the appleseed

Jag har inte, och har aldrig haft, ett intresse för samhällets uppbyggnad, politik, eller problem. Att vara kritisk mot det politiska styret eller helt enkelt vara en samhällskritiker finner jag, som svensk medborgare, inte aktuellt. Kanske (mycket möjligt) är jag för blind för att upptäcka alla hemska fel i vardagen och kanske (mycket möjligt) är jag dum som finner mig i & accepterar vardagen såsom den är. Men som Svensk har jag aldrig befunnit mig i den sitsen att jag vill ha förändring. Kanske är jag ändå också så pass ung att jag inte 'kunnat' ta mig tid till att förstå och begripa och jämföra och kritisera allt vad politik innebär... Kanske kommer det senare. Fast samtidigt så har jag en hel del (och har träffat) goda vänner som är väldigt insatta i ämnet, och situationen. Särskilt den i Amerika. För Amerika är ju en annan femma - där är samhällskritik en väldigt stor och uppmärksammad företeelese. Jag menar - Michael Moore gastar och skriker för att få folk att öppna ögonen; det finns väldigt många grupper av extremister; protester hör till vardagen, etc etc. I och med att Amerika också är värd för Presidenten, och är de som röstar fram denna - världens viktigaste person - så kräver det väl också att alla har lite koll på regimen och politiken. Något som också leder till att folk blir kritiska. Sen så är det väl kanske så också att samhället i Amerika, som helhet, i regel är sämre än, säg, i Svergie, och att detta leder till  att så pass mycket kritisism uppstår. Kanske är det till och med så att ifall jag, en väldigt oinsatt och ej politiskt intresserad person, hade levt i Amerika hade jag varit annorlunda. Tvärt emot, rentav.

Men. I och med att jag nu är den som jag är så finner jag den (möjligen geniala) metaforen för det Amerikanska samhället som är "Gökboet" ointressant. Det är mycket cred som går till författaren Ken Kesey som har skrivit boken - med samma titel - som filmen är baserad på och för att ha konstruerat denna metafor. Men för mig är det som sagt där gränsen går för min imponering.

(Jag måste bara inflika här angående ännu en i raden av Svergies pinsamt värdelösa översättningar av titlar: "Gökboet". Originaltiteln, "One Flew Over the Cuckoo's Nest", är väldigt relevant till historien och leder rentav till spänning under filmen, och viss förvåning när sista scenen spelas upp. Att titeln ändrades så radikalt dödar den här faktorn. Därav ska jag inte ägna denna gräsliga så kallade "översättning" någon mer uppmärksamhet under recensionen, utan kalla den vid dess originaltitel.)

Man skulle med enkelhet kunna sätta sig ner och analysera - och överanalysera - filmen med alla dess motsvarigheter och personifikationer av samhällsgrupper och styren (internet håller bevis på att göra just det är väldigt populärt). Men som den jag är, vilket jag vid det här laget tror jag etablerat väldigt väl, så ägnar jag det inte någon tid. Istället kollar jag på filmen såsom den presenteras på ytan, och går endast på djupet när det rör sig om själva historien och karaktärerna. Leder det till att filmen inte blir lika "genialisk"? Ja, verkligen. Borde jag inte göra så? Är det inte samma sak som att säga att en pizza är äcklig för att den inte smakar som frukt? Möjligen. Men det är en film vi pratar om, och som en sådan så får den folk som tittar på den - både som den är meningen att vara och som den är på ytan. Jag får helt enkelt representera den senare gruppen av folk.

Vad det här egentligen handlar om är kanske rentav ett försök till att rättfärdiga att jag inte tycker att One Flew Over the Cuckoo's Nest är så bra som den utgav, och utges utav andra, sig för att vara.

