Nick Drake
Mood: Najs!
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))
En viss singer/songwriter som jag nämnde här, som i samma anda som allas våran Elliott Smith tyvärr tog sitt eget liv, visade sig vara väldigt bra. Hans skiva Pink Moon är den enda jag hittils hört. Den gjordes helt aukustiskt under en inspelning på tre dagar. Tydligen trodde producenten och teknikern att inspelningen bara var en simpel demo, och blev förvånande när Drake påstod att Nej, det var en skiva. Komiskt. Gjord två år innan han hittades död så är den tydligen den allra tyngsta av hans alster. Spåren har dock alla en bra rytm och stundtals högt tempo, inte alltför molliga ackord och inte den allra tyngsta, deprimerade rösten. Hans röst kan sägas vara mera försiktig och trevande istället; inåtvänd. Inte heller är alla texterna skrivna med ett mörkt tema. Det är bara ibland som man riktigt märker av den deppression som mannen under åren led så fruktansvärt utav.
Men ja, kolla upp honom. Tips.
Listening to: Nick Drake - Which Will (Pink Moon (1972))
En viss singer/songwriter som jag nämnde här, som i samma anda som allas våran Elliott Smith tyvärr tog sitt eget liv, visade sig vara väldigt bra. Hans skiva Pink Moon är den enda jag hittils hört. Den gjordes helt aukustiskt under en inspelning på tre dagar. Tydligen trodde producenten och teknikern att inspelningen bara var en simpel demo, och blev förvånande när Drake påstod att Nej, det var en skiva. Komiskt. Gjord två år innan han hittades död så är den tydligen den allra tyngsta av hans alster. Spåren har dock alla en bra rytm och stundtals högt tempo, inte alltför molliga ackord och inte den allra tyngsta, deprimerade rösten. Hans röst kan sägas vara mera försiktig och trevande istället; inåtvänd. Inte heller är alla texterna skrivna med ett mörkt tema. Det är bara ibland som man riktigt märker av den deppression som mannen under åren led så fruktansvärt utav.
Men ja, kolla upp honom. Tips.
Kommentarer
Trackback
