med en nyinköpt såndär smaskig ungspizza för extrapris på Hemköp - höjden av slackig- och omognads-het (Köpte den samt två paket nudlar. Stod där i kassan med krulligt, oplattat hår, orakad, stora jävla påsar under ögonen och lodis-kläder... så stod jag och betalade för två paket nudlar och en slackerpizza med en 34-kronors bonussedel som jag och Madelene samlat ihop under månader som gått och suckade när jag märkte att den inte ens räckte. Fint. Jag har säkert stor chans på den här kassörskan just nu.) - och såg att fan - det är någon skit om japanska barn som tvingas bli akrobatiska under av deras hjärnskadade leva-ut-sitt-liv-genom-sitt-barn-föräldrar på tv! Najs. Eller ja, inte fan var det nice. Det var rent av sjukt hemskt, det var vad det var. Jag tror att 20minuter av de 25 jag kollade så grät minst ett barn i bild, och de vuxna gav blanka fan. Men så är det väl, antar jag. Om man bor i ett land där alla är likadana och alla vill samma sak så måste man ta mig fan vara bäst - annars blir det inget. Annars blir man en jävla kostymnisse i ett litet bås i den där skyskrapan som alla andra, och förstår inte hur utlänningar kan tycka att alla japaner ser likadana ut.
Det här var inte ens det jag ville skriva om.
Detta programmet drog min uppmärksamhet till SVT 1 - en kanal som är föga utnött i min tv-tablå - vilket efter detta spektakel visade Henrik Schyffert live (live! direksändning, omg!) när han drog sitt så kallade "The 90's - ett försvarstal" i två timmar. Detta är då en show som han har turnérat med i ett och ett halvt år; en turné som vars reklamplancher jag sneglat på i halvt intresse när det begav sig. Av ren händelse visar de detta stå-upp av en komiker som jag aldrig ritkigt fattat vad han tillfört till humor-eliten, och av ren händelse väljer jag att hänge denna väldigt slackig-inritkade dag(ar)'s kväll åt Schyffert. Och by god, fy fan vad rätt jag gjorde i det.
Efter (och under måste jag erkänna) föreställningen tänkte jag att "Fan, detta måste jag skriva om på min blogg!". Varför, undrar du? Jo, uppenbarligen pga att det var så jävla bra -
Men sen frågade jag mig själv att "Vafan. Varför skulle andra vilja läsa om när du har upplevt en larger-than-life-upplevelse och du känner dig sådär sjukt speciell att du just, just nu precis, gillade det där och att säkert inte en enda jävel förutom du förstod sig på det?" Liksom wtf? Halva Svergie såg det där, Jonatan. Varför känner du dig så jävla speciell för? Du var ju bara vid fullt medvetande under halva 90-talet; kan du ens relatera till den där skiten? Av någon anledning hör jag den där sista frågan i Maddes röst. Eller ja, det kanske inte är så konstigt egentligen.
Så med ens kände jag mig melankolisk och bortkommen.
Och då loggar jag in på msn och får en massa skit kastat i ansiket direkt och bestämmer mig för att fan nej nu ska jag fan skriva om den där schyffert ändå i ett inlägg på ett lite dubbelmoraliskt passivt vis så att jag kan försöka vara lite rolig och försöka skriva på ett kreativt sätt till mitt dussin läsare och igenom det känna mig social och häftig och accepterad och att fan, ja, jag gillade ju schyffert och det är jag som tipsar andra om att se den också och att jag måste vara jävligt snabb med att skriva detta innan någon annan hinner tipsa först för att då, ja då, då är du fan inte så jävla speciell längre Jonatan.
Ursäkta.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hahaha, synd att jag skrev om det drygt en timme tidigare.
Trackback