 

Så vad handlar rullen om - på ytan, alltså? Ett mentalsjukhus i Oregon, Amerika. Ett väldigt lugnt sådant (om det nu är ett adjektiv som kan användas till att beskriva ett hus där dussintals mentalt störda patienter husas), till och med den dag då R. P. McMurphy infinner sig på anstalten, överförd dit från det lokala fängelset. Väl där så träffar McMurphy de andra inneboende på sin våning, och det står snabbt klart att det inte är något fel på McMurphy mentalt. I alla fall inte i jämförelse med de andra. Detta leder till att McMurphy blir ett slag i sig, annorlunda, för de andra patienterna. Han är normal, men hör inte till styret av anställda. McMurphy blir snabbt vän med många utav patienterna, men som en man som rent biologiskt hör till den rebelliska gruppen så är han inte nöjd med läget. Han får anledning till att liva upp stämningen rätt så rejält för honom och hans nyfunna vänner - något som leder till att hela gruppen hamnar i trubbel. Men det är också något som kommer att förändra inte bara deras tid på instutitionen, utan också dem som personer.

McMurphy spelas, vilket nog inte är okänt för någon, utav allas våran Jack Nicholson; och som den onda ärkerivalen Syster Ratchet ser vi Louise Fletcher. Båda fick varsin oscar för Best Actor/Actress in a Leading Role. Bland birollerna som McMurphys (psykiskt störda) kamrater på anstalten ser vi komiskt nog väldigt unga versioner av Christopher Lloyd, Danny DeVito och Brad "Ormtunga" Dourif (som blev nominerad till en oscar för best supporting role - vilket är imponerande, då filmen var hans debut).

Detta säger väldigt mycket om den höga klass på skådespeleri som finns i filmen. Jag vill främst kommentera Nicholson på detta plan, då det är han som utan tvekan skiner mest utav alla med sitt skådespel. Eller är det skådespel? Det är ofta som man sitter och tittar på en skådespelare och tänker "Fan asså! Vad duktig han är på att skådespela!". Men det är inte ofta som man helt glömmer bort det där, och inte ser skådespelaren utan bara rollen som denne porträtterar. Nicholson gör McMurphys (svårspelade) roll så sjukt bra att jag har svårt att greppa det. Det kan möjligen tillhöra en av de bästa rollprestationer jag någonsin sett.

Till detta ämne bör också regin kommenteras. För denna står, för mig tidigare okända, tjekoslaven Milos Forman. Han gör kort sagt ett eminent arbete med att blåsa liv i allt vad alla skådespelare innebär. Från den kalla, osympatiska syster Ratchet till McMurphys livliga karaktär, till totalt kaotiska scener med över 12 skådespelare som vill ta plats. Allt utförs med näst-intill perfektion. Detta superba skådespeleri och regi tillsammans med ett manus (som också vann en Oscar) som är mer än välskrivet leder till att filmen för mig, i dess simpla "yttre", är en fröjd att kolla på.

Men. I regel gillar jag denna typ av filmer, som handlar om vanliga personer vs. etablissemanget, livsöden och karaktärsutveckling. Men One Flew Over the Cuckoo's Nest kom mig aldrig nära om hjärtat, alls. Jag fick aldrig någon riktig sympati för mentalpatienterna, och aldrig något riktigt hat (i ordets riktiga, starka betydelse) för syster Ratchet och hennes ordningsvakter. Relationen mellan det döva och stumma berget till indian och McMurphy var det enda jag riktigt älskade och "hejade" på, men mer än så kände jag mig föga berörd. Nu pratar jag alltså i jämförelse till hur starkt berörda andra blir av den här filmen - jag är inget känslokallt monster. Jag kände helt enkelt inte lika mycket för allt detta, och det var där hela filmen fallerade för mig. Det dramatiska slutet var inte alls så pass bra och omtumlande som jag hade fått höra och allt som ledde upp dit saknade ett par gnuttor spänning. Det som för mig sålde hela filmen var karaktärerna, och interaktionerna dem emellan.

Att sedan filmen inte innehöll något i min smak bra eller imponerande foto leder till att jag blir tvungen att ge den en svag fyra utav fem. Eller, 7 av 10.

Hädelse? Det verkar inte bättre.