Dismantle the sun
Mood: A'ight
Listening to: Dream Theater - The Count of Tuscany (Black Clouds & Silver Linings (2009))
Jag känner mig väldigt nära epitetet student just nu.
Jag studerar heltid. Jag bor i en väldigt stökig lägenhet. Jag lever på mitt studiebidrag och tar fullt lån. Jag har plugg att göra, men jag gör det inte. Och jag sitter och äter middag som består uteslutande av en stor tallrik med eldoradopommes, vilka jag doppar i en burk bearnaise som gick ut idag. Härligt? Väldigt.
Ber om ursäkt för den stora bristen på aktivitet här. Det kan enkelt bortförklaras till att det är väldigt mycket aktivitet utanför datorn. Nu de senaste veckorna har Madelene och jag försökt klämma in så mycket tid tillsammans som möjligt, då hon, som ni förhoppningsvis (vid det här laget) vet, ska till Sydamerika i tre månader. Om ni vill ha detaljer kring det så kan ni ju kolla in hennes blogg http://giveuptheghost.blogg.se/ eller (om ni är riktigt nyfikna) börja bevaka hennes och hennes systers blogg som de aktivt ska uppdatera ifrån kontinenten i väster: http://maddeochbella.blogspot.com/ . Hur som helst så åker hon imorgon, och då är det 13 veckor tills vi får umgås igen. Vi gav varandra avsked igår i stockholm, där jag firade min födelsedag, på centralen. Helvetiskt jobbigt. Men antagligen kommer det att vara dubbelt så jobbigt om två månader när jag saknar henne som allra mest.
Nåväl. På fredag är det begravning av min kära Mormor. Det blir den första begravningen jag går på, och fram tills för lite mer än en vecka sedan så var hela min släkt vid liv. Det är ett väldigt jobbigt skeende, och det är mycket kring det hela som är om möjligt ännu jobbigare... Så att ni vet. Det har knappast något med musik eller film att göra - men det är min blogg, so I'll write whatever the fuck I want.
Har ni sett Fyra Bröllop och En Begravning? Antagligen har ni det. En såndär knappast-över-medel-film med Hugh Grant i spetsen, och som knappast är särskilt olik alla andra filmer som han medverkar i. Dock så har den filmen uppmärksammat en viss dikt som handlar om just döden, och sorgen kring en förlust - något som jag inte alltid kommer i kontakt med i, säg, musik. Det var så förvånande för mig, när jag såg den filmen för första gången, hur filmen plöstsligt gick från väldigt medel och flamsig till att bli väldigt, väldigt känslosam och djup. Döden av en relativt obetydlig biroll får väldigt mycket tid. Det är hela grejen kring begravningen, men också läses hela W H Auden's dikt upp från början till slut. Det känns till en början malplacerat... Men sen fångas man helt med och blir alldeles sentimental själv. Dikten är något så när ett mästerverk, och det är på ett vis synd att den har "paxats" av den där filmen, så att man själv inte kan använda den i liknande sammanhang utan att få folk att höja på ögonbrynen. Nu känner jag inte fullt ut den totala sorg och hopplöshet som dikten uttrycker i och med min Mormors död, men den känns ändå träffande och relevant. Så, sista versen:
Listening to: Dream Theater - The Count of Tuscany (Black Clouds & Silver Linings (2009))
Jag känner mig väldigt nära epitetet student just nu.
Jag studerar heltid. Jag bor i en väldigt stökig lägenhet. Jag lever på mitt studiebidrag och tar fullt lån. Jag har plugg att göra, men jag gör det inte. Och jag sitter och äter middag som består uteslutande av en stor tallrik med eldoradopommes, vilka jag doppar i en burk bearnaise som gick ut idag. Härligt? Väldigt.
Ber om ursäkt för den stora bristen på aktivitet här. Det kan enkelt bortförklaras till att det är väldigt mycket aktivitet utanför datorn. Nu de senaste veckorna har Madelene och jag försökt klämma in så mycket tid tillsammans som möjligt, då hon, som ni förhoppningsvis (vid det här laget) vet, ska till Sydamerika i tre månader. Om ni vill ha detaljer kring det så kan ni ju kolla in hennes blogg http://giveuptheghost.blogg.se/ eller (om ni är riktigt nyfikna) börja bevaka hennes och hennes systers blogg som de aktivt ska uppdatera ifrån kontinenten i väster: http://maddeochbella.blogspot.com/ . Hur som helst så åker hon imorgon, och då är det 13 veckor tills vi får umgås igen. Vi gav varandra avsked igår i stockholm, där jag firade min födelsedag, på centralen. Helvetiskt jobbigt. Men antagligen kommer det att vara dubbelt så jobbigt om två månader när jag saknar henne som allra mest.
Nåväl. På fredag är det begravning av min kära Mormor. Det blir den första begravningen jag går på, och fram tills för lite mer än en vecka sedan så var hela min släkt vid liv. Det är ett väldigt jobbigt skeende, och det är mycket kring det hela som är om möjligt ännu jobbigare... Så att ni vet. Det har knappast något med musik eller film att göra - men det är min blogg, so I'll write whatever the fuck I want.
Har ni sett Fyra Bröllop och En Begravning? Antagligen har ni det. En såndär knappast-över-medel-film med Hugh Grant i spetsen, och som knappast är särskilt olik alla andra filmer som han medverkar i. Dock så har den filmen uppmärksammat en viss dikt som handlar om just döden, och sorgen kring en förlust - något som jag inte alltid kommer i kontakt med i, säg, musik. Det var så förvånande för mig, när jag såg den filmen för första gången, hur filmen plöstsligt gick från väldigt medel och flamsig till att bli väldigt, väldigt känslosam och djup. Döden av en relativt obetydlig biroll får väldigt mycket tid. Det är hela grejen kring begravningen, men också läses hela W H Auden's dikt upp från början till slut. Det känns till en början malplacerat... Men sen fångas man helt med och blir alldeles sentimental själv. Dikten är något så när ett mästerverk, och det är på ett vis synd att den har "paxats" av den där filmen, så att man själv inte kan använda den i liknande sammanhang utan att få folk att höja på ögonbrynen. Nu känner jag inte fullt ut den totala sorg och hopplöshet som dikten uttrycker i och med min Mormors död, men den känns ändå träffande och relevant. Så, sista versen:
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.
Kommentarer
Trackback
