Ghengis Khan is upon us, and he slays his betrayers
Mood: Så trött
Listening to: Eluvium - Indoor Swimming At The Space Station (Copia (2007))
Hej hej hej. Jättemycket hej.
Nu har jag en sånhär "jag orkar inte blogga"-svacka, vilket borde märkas. Roten till den svackan är kort sagt studierna. Jag har inte bara jättemycket att göra, de gör mig deprimerad också. Jag tappar lusten till det mesta, och så blir det att jag bara sitter och nötar spel istället. Att smälla upp åsikter och nyheter här känns då med ens så onödigt.
Jag låg och tänkte på det här igår natt, när jag gick och la mig vid fyra på natten efter otaliga timmar försvunna till att bara lyssna på musik i ett väldigt melankoliskt tillstånd. Närmare bestämt varför jag ens ville starta den här bloggen. Det var på grund av känslan som jag hade igår -- en känsla som infinner sig då och då när jag försvinner in helt i mig själv och musiken, och blir påmind om hur mycket jag älskar den. Hur innerligt. Det är en känsla som gör mig ledsen av den simpla anledning att jag inte kan få något utlopp för all den kärleken. Jag har bara en kompis som jag kan dela & diskutera musik med -- alltså musik som jag verkligen gillar -- men han är ett flertal timmar härifrån, uppe i Stockholm. Syftet med den här bloggen var att få ett utlopp för alla starka känslor till andra, vem som helst som bestämmer sig för att läsa. Men det som sedan leder till dessa perioder där jag inte lägger upp någonting alls är när jag möts av känslan att det här utloppet bara i de flesta fall är en vägg, eller ett avlopp. Hum.
Det här är nog fjärde inlägget jag skriver om det här, vilket är rätt patetiskt. Jag vill inte ha någon bekräftelse, jag vill bara ge en bra förklaring till varför det är som det är. Mkay? Så nu tänker jag sluta innan jag spånar vidare.
Listening to: Eluvium - Indoor Swimming At The Space Station (Copia (2007))
Hej hej hej. Jättemycket hej.
Nu har jag en sånhär "jag orkar inte blogga"-svacka, vilket borde märkas. Roten till den svackan är kort sagt studierna. Jag har inte bara jättemycket att göra, de gör mig deprimerad också. Jag tappar lusten till det mesta, och så blir det att jag bara sitter och nötar spel istället. Att smälla upp åsikter och nyheter här känns då med ens så onödigt.
Jag låg och tänkte på det här igår natt, när jag gick och la mig vid fyra på natten efter otaliga timmar försvunna till att bara lyssna på musik i ett väldigt melankoliskt tillstånd. Närmare bestämt varför jag ens ville starta den här bloggen. Det var på grund av känslan som jag hade igår -- en känsla som infinner sig då och då när jag försvinner in helt i mig själv och musiken, och blir påmind om hur mycket jag älskar den. Hur innerligt. Det är en känsla som gör mig ledsen av den simpla anledning att jag inte kan få något utlopp för all den kärleken. Jag har bara en kompis som jag kan dela & diskutera musik med -- alltså musik som jag verkligen gillar -- men han är ett flertal timmar härifrån, uppe i Stockholm. Syftet med den här bloggen var att få ett utlopp för alla starka känslor till andra, vem som helst som bestämmer sig för att läsa. Men det som sedan leder till dessa perioder där jag inte lägger upp någonting alls är när jag möts av känslan att det här utloppet bara i de flesta fall är en vägg, eller ett avlopp. Hum.
Det här är nog fjärde inlägget jag skriver om det här, vilket är rätt patetiskt. Jag vill inte ha någon bekräftelse, jag vill bara ge en bra förklaring till varför det är som det är. Mkay? Så nu tänker jag sluta innan jag spånar vidare.
Kommentarer
Trackback
