the appleseed

Måste ju säga med en gång att mina förväntningar var skyhöga för den här filmen. Serien (ska jag sluta säga det och kalla den graphic novel?) hade lämnat mig i smärre extas, och mitt hopp var att jag skulle ha samma underbara känsla när eftertexterna rullade.

Introt var nog det bästa på hela filmen. På ett väldigt snyggt och smart sätt lyckades de få in väldigt, vädligt mycket och "set the stage" på ett bra sätt. Man fick alltså en bra förståelse för hur universumet där Minutemen levde såg ut. Med en härlig retro-känsla i slow-motion-still-bilderna (or what to call them) var det en fröjd för både ögon och öron med Bob Dylan i bakgrunden.

När jag ändå är inne på det - Soundtracket var förvånandsvärt bra, trots en och annan misplacerad låt. Jag menar, 99 luftballoons är inte något jag hade slängt in i den här mörka världen. Men med Simon & Garfunkel, Jimi Henrix & Rise of the Valkyries så kunde man inte annat än le. En annan låt (speciellt gjord till filmen som kan höras i.. första trailern tror jag) som passade sjukt bra och gav mig smärre rysningar var den vilken under den delen av filmen som skulle motsvara kaptilet om Dr. Manhattan spelades. Dock så spyr jag på My Chemical Romance som fick äran att pryda eftertexterna med en Bob Dylan cover. Spy kräks blä.

Det var inte bara en gång som jag log brett för mig själv när jag kände igen sekvenser som var direkt tagna ur serien. Detta var särskilt mycket använt i början av filmen, då både introduktionen av Rorschach och The Comedians död var identiska (och därmed sjukt snygga).

Men ja, nu måste jag tyvärr börja prata om de saker jag saknade.
Med filmen sträckandes över 2timmar & 30-minuter sträcket så förstår jag väl mycket väl att det var omöjligt att klämma in mycket mer; Och det måste sägas att manusförfattarna gjorde ett mycket bra jobb i att komprimera ihop den grafiska novellen till den korta tiden. Men en av de många stilistiskt geniala sakerna som jag kom att älska var hur de implementerade en annan serie innuti serien. Hur den svarta lilla pojken sitter genom mer än halva "novellen" och läser om det hemskt, hemskt mörka ödet för en sjöman som fallit offer för ett piratskepp är gripande. Varför? Jo. För att rutorna och texten från Pirathistorien varvas med de från den riktiga historien, och budskapen från pirathistorien speglar det som händer i riktiga världen. Det där kanske var lite vagt - men jag har aldrig varit en höjdare på att förklara. Men låt mig säga såhär - de har ju släppt en animerad film som ÄR den här serien innuti serien, men jag har inget som helst intresse att se den. För utan sättet som den och Watchmen överlappar och pratar i mun på varandra kommer att vara förlorat, och pirathistorien kommer bara vara en annan mörk (om än välskriven) serie i mängden.

Skådespelarvalet var väldigt bra, där den bästa castingen faller på Rorchach (som jag under halva filmen trodde var "Sherminator" från American Pie i all min ovisshet) och Dan Dreiberg, aka. Nite Owl II. Dock så tyckte jag att Jon - Dr. Manhattan - kunde ha spelats mer som en robot. Det gick inte fram att han är en varelse som ser på världen HELT annorlunda än hur vi gör det, vilket är en av nycklarna till stor spänning i boken. Too human. Jag antar att det finns nog om text om hans penis på resten av internet, så jag tänker inte kommentera den här.

Slutet. Ja, det är nog ganska många som vet om att det är omskrivet. Vad tyckte jag om det? Jag är kluven. Helt klart gillar jag slutet i boken mycket mer, då det passar på en annan nivå. Men om de använt det slutet i filmen.. Jag tror det hade blivit för skruvat och fjantigt. Ozymandias (or however the F you spell it) fick inte stoltsera med hans långa utläggningar och monologer som han fick i boken, och därmed gick inte hans super-intellekt fram. Därav skulle den stora twisten i boken verka väldigt, väldigt malplacerad. & jag måste medge att slutet de använde i filmen fungerar minst lika bra. MEN, trots omskrivningen av slutet, så misslyckades de radikalt med den största grejen angående det - sorgen. Det är en tragidi, detta, men efter att ha sett klart filmen så var det bara att rycka på axlarna och gå därifrån. Det är en stor moralisk fråga som ställs, men sorgen och frustrationen över att den är rätt i all sin hemskhet infann sig aldrig. Man fick aldrig uppleva hjältarnas hjälplöshet. Fail.


Annars - fightingscenerna var helt fantastiska, och filmen var vädligt bra gjord. Men av en anledning jag inte kan sätta fingret på så kändes den tråkig. Det var någonting som fattades bland alla välgjorda slow-motionsekvenser och tillbakablickar. Sen får den minus på det sätt som den förvirrade de som inte läst serien (notera hur jag pendlar mellan att kalla den bok och serie) med dess tillbakablickar och olika generationer av superhjältar. Det skulle det kanske ha spenderats mer tid på att ha underlättat.

All in all - 6/10